umea2014

Fredag i Gävle.
Nyligen hemkommen från två workshops med två åk 7 i Sandviken.
Vet ni att det är 31 elever i klasserna nu för tiden?
Så många underbara individer. Som sitter hemma vid köksbordet med sin familj dagligen. Har framtidsdrömmar, intressen och önskningar. Ska bli vuxna individer som kan uttrycka känslor, hantera känslor, konversera, kommunicera, ha självförtroende, självkänsla och självdistans.
Ungdomar som är mitt i den långa processen att lära känna sig själva.
(Processens namn: Livet?)
Så många man knappt hinner se. Några försvinner in i mängden, i bullret. Några försvinner i sitt eget buller. Några syns inte för att dom gör rätt. Några har bott i Sverige i två år. Antalet är elever är detsamma som antalet behov.
Se mig! Se inte mig! Hjälp mig att synas!
Hur många behov hinner tillfredställas?
Vi hann med en del idag. Mer än "att slippa tyskalektionen", som någon uttryckte sig. 
Alla. Alltså alla, en och en, gick fram till mikrofonen och prata och fick lära sig ta emot en applåd.
98% gick fram ännu en gång och läste en dikt de skrivit på 5 minuter.
31 stycken 7:or satt i tre timmar på fredag eftermiddag i ett klassrum på 25 kvadrat.
Lyssna på varann! Var tysta! Våga ta plats! Skriv en dikt! Bjud på dig själv! Slappna av, men inte för mycket!
Uppmaningar ekade. Alla kämpade utifrån sin förmåga.
Det är stort. Det är mer än vad många vuxna skulle orka, våga. Det är mer än vad jag skulle orka, våga.
Tävlingen fortsätter: Vem vinner Kulturhuvudstad 2014?
Förhoppningsvis inte en stad, utan människan.
Kultur behövs nu, i morgon, 2014 och därefter.



Allt gott,

Ingela Wall