umea2014

Vad är Konst, vad är konstigt och vad är en konstnär?
Konst är för mig resultatet av viljan att utrycka sig/sina ståndpunkter i någon form.
Det var väl enkelt eller hur?
Konst kan vara politisk, gjord för att peka på orättvisor eller för att bilda opinion.Den kan vara religiös, ibland avbildande från böckers texter.Den kan vara till för att provocera, då ofta med motivet att synas och komma ut som konstnär i bruset. Eller bara för att konstnären vill provocera.
Ibland speglar den insidan, världen vi inte kan se med våra ögon utan bara ana ibland.
Den kan naturligtvis vara abstrakt och då gå på känslor.Ibland handlar det om pengar.Konst kan beröra, framkalla tårar eller skratt.
Ja, nu blev det svårare.  Många målningar är inte konst, de är för komersiella. Då går dom att sälja och folk tycker om dem. Konstnärer måste komma upp i en viss berömmelsenivå för att kunna måla det folk inte tycker om. Då får de bra betalt  för det.
Konstigt är det mycket som är. En del konstnärer är konstiga, de beter sig annorlunda än resten av folket.En del konstverk är konstiga, det är upp till var och en att bedöma. Men att vara konstig är inte privilegium för konstnärer, konstigheter kan man hitta varsomhelst. Och för den delen finns det många konstnärer som inte är konstiga alls, utan bara konstnärliga.
Det var kanske inte så konstigt.
Vad är då en konstnär? Det kan vara en av kritiker erkänd konstnär, höjd till skyarna och helt etablerad i kulturvärlden.Ibland är en konstnär en självutnämnd konstnär, dom finns på alla möjliga nivåer. En del av dem blir också erkända med tiden. Det händer oftast efter deras död.  I många fall vet personen i fråga inte om att den är konstnär. Den betraktar sig själv bara som konstig. Men ibland upptäcks de i efterhand. Ibland dör de bara. Det blir eftervärlden som bedömmer.

Jase, hur som helst så ligger det i aktörens händer eller i betraktarens öga. Ibland sammanfaller de två.

Inatt har vi gått över till vintertid och detta är sista dagen för mig på Umeå 2014-bloggen. Under den gångna veckan har jag skrivit om många olika bitar i kulturhuvudstadskakan - om vikten av att finna en stadsidentitet genom att lära känna stadens historia, om vikten av att utöka stadskärnan, om vikten av universitetets (och Umeå-studenternas) interaktion med det omgivande samhället, om vikten av att bredda stans krympande festivalutbud, om vikten av att öppna upp fler biografer och filmarenor i stan, om vikten av att ha idrottsliga framgångar framförallt inom våra största lagidrotter. En del kanske kan tycka att jag beklagat mig lite för mycket men lägg märke till att alla mina funderingar har grund i något som faktiskt finns eller har funnits, något som vi i de flesta fall borde vara stolta över och se till att utveckla. Med grund i veckans skriverier, tänkte jag nu knåpa lite summariskt om stadens framtid, som utopi respektive dystopi.

Bland det mest spännande med utopier och dystopier är att båda rör sig om fiktion, det är alltså något påhittat eller uppdiktat, som skiljer sig från det verkliga men ändå inte behöver vara orealistiskt. Det är med andra ord en fristad för fantasin. Om jag får fantisera ett önskescenario respektive mardrömsscenario för Umeås framtid kan det till exempel se ut såhär:

UTOPI

Umeå blir kulturhuvudstad 2014. Stan svämmar över av kultur i alla dess former och det späckade programmet väcker bara mersmak. Historieintresset blomstrar - lokalhistoria lärs ut från första klass. Stadskärnan växer till att omfatta åtminstone hela "rutan" från Östra till Västra Esplanaden, från Järnvägsallén/Blå vägen till älven (alltså längre österut än den beryktade centrumfyrkanten). Botniabanan blir ett lyft för hela regionen. Studentantalet i stan ökar, forskningen bryter ny mark och universitetet bygger fler campus - inte minst ett konstnärligt campus vars kreativa miljö snabbt får världsrykte. Filmfestivalen och Kammarmusikfestivalen återföds som fågeln Fenix ur askan och följs av flera nya festivaler, såväl nationella som internationella, med olika kulturinriktningar. Folkets Bio öppnar upp Royal på nytt och skapar en nationellt unik balans i länets filmlandskap som bidrar till att filmproduktionen i länet blomstrar. Umeå IK fortsätter på den inslagna vägen, kröner sig varje år till drottningar av fotbolls-Sverige och tar några nya Europatitlar av bara farten. Umeå FC, med Jesper Blomqvist som tränare, återvänder till fotbollsallsvenskan där laget denna gång stannar kvar tack några kloka nyförvärv. Björklöven återvänder till elitserien, Skycom Arena byggs ut ytterligare, talangerna blir kvar i moderklubben och vips uppstår en SM-gulddynasti som inte synts i svensk ishockey sedan Sven Tumbas dagar.

