umea2014

Inatt har vi gått över till vintertid och detta är sista dagen för mig på Umeå 2014-bloggen. Under den gångna veckan har jag skrivit om många olika bitar i kulturhuvudstadskakan - om vikten av att finna en stadsidentitet genom att lära känna stadens historia, om vikten av att utöka stadskärnan, om vikten av universitetets (och Umeå-studenternas) interaktion med det omgivande samhället, om vikten av att bredda stans krympande festivalutbud, om vikten av att öppna upp fler biografer och filmarenor i stan, om vikten av att ha idrottsliga framgångar framförallt inom våra största lagidrotter. En del kanske kan tycka att jag beklagat mig lite för mycket men lägg märke till att alla mina funderingar har grund i något som faktiskt finns eller har funnits, något som vi i de flesta fall borde vara stolta över och se till att utveckla. Med grund i veckans skriverier, tänkte jag nu knåpa lite summariskt om stadens framtid, som utopi respektive dystopi.

Bland det mest spännande med utopier och dystopier är att båda rör sig om fiktion, det är alltså något påhittat eller uppdiktat, som skiljer sig från det verkliga men ändå inte behöver vara orealistiskt. Det är med andra ord en fristad för fantasin. Om jag får fantisera ett önskescenario respektive mardrömsscenario för Umeås framtid kan det till exempel se ut såhär:

UTOPI

Umeå blir kulturhuvudstad 2014. Stan svämmar över av kultur i alla dess former och det späckade programmet väcker bara mersmak. Historieintresset blomstrar - lokalhistoria lärs ut från första klass. Stadskärnan växer till att omfatta åtminstone hela "rutan" från Östra till Västra Esplanaden, från Järnvägsallén/Blå vägen till älven (alltså längre österut än den beryktade centrumfyrkanten). Botniabanan blir ett lyft för hela regionen. Studentantalet i stan ökar, forskningen bryter ny mark och universitetet bygger fler campus - inte minst ett konstnärligt campus vars kreativa miljö snabbt får världsrykte. Filmfestivalen och Kammarmusikfestivalen återföds som fågeln Fenix ur askan och följs av flera nya festivaler, såväl nationella som internationella, med olika kulturinriktningar. Folkets Bio öppnar upp Royal på nytt och skapar en nationellt unik balans i länets filmlandskap som bidrar till att filmproduktionen i länet blomstrar. Umeå IK fortsätter på den inslagna vägen, kröner sig varje år till drottningar av fotbolls-Sverige och tar några nya Europatitlar av bara farten. Umeå FC, med Jesper Blomqvist som tränare, återvänder till fotbollsallsvenskan där laget denna gång stannar kvar tack några kloka nyförvärv. Björklöven återvänder till elitserien, Skycom Arena byggs ut ytterligare, talangerna blir kvar i moderklubben och vips uppstår en SM-gulddynasti som inte synts i svensk ishockey sedan Sven Tumbas dagar.

DYSTOPI

Umeå blir inte kulturhuvudstad 2014. De ideella kulturutövarna motarbetas av kapitalet. Historien begränsas till museerna som får allt lägre anslag. Stadskärnan krymper ytterligare och allt fler butiker ser sig tvungna att trängas på allt mindre utrymme. På andra håll spikas skyltfönster igen och butikslokaler omvandlas till kontor som ekar tomma i väntan på hyresgäster. Botniabanans biljetter blir så dyra att de flesta istället väljer att ta flyget. Sjunkande studentantal får universitetet att överväga sammanslagningar av hela fakulteter. Konstnärligt campus visar sig vara ett luftslott som faller samman bara några år efter grundandet. Umeå kommuns kulturnämnd fokuserar enbart på lönsamheten hos olika evenemang varpå alla stora kulturfestivaler läggs ner. Inte heller Folkets Bio ser en möjlighet att fortsätta driva sin biograf på Haga, varmed SF verkligen kan stoltsera med stans enda biograf. Alla stans elitidrottsföreningar slutar med sin proffsverksamhet - kvar finns endast amatörcurling, korpfotboll och knattehockey. Det är som om stan träffats av en neutronbomb som sägs döda allt liv men lämnar kvar byggnader.

Nu kanske ingen av de här framtidsbilderna är alldeles runt hörnet men vi befinner oss varje dag vid ett vägskäl och varje beslut som tas leder oss antingen rätt eller fel.

Helt oavsett ett kulturhuvudstadsår har Umeå alla förutsättningar för att bli en sprudlande kulturstad - en liten stjärna i jordens mörkaste hörn - men än är vi inte där. Om stadens kulturklimat bara hängde på alla ideellt arbetande eldsjälar och vår karismatiske kulturchef skulle Umeå utan tvekan kunna mäta sig med landets främsta kulturstäder. Det gäller bara att se till att administrativ pappersexercis, trångsynta politiker och pengabekymmer inte sätter alltför många käppar i hjulen för kamplusten, den kulturella livsglädjen och den ljusnande framtid vi trots allt måste våga tro på.

Härmed lämnar jag över stafetten och önskar Umeå lycka till med kulturhuvudstadssatsningen men kanske framförallt med diskussionen av de frågor jag försökt lyfta fram under veckan. Tack för mig!