God natt

10-åringen säger att säg åt alla Umeå-bor att inte skräpa ner. Blogga är ett självklart verb i hennes vokabulär.

6-åringen är mest bekymrad över att pappa inte hinner läsa högt därför att han håller på och bloggar. "Men du kan ju blogga i morgon också"

Stafettpinnen därmed överlämnad. I morgon kväll tar jag hand om kvällshögläsningen. Lycka till Umeå, på vägen mot 2014.


konst

På Bildmuseet, Umeå universitets museum, arbetar vi med konst. Ja bildkonst är väl fortfarande ett rimligt samlingsbegrepp. Även om bild inte är ett avgörande eller ens dominerande inslag i många konstverk. Men vad är konst idag? Går det att sammanfatta, namnge, karakterisera, eller ens beskriva? Jag arbetar med detta dagligen men kan jag sammanfatta vad det är jag arbetar med? Jag är inte säker. Det är i varje fall inte enkelt att med all bestämdhet säga att något inte är konst.

Men man kan nog i vart fall konstatera att det finns inget som liknar bildkonsten. Det finns inget fält av aktiviteter, ingen genre, inget medium som är lika öppet, föränderligt, inkluderande och tillåtande som konsten. Konst, konstpraktik idag har blivit en märkvärdig, mångfasetterad, ja till och med oöverblickbar verksamhet med få givna gränser eller parametrar. Konsten omdefinieras av varje nytt verk och ständigt utvidgas gränserna för vad konsten håller på med. Det är därför som medier som film (genom videon och videoinstallationen), teater (performancekonsten), ljud, text,... eller discipliner som sociologi, filosofi, antropologi, etnografi, mediavetenskap eller yrken som journalist, socialarbetare, terapeut,  - ja, listan är nästan oändlig - har, ska vi säga ockuperats eller intagits eller inkorporerats med nutida konstpraktik. Konsten är en aktivitet vars gränser eller egenskaper ständigt utvidgas eller förändras. Och dettta är något alldeles fantastiskt. Fråga mig och i morgon skulle jag ge ett annat svar än idag.

Denna expansion, detta förändringstryck, denna öppenhet är förstås det som gör konsten så jävligt spännande, upphetsande, utmanande och uppfordrande. Det är ett privilegium att få jobba mitt i detta.

Och jag tror att utställningen som nu visas på Bildmuseet, The Map, är ett alldeles lysande exempel på allt detta som ovan nu sagts. Kolla själv.



Lia Perjovschi

I tisdags gav Lia Perjovschi ett artist talk på Bildmuseet. Hon berättade om sin bakgrund och sin utvecklingsprocess som konstnär. Uppvuxen i Bukarest, Rumänien har hon både upplevt Ceaucescus diktatur, och dess sammanbrott och besvi kelserna med det som följde efter. Det allra mest speciella med hennes konstnärliga karriär var att se att hon och hennes man, också konstnär, hade upplåtit sin lägenhet till att bli ett slags ständigt levande frizon för ett intellektuellt och fritt samtal. Deras lägenhet blev till en kollektiv och publik plats där alla slags diskussioner och samtal och protester och uppträdanden och proklamationer eller bara enkel samvaro kunde äga rum. En frizon där ett annat liv och alternativa samhällen och andra värderingar kunde preciseras. Och ur detta växte Lias egen konst. Från dokumentationer av deras samtal, lektioner, protester, performances, aktioner, tillställningar till ett fortsatt eget utforskande av den värld hon kände hade undanhållits henne, uppvuxen innanför diktaturens murar. Och så fortsätter det. Varje verk av Lia Perjovschi är en slags upptäcktsfärd in i nya erfarenheter, ämnen, kunskapsvärden, värderingar, samhällets organisation, men alltid sett genom ett specifikt temperament, konstnärens. Lia diskuterade sin konst och diskuterade vad konst är. Jag finner inte mina anteckningar från kvällen. Men hon pratade om frihet och ansvar. För konsten finns inga ramar, inga regler, inga begränsningar, inga preskriptioner, inga oåterkalleliga åtaganden, inga givna former, inga redan preparerade scener, upp-plogade vägar. Ingen kan säga till dig att inte göra så om du vill göra konst. Men med denna frihet följer ansvaret. Du tar ansvar för allt det du gör. För konsekvenserna av din konstnärliga handling ansvarar du. För alltid.

Konstnär och hedersdoktor

Ursula Biemann, videokonstnär, blev hedersdoktor igår på Humanistisk Fakultet vid Umeå universitet, promoverad vid universitets stora högtid i går kväll. Det är en viktig sak att ge konsten företräde - och goda företrädare - i ett universitetssammanhang. Bland annat för att konsten är en sådan utomordentligt spännande plats för kunskap, och kunskap och kunskapsutveckling är förstås universitetens identitet och kärna. Och hedrande för Umeå universitet att ha gjort det. Ursula Biemann skulle kanske lite slarvigt kunna beskrivas som en dokumentärfilmare, som någon som gör dokumentärer med videon som medium. Men ser man flera av hennes verk så ser man snabbt att det ena inte liknar det andra, det visuella uttrycket följer sitt ämne och är aldrig bestämt på förhand. Varje film måste finna sin form präglad av vad den handlar om. Men sen slår det mig att här finns också ett nytt slags berättande. Vi säger gärna att massmedia - dagspress, TV-nyheter,… - saknar fördjupning, är ytliga, förenklande, släpper fram endast de mest stereotypa berättelserna. Och visst finns i Biemanns konst just de andra berättelser, helt enkelt människor vi inte mött, livssituationer vi inte känner till någonting om - och med vi menar jag här helt enkelt en ordinär västeuropeisk publik. Men det märkvärdiga är att här finns, hos Biemann, både de små och stora berättelserna. Både nära skildringar av individer, enskilda människors livsöden. Och de stora sammanhangen, den belysande överblicken som gör enskilda händelser mer begripliga. Det är stor konst. Och det är ny kunskap om vår värld.