DYSTOPI

Umeå blir inte kulturhuvudstad 2014. De ideella kulturutövarna motarbetas av kapitalet. Historien begränsas till museerna som får allt lägre anslag. Stadskärnan krymper ytterligare och allt fler butiker ser sig tvungna att trängas på allt mindre utrymme. På andra håll spikas skyltfönster igen och butikslokaler omvandlas till kontor som ekar tomma i väntan på hyresgäster. Botniabanans biljetter blir så dyra att de flesta istället väljer att ta flyget. Sjunkande studentantal får universitetet att överväga sammanslagningar av hela fakulteter. Konstnärligt campus visar sig vara ett luftslott som faller samman bara några år efter grundandet. Umeå kommuns kulturnämnd fokuserar enbart på lönsamheten hos olika evenemang varpå alla stora kulturfestivaler läggs ner. Inte heller Folkets Bio ser en möjlighet att fortsätta driva sin biograf på Haga, varmed SF verkligen kan stoltsera med stans enda biograf. Alla stans elitidrottsföreningar slutar med sin proffsverksamhet - kvar finns endast amatörcurling, korpfotboll och knattehockey. Det är som om stan träffats av en neutronbomb som sägs döda allt liv men lämnar kvar byggnader.

Nu kanske ingen av de här framtidsbilderna är alldeles runt hörnet men vi befinner oss varje dag vid ett vägskäl och varje beslut som tas leder oss antingen rätt eller fel.

Helt oavsett ett kulturhuvudstadsår har Umeå alla förutsättningar för att bli en sprudlande kulturstad - en liten stjärna i jordens mörkaste hörn - men än är vi inte där. Om stadens kulturklimat bara hängde på alla ideellt arbetande eldsjälar och vår karismatiske kulturchef skulle Umeå utan tvekan kunna mäta sig med landets främsta kulturstäder. Det gäller bara att se till att administrativ pappersexercis, trångsynta politiker och pengabekymmer inte sätter alltför många käppar i hjulen för kamplusten, den kulturella livsglädjen och den ljusnande framtid vi trots allt måste våga tro på.

Härmed lämnar jag över stafetten och önskar Umeå lycka till med kulturhuvudstadssatsningen men kanske framförallt med diskussionen av de frågor jag försökt lyfta fram under veckan. Tack för mig!

Att 1987 års Björklöven vann SM-guld i ishockey med ett lag där Göte Wälitalo, Calle Johansson, Peter Andersson, Lars Karlsson, Matti Pauna, Tore Ökvist, Lars-Gunnar Pettersson, Mikael Andersson, Peter Sundström och Ulf Dahlén ingick, kan knappast ses som en sensation. Jag skulle våga påstå att inget elitserielag idag har en lika bred och talangfull trupp. Att Björklöven året efter - trots massiv spelarflykt - åter tog sig till SM-final är möjligen en ännu större bedrift. Idag, 20 år senare, kan Björklöven stoltsera med en av landets främsta plantskolor (låt mig nämna namn som Per Ledin, Alexander Sundström, Daniel Rahimi och Kristoffer Berglund), men dessvärre har dessa inte inneburit några större framgångar för moderklubben. Istället har dessa profiler direkt efter junioråren hamnat i andra norrländska eller kanadensiska klubbar och en sådan utveckling förstör naturligtvis Björklövens möjligheter att ta sig tillbaka till ishockeyns finrum. Sedan 2001 har laget hållit till i allsvenskan, där de oftast hört till topplagen men ändå aldrig varit riktigt nära att ta sig upp till elitserien. Varför måste det vara så? Vad hände med Björklöven egentligen?

Det är ingen hemlighet att Umeå genom åren haft imponerande idrottsframgångar såväl nationellt som internationellt, men det är samtidigt viktigt att inte stirra sig blind i backspegeln och därför tillåter jag mig en viss oro och skepsis när jag blickar mot Umeås idrottsliga framtid.

Stans idrottsstolthet på senare år har varit Umeå IK, som i princip abonnerat på SM-guldet i damfotboll (vunnit damallsvenskan sju gånger sedan 2000) och dessutom tagit hem UEFA Women's Cup ett par år på raken. Men nu fruktas det att laget till nästa säsong kommer att mista fixstjärnan Marta, detta samtidigt som klubbarna söderöver ständigt stärker sitt spelarmaterial. Visst har UIK en stark spelartrupp även utöver Marta och därtill, liksom hos Björklöven, en bra plantskola men pessimisten i mig säger att UIK utan Marta inte kan räkna med någon garanterad guldfest på Gammliavallen nästa höst.

På fotbollsfronten minns jag med glädje Umeå FC:s korta sejour i herrallsvenskan, särskilt ghanesiske Shamo Quayes bländande teknik och Steve Galloways målproduktion (med sina 12 mål fanns han högt upp i den allsvenska skytteligan). Sammantaget gjorde laget en tämligen godkänd debutsäsong i landets högsta serie - även om det bara blev åtta segrar och dessutom förlust i det avgörande återkvalet mot Ljungskile. Mest av allt minns jag dock hemmamatchen på Gammliavallen mot blivande suveräna seriesegrarna IFK Göteborg, med landslagsprofiler som Thomas Ravelli, Teddy Lucic, Håkan Mild, Niclas Alexandersson, Andreas Andersson och Jesper Blomqvist i laguppställningen. Matchen spelades inför otroliga 12 127 åskådare (troligen fortfarande suveränt publikrekord på Gammliavallen) och slutade 1-1 efter UFC-ledning och kvittering av Jesper Blomqvist, själv tidigare fostrad i UFC och näst Hörneforssonen Gunnar Nordahl den främsta fotbollsexporten från våra trakter. Numera är UFC ett etablerat mittenlag i Division 1 Norra men allsvenskan känns mest som en dröm.

