umea2014

(Vardag i kulturen)

 Bildmuseet är min vardag. Var dag är jag där.

När jag säger vi - i förra inlägget - så menar jag alltså jag och mina medarbetare som jobbar på Bildmuseet. För oss var Kartan inte bara ett läckert och sinnrikt projekt - för det är det - utan också något av ett maratonlopp. Det krävde varje uns av vår energi och koncentration och uthållighet och kompetens att få den utställningen på plats så att ni besökare kunde få ta in den fix och färdig då vernissageklockan slog. Bara hängningen krävde allas insatser, inklusive en handfull oundgängliga extrainhoppares, under flera veckors tid. Och då har vi innan dess jobbat med projektet i flera år - samlat material, prövat idéer, sorterat, filtrerat, byggt ut, styrt om, slipat, polerat, etc. Skönt kändes det alltså när vi fem minuter föra invigningstalen fick de sista pusselbitarna på plats. Och kunde slå upp dörrarna slitna men glada, nöjda och stolta. Vardagen i kulturinstitutionen har dessa märkliga rytmer. Slit och hårt jobb. Men också dessa återkommande födelser. Fester. Och sedan skilsmässa. Börja om på ny kula. Också den mest fantastiska utställningen står bara några månader innan det är dags att sadla om.