Kartan: Konsten/Livet

(Kartan: Konsten/Livet)

Ja, nu har alltså Kartan just öppnat. Som jag sa. Utställningen. The Map. På Bildmuseet. Ca 40 konstnärer - och filosofer, kartografer, geografer, filosofer, aktivister deltar.

Jo, det är en stor och innehållsrik och upplevelserik utställning. Fyra av konstnärerna i utställningen jobbade parallellt med oss Bildmuseetjobbare under sista installationsveckan. Och, jo, jag tror det fanns något som förenade deras konstnärliga vardag. De projekt som de deltar med här i The Map är alla något av livsprojekt. Projekt som sträcker över år, decennier, ja, alltså, liv. Sabine Rethoré vars livsgärning inbegriper dessa livfulla och märkvärdiga nationskartor där hon tiltar, ja tiltar, vrider, världen nittio grader och öppnar upp våra ögon. Och hennes märkliga jordglober, till exempel där hon hyllar ön Sao Tome som annars alltid osynliggörs av den imaginära ekvators linjen som drar fram över alla glober. Jan Svenungsson som för hand tecknar av kartor så noggrant, tålmodigt, exakt och skickligt men som ändå bevittnar hur Skandinavien och Europa faller sönder i sina beståndsdelar. Sisyfos kamp mot entropins första lag på nåt sätt… Och Lukas Einsele som än en gång återvänder till sitt min-projekt, sitt projekt om minor, One Step Beyond, som han nu levt med och arbetat nästan dagligen i snart tio år, där han genomför det omöjliga - ett projekt om smärta, död, lemlästning, rädsla, osäkerhet som också är någonting lekfullt, lustfyllt, sinnligt - och nu ordnar och arrangerar detta projekt som en rik och kollektiv bank eller skattkista av kartor. Eller Lia, Lia Perjovschi, som håller på och bygger sitt eget kunskaps-museum. Född och uppvuxen i diktaturens Rumänien tar hon till sig allt hon upplever, ser, läser, hör, smakar och omvandlar det till kartor, diagram, teckningar. Hon navigerar lättfotat och flyhänt i nuet, ritar och bygger sina alldeles egna vägar, genom alla ämnen motiv teman saker intressen man kan tänka sig. Hos dessa fyra så är deras konstprojekt en livsform, ett mångårigt engagemang, en självklar del av livet, ja till och med själva livet. Ett oerhört privilegium att de kommer till oss här i Umeå och delar med sig av sina liv och konst.


Vardag i Kulturen

(Vardag i kulturen)

 Bildmuseet är min vardag. Var dag är jag där.

När jag säger vi - i förra inlägget - så menar jag alltså jag och mina medarbetare som jobbar på Bildmuseet. För oss var Kartan inte bara ett läckert och sinnrikt projekt - för det är det - utan också något av ett maratonlopp. Det krävde varje uns av vår energi och koncentration och uthållighet och kompetens att få den utställningen på plats så att ni besökare kunde få ta in den fix och färdig då vernissageklockan slog. Bara hängningen krävde allas insatser, inklusive en handfull oundgängliga extrainhoppares, under flera veckors tid. Och då har vi innan dess jobbat med projektet i flera år - samlat material, prövat idéer, sorterat, filtrerat, byggt ut, styrt om, slipat, polerat, etc. Skönt kändes det alltså när vi fem minuter föra invigningstalen fick de sista pusselbitarna på plats. Och kunde slå upp dörrarna slitna men glada, nöjda och stolta. Vardagen i kulturinstitutionen har dessa märkliga rytmer. Slit och hårt jobb. Men också dessa återkommande födelser. Fester. Och sedan skilsmässa. Börja om på ny kula. Också den mest fantastiska utställningen står bara några månader innan det är dags att sadla om.

Hej till sist

Hej. Jan-Erik heter jag. Och gör bloggdebut så här sent efter en alldeles för intensiv arbetsvecka. Men sent är ju bättre än aldrig.

Första inlägget får nu heta ingenting annat än Kartan.

Så här: (Kartan)

Så öppnade vi Kartan. I söndags. Alltså utställningen på Bildmuseet med namnet The Map. Och underrubriken Navigeringar i nuet. Hur hitta? Hur att röra sig i vår samtid? Hur hitta vad man letar? Kanske inte främst någon slags säkra svar. Mera prövningar, utkast, förslag till andra och annorlunda världsbilder. Eller väldigt noggranna och halvt obegripliga kartläggningar av skikt i våra gemensamma verkligheter. Eller överrumplande och annorlunda kartor som vänder ut och in på nåt vaneseende, på nåt alltför ingrott mönster, som avslöjar något som kanske blivit en så tillvänjd del av vårt seende att det så att säga inte syns längre. Kanske är det så att kartor synliggör andra möjliga eller potentiella verkligheter mera än de nogsamt och tålmodigt avbildar redan befintliga platser. Att navigera betyder då också att nå ut till det okända, det obekanta, bortom kartan… Utställningen hänger ända in i början av februari. Att se den är ett måste. Till och med många gånger. Att inte se den finns inte.