Det är lätt att konstatera att Umeå för närvarande håller hög klass i innebandy, curling och damfotboll men inget varar för evigt - Per Elofssons framgångar i skidspåren har exempelvis inte lett till någon ny skidkung från Röbäck. För stadens bästa behöver både Björklöven och Umeå FC återvända till och etablera sig i landets högsta serie. Vägen dit är säkert både lång och svår men lyckligtvis finns här i alla fall både drömmen och förutsättningarna - bland annat anläggningar i toppklass för både träning och tävling, samt tillgång till världsledande forskning på Idrottshögskolan vid Umeå universitet och idrottsmedicinska enheten vid Umeå universitetssjukhus (några av de bästa bevisen för Umeås goda idrottsmedicinska rykte är att både Peter Forsberg och Zlatan Ibrahimovic - två riktiga världsstjärnor - sökt sig hit för sina fot- respektive knäproblem).

Sport är i allra högsta grad en form av kultur - därför vore det väl roligt om också kulturhuvudssatsningen kunde bidra till mer elitidrott i stan?

Kände i efterhand att gårdagens festivalinlägg blev lite för långt, något som jag idag tänkte kompensera med en aningen kortare reflektion - vilket är svårt eftersom det, som sagt, rör sig om det ämne jag brinner mest för.

Först en flashback:

Den 21 december 1993 flyttade SF Bio från singelbiografen Saga på Kungsgatan till de nio nybyggda salongerna i Filmstaden vid Rådhusparken. Vid Vasaplan fanns biografen Royal med tre salonger i regi av Sandrew Metronome och därtill fanns det två små ideellt drivna repertoarbiografer: Bio Marx och Folkets Bio. Några gånger i veckan kunde den filmsugne dessutom se filmklassiker på Filmstudion, en av Sveriges mest anrika filmklubbar, som bland annat visade film på universitetet. För att inte tala om Umeå internationella filmfestival som på den tiden växte för varje år.

Idag, femton år senare, ser situationen annorlunda ut - både i Umeå och i Sverige som helhet.

SF Bio har ett biografmonopol över hela landet, också i Umeå, alltsedan biografen Royal stängdes för över ett år sedan. Filmstudion har lagt ner all sin verksamhet (detta skedde redan 2001), likaså Umeå internationella filmfestival (se gårdagens inlägg). Filmstudions grundtanke - möjligheten att se klassiker på stor duk - lever förvisso kvar hos Bio Marx men det innebär å andra sidan att de bara visar film en gång i veckan. Folkets Bio visar film sex dagar i veckan men allt färre människor hittar till den mysiga lilla Haga-biografen som med sina 35 år på nacken måste framhävas som en av Umeås äldsta intakta kulturbyggnader.

Den stora boven i dramat sägs vara Internet eller, mer nyanserat, hela den teknologiska revolution som vårt samhälle fortfarande befinner sig mitt inne i. Samtidigt tror jag att de flesta fortfarande tycker att det är någonting speciellt att befinna sig i en mörk lokal med andra människor och att tillsammans uppleva filmbilderna på vita duken.

Den naturliga lösningen på den negativa filmspiralen bör vara fler nya filmarenor. Skolbiofestivalen Tjugo5, som jag skrev om igår, är ett sådant men det behövs fler - många fler.

Folkets Bio har upprepade gånger uttalat intresse för att flytta till den numera helt tömda biografen Royal på Vasaplan men eftersom de är i behov av ett teknikstöd på över en miljon har projektet indirekt lagts på is. Jag är övertygad om att en sådan flytt skulle vara väldigt givande för det lokala filmlivet, inte minst då utbudet skulle breddas och ge många spin-off-effekter. Exempelvis skulle biografen utgöra ett naturligt forum för stans och länets unga filmare som då äntligen skulle få möjlighet att visa sina alster för publik.

Det bör nämnas att Umeå och Västerbotten under de senaste tio åren tagit fram några av landets mest intressanta och begåvade filmskapare, däribland Jens Jonsson och Per Hanefjord, vars filmer nått stora framgångar på internationella filmfestivaler. Därför vore det synd om inte nya generationer fick samma möjlighet att nå ut med sina filmer, något som ytterligare försvåras av filmfestivalens frånvaro. Vid jämförelse med de främsta kulturhuvudstadskonkurrenterna finns det stora filmfestivaler i både Uppsala (Uppsala Internationella Kortfilmfestival, som pågår i detta nu) och Lund (Fantastisk Filmfestival, som avslutades för bara några veckor sedan), och det gör det än mer olustigt att Umeå numera saknas på filmfestivalkartan.

Naturligtvis finns det väldigt mycket mer att säga om filmklimatet i stan men i nuet kanske jag nöjer mig med en förhoppning om att det snart ska gå att trolla fram tillräckligt med kulturpengar för att både möjliggöra Folkets Bios flytt till Vasaplan och återupplivandet av filmfestivalen - för visst är det väl Umeås mål att bli en riktig filmstad, med ett bredare filmutbud och en spännande lokal filmproduktion?

