Respons
Jag har fått ett inlägg på min blogg! Tack! Åh, så glad man kan bli av respons!
Är det det bloggandet handlar om, att komma till tals, att bli sedd, få en röst, bli hörd?
Jag har aldrig bloggat förut. Heller knappt läst andras.
Men man hör ju talas om dom som har tusentals besökare. Jag skulle nog vara livrädd. Bli sedd av så många.
Men så kommer jag på mig själv. Min estradpoesi är ju ungefär samma sak.
Inte för att jag uppträder för tusentals dagligen; men 33 där, 78 där, 291 där, det blir ju tusentals till slut.
Jag tycker det känns mer läskigt att sitta gömd bakom en dataskärm, ingen ser mitt ansiktsutryck, mina intensioner.
Hellre står jag på en scen. Face to face. Där har man möjlighet att förklara sig om man missförstås.
Hellre går jag till tandläkaren och bokar en tid än att ringa (well, helst går jag inte dit alls, men det var ett exempel).
Det handlar om samma sak på scenen. Att försöka nå andra. Kommunicera. Tilltala. Få respons på det man har att säga. Se om andra förstår vad jag menar.
Få människor att skratta.
Det är verkligen häftigt! Att lyckas skriva någonting ensam hemma på kammaren. I tystnad. Torrt. Humorlöst., inte ett skratt. Sedan prova det på scenen och få ett kollektivt skratt som svar.
Ibland finns det en åhörare i publiken som inte alls skrattar. Som inte verkar lyssna över huvud taget. Jag uppträder ju oftast på deras arbetstid. Kanske tar de fram en filofax, tittar ned, passar på att göra annat. "Viktigare saker". Den människan tänker nog "Får hon betalt för det här!?". Medan jag tänker detsamma "Får dom betalt för att sitta och lyssna på det här!?". Eller "Får dom betalt för att inte lyssna på det här!?". Hade jag varit i en skolklass och någon nonchalerar mig så är jag genast där och påpekar "Hallå, lyssnar du?". Det skulle jag aldrig våga som estradpoet. Inte kräva att någon lyssnar. Däremot kan man skämta om det. Nästa gång det händer ska jag prova säga "Ni ser ut att ha så mysigt i publiken. Några skrattar högt. Några fnissar tyst. Några skrattar inte alls. Några passar på att ta fram filofaxen, någon passar på att byta tampong. Jag känner mig stol över att jag får er att känna er bekväma".
Apropå respons, varför inte passa på att fråga det jag undrar, eftersom jag fick så bra restaurangtips tidigare:
1. Finns det stand up i Umeå? Någon förening, lämpligt café som kan vara intresserade eller har det funnits förut?
2. När beräknas Botniabanan köra igång? Hur lång tid tar det då till Stockholm, t.ex.?
3. Finns det något motionsspår i närheten av Sofiehem?
Är det det bloggandet handlar om, att komma till tals, att bli sedd, få en röst, bli hörd?
Jag har aldrig bloggat förut. Heller knappt läst andras.
Men man hör ju talas om dom som har tusentals besökare. Jag skulle nog vara livrädd. Bli sedd av så många.
Men så kommer jag på mig själv. Min estradpoesi är ju ungefär samma sak.
Inte för att jag uppträder för tusentals dagligen; men 33 där, 78 där, 291 där, det blir ju tusentals till slut.
Jag tycker det känns mer läskigt att sitta gömd bakom en dataskärm, ingen ser mitt ansiktsutryck, mina intensioner.
Hellre står jag på en scen. Face to face. Där har man möjlighet att förklara sig om man missförstås.
Hellre går jag till tandläkaren och bokar en tid än att ringa (well, helst går jag inte dit alls, men det var ett exempel).
Det handlar om samma sak på scenen. Att försöka nå andra. Kommunicera. Tilltala. Få respons på det man har att säga. Se om andra förstår vad jag menar.
Få människor att skratta.
Det är verkligen häftigt! Att lyckas skriva någonting ensam hemma på kammaren. I tystnad. Torrt. Humorlöst., inte ett skratt. Sedan prova det på scenen och få ett kollektivt skratt som svar.
Ibland finns det en åhörare i publiken som inte alls skrattar. Som inte verkar lyssna över huvud taget. Jag uppträder ju oftast på deras arbetstid. Kanske tar de fram en filofax, tittar ned, passar på att göra annat. "Viktigare saker". Den människan tänker nog "Får hon betalt för det här!?". Medan jag tänker detsamma "Får dom betalt för att sitta och lyssna på det här!?". Eller "Får dom betalt för att inte lyssna på det här!?". Hade jag varit i en skolklass och någon nonchalerar mig så är jag genast där och påpekar "Hallå, lyssnar du?". Det skulle jag aldrig våga som estradpoet. Inte kräva att någon lyssnar. Däremot kan man skämta om det. Nästa gång det händer ska jag prova säga "Ni ser ut att ha så mysigt i publiken. Några skrattar högt. Några fnissar tyst. Några skrattar inte alls. Några passar på att ta fram filofaxen, någon passar på att byta tampong. Jag känner mig stol över att jag får er att känna er bekväma".
Apropå respons, varför inte passa på att fråga det jag undrar, eftersom jag fick så bra restaurangtips tidigare:
1. Finns det stand up i Umeå? Någon förening, lämpligt café som kan vara intresserade eller har det funnits förut?
2. När beräknas Botniabanan köra igång? Hur lång tid tar det då till Stockholm, t.ex.?
3. Finns det något motionsspår i närheten av Sofiehem?
Kommentarer
Postat av: Inge
1. Jag är osäker på hur det ser ut med standup i Umeå just nu. Två ställen du borde kontakta är Scmäck och Café Pilgatan. Dom brukar vara pigga på att arrangera trevliga saker.
2. Botniabanan beräknas vara igång 2010. Då kommer det att ta mindre än 6 timmar till Stockholm.
3. Det finns tre olika slingor av Gimonäs eljjusspår. Kolla kartor i anläggningsregistret på http://www.umea.se/invanare/kulturfritid/anlaggningsregister
Postat av: Inge
Oj. Stavade fel, det ska vara Schmäck.
Postat av: Martina
Hej Ingela! Vad glad jag blir av att se att flyttat hit nu! Hör av dig så ska jag uppdatera dig på Umeås kulturliv och visa dig Umeås bästa sidor :)
Trackback
