umea2014

En god vän ville härom veckan att jag skulle följa med ut i skogen för att plocka kantareller. Det var en magiskt vacker höstdag då lövträden stod i brand. Man är på tok för lite ute i skogen, man lyssnar alldeles för sällan på tystnaden. Egentligen är det ganska meningslöst att ta med mig ut i skogen för att plocka svamp eller bär, då jag lider av defekt färgseende. Det röda, svagt gula smälter in i det gröna och blir till en smet av färger som inte går att skilja från varandra. Min vän hade heller ingen större lycka, men hon fann dock fyra pyttesmå trattkantareller. Nere vid den spegelblanka sjön, berättade jag för min vän om äran att få "blogga" på webben Umea 2014. "Umea", sa min vän och höjde på ögonbrynen. "Ja, det ska väl vara på utländska nu när Umeå ansöker om att bli kulturhuvudstad", svarade jag. "Vad tänker du skriva om då", var hennes raka fråga. "Ja, jag kan ju berätta om vilken baddare jag är på att plocka trattkantareller", svarade jag.

Jo, så är det ... Känner mig inspirerad att blogga här på "Umea 2014", som är en reklamplats för Umeås ansökan att bli kulturhuvudstad i Europa. Sålunda ska jag under denna vecka, utifrån min roll som kulturarbetare, skriva sju inlägg - gratis. Som vanligt betalas ingen ersättning ut till författare och andra kulturarbetare, eftersom vi sysslar med vårt värv enbart för att är så himla roligt. Får väl se detta "bloggande" som ynnest som tillfredställer min fåfänga. Ja, ni vet ... alla vill ju synas ...

Kort presentation

Vem är då denne skribent som börjar med att skriva om trattkantareller? Jag heter Kent Göran Ingemar Lundholm, kallas för Kent, är 49 år och är uppvuxen i en liten trådsmal by utanför Lycksele, som heter Bäckmyran - byn som ända fram till 2000-talet inte fanns på kartan. Kanske tyckte Lantmäteriet att den lilla orten, som blev årets by i Lycksele kommun i slutet på 1980-talet, gjort sig förtjänt med en liten prick på kartan.

Reste i unga år runt jorden och jobbade på ett otal orter, för att slutligen landa i Umeå i början av 1980-talet. Här har jag jobbat som sjuksköterska, som journalist på SVT och en av våra dagstidningar, hoppat in som pressekreterare åt landshövding Georg Andersson, och varit informatör på länsstyrelsen och Västerbottens kommunförbund. Är numera ensamstående med delad vårdnad av en åttaårig tjej på åtta vårar. Jag vågar äntligen kalla mig för författare, då jag numera har tre romaner i bagaget: "Svin föder svin" (1999), "All världens lycka" (2003) och "Konungarnas konung från Baklandet" (2006). Till detta kommer en lång rad filmmanus och noveller. Dock kan jag ännu inte leva på det jag skriver och alla de framträdanden jag gjort. För närvarande fyller jag min plånbok med att vikariera som sjuksköterska på Tegs sjukhem och vid Geriatriken på NUS; sedan får jag in lite snuspengar genom att skriva krönikor och recensera böcker.

Kuf som blev författare

Jag är en rätt så egensinnig person - en riktig kuf. Jag håller mig mest inne, då skrivandet kräver ensamhet och koncentration. Visst, det händer att jag tar mig en sväng ner på någon av stadens pubar, då ofta med någon god vän för att umgås ett par tre timmar. Tvärilsk blir jag när orättvisor synliggörs eller om jag råkar hamna i samtal med högervridna, fascistiska personer eller smygrasister. Jag vilar tryggt mot mina socialistiska grundvärderingar: jämlikhet, jämställdhet, solidaritet, yttrandefrihet, rättvisa. Med en sådan livssyn är det tungt att se hur den borgerliga alliansen sakta men säkert raserar vår välfärd och tar från de fattiga för att ge åt de rika - klassisk högerpolitik.

Redan som tonåring bestämde jag mig för att bli författare. 1987 var det nära att genombrottet skulle komma. Ett av de stora bokförlagen bjöd ner mig till Stockholm, betalade flyg och hotell, för att diskutera ett romanmanus som jag skickat in. Enligt dessa betydelsefulla herrar krävdes bara några små ändringar i mitt manus, för att det skulle bli en utgivning med deras förlagslogga på bokomslaget. Sagt och gjort! När detta var klart och manuset postat till "Förlagsdraken", så ville jag fira detta genom att åka till New York. Lillsyrran Anneli hakade på. Väl hemma efter två veckors vandrande längs Manhattans gator, låg där ett tjockt brunt kuvert innanför dörren. Avsändare var Bonniers. Korthugget tackade redaktörerna, via en sekreterare, nej till min roman. I det ögonblicket dog jag en aning och slutade att skriva under flera år.

Satte allt på ett kort

1998 satte jag allt på ett kort och sa upp mig som kulturredaktör, för att under ett "sabbatsår" skriva min debutroman. När den var klar, så inträffade något underligt. Jag spatserande genom centrum för att posta mitt manus till ett av de stora förlagen, när av en slump stötte jag ihop med Göran Burén - som vid den tiden var delägare i ett mindre förlag i Skellefteå. Han bad att få läsa mitt manus och jag svarade ja - varför inte? Dagen efter ringde han och bad om att få ge ut min debutroman "Svin föder svin". Jag tackade omedelbart ja! Något som jag inte ångrar - trots att jag som författare på ett litet, norrländskt förlag aldrig någonsin skulle bli recenserad på någon av huvudstadens fina kultursidor.

"2014 - Umeå Capital of Culture." Nog låter det fint, men konkurrensen lär vara stenhård från rad andra svenska städer. Det goda med Umeås ambitioner är att man under några år verkar ska satsa på kulturen.

Men jag tror att Umeå kan stärka sina aktier genom en del åtgärder. Återkommer med dessa åsikter vad det lider.

Vi hörs!

KENT LUNDHOLM