Umeå är känd för att arrangera stora evenemang och festivaler inom vitt skilda områden. Noliamässan, Umeå Open och i år 40-årsjubilerande Umeå internationella jazzfestival (som startar idag!) är väl kanske de tre mest kända, men vi har även Digital Tone Festival i november, hårdrocksfestivalen House of Metal, litteraturfestivalen Littfest och folkmusikfestivalen Umefolk - de tre sista i februari. Sedan kommer månaden maj med både MADE-festivalen och Kulturnatta - för att inte tala om den kreativa ungdomsfestivalen Edge på Hamnmagasinet i augusti, som innehåller lite av varje - pyssel, film, skejtande, kylskåpspoesi och förstås mycket musik, huvudsakligen av unga Umeåband.

Hamnmagasinet (som en del politiker velat bygga om till ett Ungdomens Hus) är överlag en ypperlig plats för konserter och festivaler, en plats där det alltid händer någonting. Därför valde vi också att förlägga större delen av Studentteaterfestivalen där (se gårdagens inlägg).

Men detta med festivalglädje har också en baksida. Å ena sidan är det förstås fantastiskt att kunna erbjuda Umeå-publiken både nationellt och internationellt erkända kulturprofiler (och därigenom även locka publik från resten av landet), å andra sidan talar detta om att kulturens vardag i Umeå inte är så festlig. Det måste till festivaler för att lyfta fram kulturen - då i hög grad genom folk som kommer in utifrån - medan de kulturentreprenörer som ändå bor och verkar i stan har svårare att synas under resten av året. Därmed går mycket skaparkraft, kreativitet och vilja förlorad, helt i onödan. Frågan är om detta är en försmak av det som eventuellt kommer att hända också under kulturhuvudstadsåret, om än i större skala?

Ett av de mest problematiska exemplen på detta är redan nu Norrlandsoperan som på senare år inlett ett givande samarbete med operahus i bland andra Sydafrika och Vietnam - ett lovvärt initiativ! Men resultatet av att blanda operatraditioner kan leda till ojämna föreställningar, exempelvis Mira Bartovs kliniskt distanserade och effektöverlastade Trollflöjten, där åtminstone jag - bortom alla snabbt förbiglidande videoprojektioner och blippande elektroniska högtalarljud - saknade ensemblekänslan. Om jag får välja, föredrar jag en uppsättning med en helt och hållet homogen ensemble, exempelvis den sydafrikanska Porgy and Bess som gästade Norrlandsoperan häromåret, men lika gärna en lokalt buren uppsättning.

Norrlandsoperans planer på att av besparingsskäl säga upp de få kvarvarande fast anställda sångarna och hädanefter enbart jobba med frilansare, kan möjligtvis låta rimligt ur ekonomisk synvinkel men i de stora operahusen finns det ju utöver frilansarna (stjärnorna) också en bred egen bas, med såväl solister, kör som orkester, och det är egentligen dessa som tar det största konstnärliga ansvaret för institutionen som sådan.

Dessutom är det lite märkligt att det överhuvudtaget finns en sådan påtaglig arbetsbrist på Umeås främsta, mest nybyggda kulturella arena. Tidigare gjordes åtminstone två stora och två mindre operor per år, men nu när lokalen väl finns nöjer man sig med bara två stora, som dessutom inte heller åker på turné i det Norrland som operasällskapet till namnet sägs representera.

En relativt ny aktör på Umeås kulturarena är den årliga Kulturnatta som i mångas ögon kanske är alltför bunden till centrums näringsidkare men som jag absolut tror kan bli riktigt bra på sikt. Många tidigare kulturhuvudstäder (däribland Paris där fenomenet mig veterligt föddes under namnet Nuit Blanche) har liknande nattliga festivaler, just för att det är väldigt speciellt om en hel stad plötsligt håller (kulturellt) nattöppet. För detta krävs dock ett i grunden bredare kulturutbud, fler Umeå-profiler som aktiverar sig, en stor och engagerad publik och även en framsynt kulturpolitik.

Från och med 2006 finns här även ovan nämnda MADE-festival, en sammanslagning av Umeå Folkmusikfestival och Umeå Kammarmusikfestival som även inbegriper dans och konst, så att eventet som sådant bättre ska spegla sin tid. Precis som med Norrlandsoperan ovan är festivalinitiativet i sig utmärkt men det är däremot beklagligt att den äger rum på bekostnad av de sommarfestivaler som fanns tidigare. Som den inbitne nostalgiker jag är, saknar jag särskilt kammarmusikfestivalen som alltid innebar några minnesvärda sommarveckor i juni. Festivalen lockade musiker av världsklass (som också fungerade som lärare vid en "sommarakademi" för unga lovande musiker), men framförallt var det en musikhistoriskt unik möjlighet att med egna ögon se kompositörsprofiler som skotske James MacMillan och estniske Arvo Pärt vandra runt i Umeå. De kommer sannolikt aldrig tillbaka hit - än mindre nu när arenan för deras besök eliminerats.

