umea2014

Min födelsestad Tallinn, Estlands huvudstad tillika Europas kulturhuvudstad 2011, är egentligen en rätt liten stad, till invånarantalet någonstans mittemellan Malmö och Göteborg. Likväl är det en stad som funnits vid Östersjön sedan närmare tusen år. 1154 nämndes den för första gången på en karta och under 1200-talet restes många av de hus och kyrkor som än idag står kvar i Gamla stan i Tallinn.

Med det sagt, skulle man kunna tro att det är en museal kuriosaupplevelse att vandra utmed stadens välbevarade ringmur eller att förirra sig i det medeltida gatunätet. Men i Tallinn har Gamla stan alltid varit så mycket mer än ett levande museum - det har varit en nyckel till stadens kulturliv. Trots att det under det senaste seklet byggts flertalet museer, teatrar, biografer och operahus också utanför den medeltida stadskärnan, har det för Tallinn-bor och ester överlag alltid varit naturligt att återvända till de små gränderna i Gamla stan och kanske framförallt till Rådhusplatsen som stått som en grund för den estniska identiteten. Detta särskilt under de "Gamla stan-dagar" som i drygt 25 år anordnats första veckan i juni och som under Sovjetväldets sista skälvande år blev ett forum för den unga spirande estniska kulturen. Jag kan skatta mig lycklig över att ha fått uppleva den säregna symbiosen mellan det pågående historiska skeendet och det medeltida stadsrummet.

När jag kikar på listan över Umeås konkurrenter om kulturhuvudstadsåret - Lund, Uppsala och Gävle - har alla de städerna en längre historia än Umeå. Lund och Uppsala kan liksom Tallinn stoltsera med medeltida gatunät, månghundraåriga traditioner (inte minst i samband med respektive universitet) och dessutom två av de mäktigaste medeltida domkyrkor som finns i norra Europa. Även Gävle - som idag kanske framförallt kännetecknar sig som en framgångsrik idrottsstad (i skrivande stund leder Brynäs elitserien i ishockey!) - har rötter i senmedeltiden.

Men också i Umeå finns det medeltida närvarande, utan att folk kanske tänker på det. Redan då bodde och färdades människor längs Umeälven - ett av de tydligaste tecknen på det är att Backens kyrka, när den byggdes i början av 1500-talet, blev en av de största kyrkorna längs Norrlandskusten. Ytterväggarna är än idag samma som på den tiden och står som bevis på en märklig minneslucka i Umeås självbild.

Staden Umeå grundades emellertid först den 22 juni år 1622. En födelsedag som knappt någon i stan idag tänker på eller uppmärksammar. Den vetgirige som besöker Västerbottens Museum på Gammlia kan lära sig mer om rysskrigen under 1700- och 1800-talet, om den stora stadsbranden 1888 då nästan hela stan brann ner, om det banbrytande vattenkraftverket i Klabböleforsen, om de olika regementen som fanns i stan under så gott som hela 1900-talet, om stans universitet som blev Norrlands första etc. Men problemet är att den historien stannar på museet. Det är själva urtypen för en museal historia, en historia som gemene man ser som viktig och som man möjligen förväntas känna till men som man egentligen inte har någon direkt relation till.

Kanske är det också därför som Umeås kulturhuvudstadssatsning i så hög utsträckning betonat ung kultur och vikten av att befinna sig i nuet - men i så fall är det inte längre ett val utan något som man tvingats ta till för att man saknar relationen till historien, eller i alla fall inte känner till den tillräckligt väl för att finna styrka där. Detta kan ses som själva fröet till historielöshet.

Så hur ska Umeå som kulturstad kunna mäta sig med de betydligt äldre svenska städerna? För mig är svaret självklart: genom att minnas!

En stad utan historia är en stad utan identitet. Att inte ha haft förfäder är detsamma som att inte finnas själv. På senare år är det endast i barnböcker som jag sett möjligheten att komma närmare Umeås historia och därmed även stadens identitet och själ - jag tänker närmast på böcker som Anita Blomqvists Hur Umeå blev björkarnas stad (2007) och nyutgåvan av Frida Åslunds Folke och Frida (2008). Den förstnämnda utgår i första hand från stadsbranden som en nyckelhändelse för stadens identitet, den andra skildrar förutom branden även livet i staden före och efter en sådan katastrof. Men det är viktigt att inte bara barn utan även vuxna känner till att människor existerat på samma plats före dem. Att en del av husen och även en del av björkarna omkring en har sett ens förfäder växa upp. Att de gator som man går på, kanske inte alltid har funnits där.

I brandkatastrofens Umeå år 1888 bodde 3000 människor. Hur såg deras vardag ut? Vad gjorde de? Vad tänkte de på? Och hur kan vi dra lärdom av det och finna en stadsidentitet för vår tid?