umea2014

Att 1987 års Björklöven vann SM-guld i ishockey med ett lag där Göte Wälitalo, Calle Johansson, Peter Andersson, Lars Karlsson, Matti Pauna, Tore Ökvist, Lars-Gunnar Pettersson, Mikael Andersson, Peter Sundström och Ulf Dahlén ingick, kan knappast ses som en sensation. Jag skulle våga påstå att inget elitserielag idag har en lika bred och talangfull trupp. Att Björklöven året efter - trots massiv spelarflykt - åter tog sig till SM-final är möjligen en ännu större bedrift. Idag, 20 år senare, kan Björklöven stoltsera med en av landets främsta plantskolor (låt mig nämna namn som Per Ledin, Alexander Sundström, Daniel Rahimi och Kristoffer Berglund), men dessvärre har dessa inte inneburit några större framgångar för moderklubben. Istället har dessa profiler direkt efter junioråren hamnat i andra norrländska eller kanadensiska klubbar och en sådan utveckling förstör naturligtvis Björklövens möjligheter att ta sig tillbaka till ishockeyns finrum. Sedan 2001 har laget hållit till i allsvenskan, där de oftast hört till topplagen men ändå aldrig varit riktigt nära att ta sig upp till elitserien. Varför måste det vara så? Vad hände med Björklöven egentligen?

Det är ingen hemlighet att Umeå genom åren haft imponerande idrottsframgångar såväl nationellt som internationellt, men det är samtidigt viktigt att inte stirra sig blind i backspegeln och därför tillåter jag mig en viss oro och skepsis när jag blickar mot Umeås idrottsliga framtid.

Stans idrottsstolthet på senare år har varit Umeå IK, som i princip abonnerat på SM-guldet i damfotboll (vunnit damallsvenskan sju gånger sedan 2000) och dessutom tagit hem UEFA Women's Cup ett par år på raken. Men nu fruktas det att laget till nästa säsong kommer att mista fixstjärnan Marta, detta samtidigt som klubbarna söderöver ständigt stärker sitt spelarmaterial. Visst har UIK en stark spelartrupp även utöver Marta och därtill, liksom hos Björklöven, en bra plantskola men pessimisten i mig säger att UIK utan Marta inte kan räkna med någon garanterad guldfest på Gammliavallen nästa höst.

På fotbollsfronten minns jag med glädje Umeå FC:s korta sejour i herrallsvenskan, särskilt ghanesiske Shamo Quayes bländande teknik och Steve Galloways målproduktion (med sina 12 mål fanns han högt upp i den allsvenska skytteligan). Sammantaget gjorde laget en tämligen godkänd debutsäsong i landets högsta serie - även om det bara blev åtta segrar och dessutom förlust i det avgörande återkvalet mot Ljungskile. Mest av allt minns jag dock hemmamatchen på Gammliavallen mot blivande suveräna seriesegrarna IFK Göteborg, med landslagsprofiler som Thomas Ravelli, Teddy Lucic, Håkan Mild, Niclas Alexandersson, Andreas Andersson och Jesper Blomqvist i laguppställningen. Matchen spelades inför otroliga 12 127 åskådare (troligen fortfarande suveränt publikrekord på Gammliavallen) och slutade 1-1 efter UFC-ledning och kvittering av Jesper Blomqvist, själv tidigare fostrad i UFC och näst Hörneforssonen Gunnar Nordahl den främsta fotbollsexporten från våra trakter. Numera är UFC ett etablerat mittenlag i Division 1 Norra men allsvenskan känns mest som en dröm.

Det är lätt att konstatera att Umeå för närvarande håller hög klass i innebandy, curling och damfotboll men inget varar för evigt - Per Elofssons framgångar i skidspåren har exempelvis inte lett till någon ny skidkung från Röbäck. För stadens bästa behöver både Björklöven och Umeå FC återvända till och etablera sig i landets högsta serie. Vägen dit är säkert både lång och svår men lyckligtvis finns här i alla fall både drömmen och förutsättningarna - bland annat anläggningar i toppklass för både träning och tävling, samt tillgång till världsledande forskning på Idrottshögskolan vid Umeå universitet och idrottsmedicinska enheten vid Umeå universitetssjukhus (några av de bästa bevisen för Umeås goda idrottsmedicinska rykte är att både Peter Forsberg och Zlatan Ibrahimovic - två riktiga världsstjärnor - sökt sig hit för sina fot- respektive knäproblem).

Sport är i allra högsta grad en form av kultur - därför vore det väl roligt om också kulturhuvudssatsningen kunde bidra till mer elitidrott i stan?