För mig som under hela mitt liv brunnit för film är filmens vara i Umeå ett alldeles särskilt brydsamt kapitel, som jag tänkte skriva mer om imorgon. Dock måste jag redan idag nämna och beklaga att Umeå internationella filmfestival dog ut ifjol, efter 22 år vid rodret. På samma sätt som Umeå internationella jazzfestival under 40 år har fyllt tidighösten med det bästa av inhemsk och internationell jazz (däribland namn som Duke Ellington, Ella Fitzgerald, BB King och Miles Davis) och blivit något de flesta umeåbor och norrlänningar känner till, var Umeå internationella filmfestival (som genom åren lockat hit namn som Christopher Lee och regissörerna Kim Ki-Duk och Baz Luhrmann) ett fönster mot världen, ett fönster som Umeå kommuns kulturnämnd tydligen upplevde för dragigt.

Liksom jazzfestivalen har betytt mycket som inspirationskälla för många unga, blivande musiker, var filmfestivalen ett tidigt forum för unga filmare från Umeå och Västerbotten, varav många under de senaste tio åren kommit in på DI och nått stora framgångar på internationella filmfestivaler, men mer om det imorgon. I nuläget kan jag bara konstatera att frånvaron av festivalens särskilda profil på regionalt producerad film och dokumentärfilm skapat ett hål i Film-Sverige. Under filmfestivalens ordinarie period i september i år arrangerades det förvisso en mini-filmfestival vid namn Tjugo5 - ett evenemang som beskrevs som "inspirationsdagar kring film, medier och unga" - men arrangörerna var hela tiden noga med att poängtera att det inte var en ersättning för den nerlagda stora filmfestivalen utan något helt annat som i första hand riktade sig till skolor och unga. Ett mycket berömvärt initiativ också det, även om det innebar att allmänheten inte fick ta samma del av festivalstämningen.

Summa summarum bör Umeå Kammarmusikfestival och Umeå Filmfestival återfödas och stärkas, för som vi alla vet: en bra festival skapar entusiasm för fortsättningen, också som Europas kulturhuvudstad. Kanske är det först då som film- och musikhistoriska händelser åter kan ta plats här i Västerbottens residensstad?

Igår skrev jag om faran med historielöshet både för Umeås kulturhuvudssatsning och för stadens identitet och självbild. Det är naturligtvis ett oerhört stort ämne som jag bara kunde antyda, men jag tänkte att det på ett naturligt sätt knyter an till dagens inlägg som handlar om något så elementärt som stadsplanering.

Det råder ingen tvekan om att Umeå förändras. Det byggs mycket nytt på olika håll i stan och fler planer finns. På senare år har det skrivits mycket för och kanske än mer emot idéer på äventyrsbad, kulturhus, multievenemangsarena, hus på Ön etc. Ändå tycker jag det är slående att en stad som Umeå - en av nordens största norr om Stockholm - så totalt saknar kännetecken. Visst finns epitetet "Björkarnas stad" men ett vitstammigt trädslag är inget åtminstone jag tänker på efter en lång bussresa längs Norrlandskusten, när bussen äntligen närmar sig Umeå Busstation, eller när jag anländer till Umeå Flygplats. Det är inte som i Övik, där hoppbackarna syns från långt håll. Det är inte heller som Sundsvall, som man ju närmar sig ovanifrån kullarna.

Naturligtvis är de flesta norrlandsstäder, i likhet med Sveriges tre största städer, byggda vid havet så man kan säga att Umeå (och Skellefteå) egentligen står ut från mängden. Samtidigt är vatten som just rinner igenom staden ett naturligt och viktigt element i Europas främsta kulturmetropoler: London, Paris, Berlin, Rom. Men - som sagt - Umeå behöver ett kännetecken. Det är alltför anonymt som det är idag. Stockholm har Globen, Slottet och Stadshuset, Göteborg har Ullevi, Avenyn och spårvagnar, Malmö har Turning Torso... vad har Umeå?

Kikar man på stadskartor över Umeå för drygt hundra år sedan (kring 1888 års brand) ser man att staden då hade tre torg: Rådhustorget (med Rådhuset på nuvarande Apbergets plats), Kyrktorget (nuvarande Vänortsparken) och Nytorget (nuvarande Länsstyrelsen). 1974 togs även Renmarkstorget i bruk men då hade redan två av de tre andra torgen stängts. Att byta ut två levande stadstorg mot en blompark respektive en administrativ huskoloss är oförlåtligt, särskilt när man läser mer om torgen och begriper att de utgjorde en livslinje för hela staden.

Ända sedan Nytorget anlades 1864 och åtminstone halvvägs in på 1900-talet var det stans traditionella festplats med cirkus och tivoli sommartid och skridskobana vintertid. Idag saknas sådan festplats helt i Umeå, något som är smärtsamt påtagligt varje gång som tivolit anländer till Stadskajen och än mer då det anordnas evenemang på Rådhustorget - oavsett om det handlar om Kulturnatta, VIP-gala eller den stora förnäma beachvolley-sandlåda som några dagar varje sommar tar upp så gott som hela torget (Rådhusets nya placering gör nämligen att torget är avsevärt mycket mindre än tidigare).

Sammantaget rör det sig alltså om en krympande stadskärna i en stad som saknar kännetecken.

Under de senaste åren har det grävts mer än någonsin (?) på Kungsgatan i centrala Umeå - en ingalunda spektakulär gågata som i ungefär sitt nuvarande skick inte ens har 50 år på nacken. Det råder ingen tvekan om att stråket från säg Stadium till O'Learys är så centralt som det kan bli i den här stan. Alla stora butiker och gallerior finns där med en sådan täthet att jag har svårt att se hur övriga butiker - exempelvis längre bort på Kungsgatan, åt valfritt håll, eller på parallellgatorna Storgatan och Skolgatan - överhuvudtaget klarar sig. Rådhusesplanaden var ju ursprungligen tänkt som en slags entré in i Umeå men utgör numera egentligen bara en utvikning av Kungsgatan, åtminstone vad gäller butikernas placering. Två gator som korsar varandra formar inte för den skull en stadskärna.

På Kungsgatan finns även Sagateatern som för 20 år sedan var stolt repertoarbiograf (något vi har anledning att återkomma till på fredag) men numera står tom större delen av året. Den som till varje pris vill in dit måste uppsöka Rajden för att se när dörrarna till det magiska rummet slås upp.

Min födelsestad Tallinn, Estlands huvudstad tillika Europas kulturhuvudstad 2011, är egentligen en rätt liten stad, till invånarantalet någonstans mittemellan Malmö och Göteborg. Likväl är det en stad som funnits vid Östersjön sedan närmare tusen år. 1154 nämndes den för första gången på en karta och under 1200-talet restes många av de hus och kyrkor som än idag står kvar i Gamla stan i Tallinn.

Med det sagt, skulle man kunna tro att det är en museal kuriosaupplevelse att vandra utmed stadens välbevarade ringmur eller att förirra sig i det medeltida gatunätet. Men i Tallinn har Gamla stan alltid varit så mycket mer än ett levande museum - det har varit en nyckel till stadens kulturliv. Trots att det under det senaste seklet byggts flertalet museer, teatrar, biografer och operahus också utanför den medeltida stadskärnan, har det för Tallinn-bor och ester överlag alltid varit naturligt att återvända till de små gränderna i Gamla stan och kanske framförallt till Rådhusplatsen som stått som en grund för den estniska identiteten. Detta särskilt under de "Gamla stan-dagar" som i drygt 25 år anordnats första veckan i juni och som under Sovjetväldets sista skälvande år blev ett forum för den unga spirande estniska kulturen. Jag kan skatta mig lycklig över att ha fått uppleva den säregna symbiosen mellan det pågående historiska skeendet och det medeltida stadsrummet.

När jag kikar på listan över Umeås konkurrenter om kulturhuvudstadsåret - Lund, Uppsala och Gävle - har alla de städerna en längre historia än Umeå. Lund och Uppsala kan liksom Tallinn stoltsera med medeltida gatunät, månghundraåriga traditioner (inte minst i samband med respektive universitet) och dessutom två av de mäktigaste medeltida domkyrkor som finns i norra Europa. Även Gävle - som idag kanske framförallt kännetecknar sig som en framgångsrik idrottsstad (i skrivande stund leder Brynäs elitserien i ishockey!) - har rötter i senmedeltiden.

Men också i Umeå finns det medeltida närvarande, utan att folk kanske tänker på det. Redan då bodde och färdades människor längs Umeälven - ett av de tydligaste tecknen på det är att Backens kyrka, när den byggdes i början av 1500-talet, blev en av de största kyrkorna längs Norrlandskusten. Ytterväggarna är än idag samma som på den tiden och står som bevis på en märklig minneslucka i Umeås självbild.

Staden Umeå grundades emellertid först den 22 juni år 1622. En födelsedag som knappt någon i stan idag tänker på eller uppmärksammar. Den vetgirige som besöker Västerbottens Museum på Gammlia kan lära sig mer om rysskrigen under 1700- och 1800-talet, om den stora stadsbranden 1888 då nästan hela stan brann ner, om det banbrytande vattenkraftverket i Klabböleforsen, om de olika regementen som fanns i stan under så gott som hela 1900-talet, om stans universitet som blev Norrlands första etc. Men problemet är att den historien stannar på museet. Det är själva urtypen för en museal historia, en historia som gemene man ser som viktig och som man möjligen förväntas känna till men som man egentligen inte har någon direkt relation till.

Kanske är det också därför som Umeås kulturhuvudstadssatsning i så hög utsträckning betonat ung kultur och vikten av att befinna sig i nuet - men i så fall är det inte längre ett val utan något som man tvingats ta till för att man saknar relationen till historien, eller i alla fall inte känner till den tillräckligt väl för att finna styrka där. Detta kan ses som själva fröet till historielöshet.

Så hur ska Umeå som kulturstad kunna mäta sig med de betydligt äldre svenska städerna? För mig är svaret självklart: genom att minnas!

En stad utan historia är en stad utan identitet. Att inte ha haft förfäder är detsamma som att inte finnas själv. På senare år är det endast i barnböcker som jag sett möjligheten att komma närmare Umeås historia och därmed även stadens identitet och själ - jag tänker närmast på böcker som Anita Blomqvists Hur Umeå blev björkarnas stad (2007) och nyutgåvan av Frida Åslunds Folke och Frida (2008). Den förstnämnda utgår i första hand från stadsbranden som en nyckelhändelse för stadens identitet, den andra skildrar förutom branden även livet i staden före och efter en sådan katastrof. Men det är viktigt att inte bara barn utan även vuxna känner till att människor existerat på samma plats före dem. Att en del av husen och även en del av björkarna omkring en har sett ens förfäder växa upp. Att de gator som man går på, kanske inte alltid har funnits där.

I brandkatastrofens Umeå år 1888 bodde 3000 människor. Hur såg deras vardag ut? Vad gjorde de? Vad tänkte de på? Och hur kan vi dra lärdom av det och finna en stadsidentitet för vår tid?

Jag heter Christo Burman och har denna vecka fått äran att föra den här bloggstafetten vidare mot nya, okända mål.

Min vardag består av Ingmar Bergman-forskning på institutionen för kultur- och medievetenskaper, en av de nyaste institutionerna vid Umeå universitet, men under de närmaste sju dagarna har jag tänkt att Umeå 2014-bloggen inte i huvudsak ska handla om mig, mitt jobb, min fritid och mina intressen - även om de naturligtvis kommer att genomlysa det mesta - utan istället om en del av de frågor som jag tror är viktiga att lufta nu när denna medelstora norrländska stad ska lämna in sin kulturhuvudstadsansökan och ta sikte mot Europa.

Efter lite googling har jag förstått att detta med att utse vissa städer till Europas kulturhuvudstad är ett relativt nytt påfund.

1985 gick startskottet och de första åren var det rätt givna europeiska metropoler som kom att stå i fokus: Aten, Florens, Amsterdam, Berlin, Paris. Att läsa den listan är som att lära sig den västerländska historien; från vaggan i antikens Grekland - till renässansens hemvist - till det 1600-tal då Amsterdam lär ha varit den rikaste staden i Europa - till Berlin och Paris som varit nyckelplatser för det mesta som hänt i Europa under de senaste seklen: revolutioner, världskrig, murbyggen och pånyttfödelser om vartannat.

Efter ett 1990-tal då kulturhuvudstadsfokus naturligt nog kom att hamna på huvudstäder som Madrid, Köpenhamn och Stockholm, kom ett millennieår när EU plötsligt gav en lång rad städer epitetet kulturhuvudstad och därefter har kulturhuvudstadsfokus alltmer rört sig bort från befintliga huvudstäder, allt för att även andra europeiska orter ska få möjlighet att visa upp och utveckla sitt kulturliv.

Men huvudstäder har nog inte gjort sitt riktigt än. Själv är jag född och uppvuxen i Estlands huvudstad Tallinn, som fått äran att vara Europas kulturhuvudstad 2011, och jag hoppas under veckan kunna dela med mig av ett och annat också från den horisonten.

Det brukar löna sig att planera och skapa en struktur för saker och ting. Därför har jag tänkt dela upp mitt bloggande temavis, och begränsa mig till ett tema per dag, preliminärt med följande ingångar:

Måndag     Historielöshet och stadsidentitet

Tisdag       En krympande stadskärna

Onsdag     Universitetsstad lyft av tredje uppgiften?

Torsdag     Festivalstad utan festivaler, kulturstad utan kultur?

Fredag       Filmstaden

Lördag       Vad hände med Björklöven?

Söndag      Umeås framtid - utopi eller dystopi?

Återkommer senare idag med mitt första "riktiga" inlägg.

Rubin - är inte det ett judiskt namn?

•-          Jo, det är det.

Är du jude?

•-          Nä, det är jag inte.

Jag tänkte...

•-          På vad då?

Förintelsen, Israel och allt det där.

•-          Och?

Jo, jag menar... Varför är du med i en antivåldsförening?

•-          Min mamma satt i koncentrationsläger. Det var inte bara judar som dog i lägren: det var Romer, handikappade, homosexuella, kommunister och många andra politiska motståndare. Simon Wiesenthal beräknade att det dog ca 21 miljoner människor i lägren, troligtvis ännu fler.  Inom män för jämställdhet skiljer vi inte på människor utan det är mäns ansvar om det ska bli en våldsfri värld.

Men Israel och muslimer, då?

•-          Nu är det som så att man måste skilja på tre begrepp: Judendom är en religion, sionismen är en ideologi och Israel är en nation. Samtidigt som man måste skilja begreppen åt måste man kunna se sambandet mellan dem. Det finns judar som inte är sionister och det finns sionister som inte är judar.  Sen har vi det här med religionerna: Judendom, kristendom och islam som är tre syskonreligioner och som syskon kivar de sinsemellan. Skillnaden mellan de tre är i korthet: judar tror att messias ska komma, kristna tror messias har kommit och muslimer tror att gud är ett väsen som är större än allt annat och ingen levande eller död kan anta guds skepnad.

Jo men... är du troende?

•-          Nej, det är jag inte, jag tror inte på någon religion, däremot tror jag på människan och hennes förmåga att förändra tillvaron till det bättre. Jag tror det finns vissa universella värderingar och kan man bli överens om det, finns det större chans till att man accepterar varandras olikheter.

Ordet kultur härstammar från det latinska ordet colere som betyder bearbeta. Med kulturen bearbetar man verkligheten. Den verklighet som finns nu fanns inte för 100 år sen, den verklighet som finns nu kommer att förändras genom kulturens uttryck.

Till sist: Störst av allt är kärleken. Umeå 2014 YES!!!

                   fångar anden av min älskade

                   i ett silkeslent spindelnät

                   innesluter tanken

                   i hjärtats kokong

                   förnimmer siluetten

                   av min älskade

                   när den speciella doften nalkas

                   uti minnets gömslen

                   spiller en tår eller två för

                   min älskade

                   när känslan av tomhet blir

                   för svår

                   ryms min längtan

                   i varje droppe

Tack för mig för denna vecka

sijo

Micke

Jag är en nolla, en rh positiv nolla,  En blodgivarnolla. Efter 25 år som blodgivare och drygt 150 givningar varav 120 i Umeå, ser armvecken ut som nåldynor. 150 givningar? Hur är det möjligt? Jo, jag är periodare, har givit plasma och trombocyter i perioder. Varför blir man blodgivare? Ja du, det finns många förklaringar och alla har sin egen, så även jag. Jag har fått blod och därför lämnar jag tillbaka med skyhög ränta.

Hälsa är att må bra och trivas med sig själv. För många upplevs jagandet efter hälsa och lyckan som lycka, så inte för mig. För att bli riktigt lycklig måste man kunna se sig själv i spegeln. Att ha kompisar och vänner är mycket vikigt för att må bra. Man behöver inte träffas varje dag men bara veta att de finns, är gott nog.

                      eldiga flammor

                      vidrör mitt inre

                      som sluter sig

sijo

Micke

Många är de lärare som sliter sitt hår över elever som inte kan sitta still och koncentrera sig. Vad har det med idrott frågar du dig?

Jo, det är som så att för att kunna sitta still måste man ha kroppsuppfattning och självkontroll som ger en bättre självkänsla och självförtroende.  De som har bra självkänsla och självförtroende har dessutom inget behov av att hävda sig eller syssla med våld eller andra destruktiva beteenden. Allt börjar med grovmotorik som övergår i finmotorik varpå koordination ger förmåga till koncentration.

Själv har jag tränat olika budostilar sen början av 1980-talet och jag har fått lära mig att budon härstammar från Indien och den indiska yoga och meditationstraditionen.  Mina två äldsta barn tränar karate och min yngsta dotter tränar basket, själv tränar jag inget nuförtiden.

Jag blir glad när jag ser att det pågår ett värdegrundsarbete inom Umeå kommun i samarbete med Universitetet och SISU-idrottsutbildarna. Ritualer och insparkar är viktiga men de skall inte vara kränkande eller förnedrande och det skall inte förekomma könsord eller pennalistiska ritualer inom idrotten. 

Det finns tre teman inom värdegrundsarbetet, dessa är:

• allas rätt att vara med
• allas rätt att bli respekterade
• allas rätt till god hälsa och välbefinnande.

Detta är fas 1 och jag hoppas andra typer av föreningar får vara med i kommande faser av värdegrundsarbetet.

                      livets sälta

                      sköljer sanden

                      ur ögonen    

sijo

Micke

Världsfred börjar i sovrummet!

Vad fan menar han? Hur kan världsfreden starta i sovrummet? Vad har jämställdhet med saken att göra?

Vad är då jämställdhet? Jo, det handlar om relationer mellan individer.  Relationer som bygger på tillit och respekt (hänsyn). Frågan är då, hur skapas tillitsfulla relationer?

Våldet drabbar både män, kvinnor och barn. Våld föder våld. De flesta våldsverkare nöjer sig med att tyrannisera sin familj men sen har vi några få som vill mer: Hitler, Stalin, Pol Pot m.fl. Alla har de troligen en sak gemensamt: har blivit utsatt för barnmisshandel. Just därför börjar världsfreden i sovrummet.

Vi måste jobba med att förändra attityder hos pojkar och män för att få en våldsfri värld.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det är ditt samvete!

Glöm inte!  Tänk globalt men handla lokalt!

fjättrad i sin puppa

blir man bländad

av sig själv

sijo

Micke

Dyslexi är tyvärr en mycket vanligt åkomma som drabbar många elever. Ofta är det dyslektiker som busar på lektionerna och stör de andra i klassen under lektion. Det finns bokstavsbarn också som har samma symtom men de behöver inte ha dyslexi. Lärare som är utbildade för att upptäcka dyslektiker kan rädda många barn från att få dumstämpel. Ju tidigare man upptäcker dessa barn ju snabbare kan man hjälpa de.

Idag finns det bra metoder utvecklade för att hjälpa dessa elever.

Varför skriva om detta problem? Jo det är som så att det finns en överrepresentation av dyslektiker i fängelserna och på A-lagens bänk samtidigt vet vi att många entreprenörer är just dyslektiker. Gränsen mellan galenskap och geni är, som ni vet, hårfin.

Det som behövs är att ta tillvara den kreativitet som finns och visa på alternativ till destruktiva beteenden. Många lärare har förmågan att bejaka kreativiteten hos sina elever.

tystnaden ser ljud

av doft

i tomrum

sijo

Micke