umea2014

Igår hade kören Byastämman konsert i Vännäs kyrka. En fantastisk upplevelse med ca 140 personer som denna kväll valt att besöka vårt kulturevenemang. Hela kören var otroligt taggad och vår körledare Palmar Johansson gjorde sin sista konsert med kraft och koncentrerad ledning. Tack för det, Palmar!!

Idag pustar jag ut och koncentrerar mig på vårt besök från Uppsala. Där tar musikskolan 1900:- per termin!!! Jag skriver en stund på min blogg för att hälsa alla läsare Gott Nytt År, målar på vår nya trapp och gör en Västerbottenspaj. Senare tar vi bilen och besöker Umeå för att titta på Rådhusparkens fyrverkeri.

Detta nyår tar vi det helt enkelt lite lugnt, med tanke på vårt äventyr kring Jul känns det fullt naturligt. I morgon tänker jag berätta om Kinesen från Bjurholm. En svensk som fick skapa filmunder i 30-talets USA.

Ha de bra och ta det lugnt i nyårsnatten.

Martin

Spännande att just du läser detta. Du kanske är som jag, dvs. barnsligt förtjust i att sjunga i kör. 

Idag ska kören Byastämman genomföra sin Nyårskonsert i Vännäsby. Byastämman är en blandad kör som varit igång sedan 1999. Med basen i Strands bönhus så repeterar ett 20-tal personer varje söndag. Idag har vi extra övning inför vårt utannonserade kulturarrangemang i Vännäs kyrka, Vännäsby. Det blir många musikaliska upptåg och traditionella jullåtar. Hoppas vi får fullsatt. Det blir vår körledares sista uppdrag för Byastämman. Han har hittat en ådra i skobranschen och det yrkesvalet fungerar troligen bättre med familjelivet än som kringflackande körledare. Det är tufft att verka som körledare.

Sedan regeringen tydligt och klart försämrat förutsättningarna för körlivet i Sverige så är det allt svårare för många amatörkörer att hitta en körledare. Ändå är intresset för körsång så starkt. Nu har Byastämman haft turen att hitta en körledare som kan tänka sig att köra 5 mil ToR till Strand för att skapa god körmusik. Det svenska körundret är vida känt. Men vilken roll har musikämnet och körsången i svenskt skolväsende? Mycket tillbakadragen, påstår jag.

Det är rena katastrofen för svenskt kulturliv att förutsättningarna för amatörkulturen så tydligt försämras. Ett rikt och  brett amatörled skapar grunden för att Sverige behåller sin frontposition som förebild vad gäller kvalité och bredd inom kulturlivet.

Deltagandet i en kör, orkester eller en amatörteater blir allt mer beroende av att du har hög inkomst och hög utbildning. Engagemanget i kulturverksamhet blir således en klassfråga. Det är tragiskt att barn till föräldrar utan eftergymnasial utbildning ofta stängs ute från den kommunala musikskolan. Undantaget är Luleå, där all musikundervisning inom musikskolan är gratis. Att jämföra med Lidingö kommun som tar 1700:-!!! per termin och deltagare. Det skulle inte förvåna mig om Norrbotten kommer att dominera Sveriges musikexport i framtiden.

Umeå-regionen har också goda förutsättningar att blir en stark motor för svenskt kulturliv, men då måste det till att olika organisationer samordnar sina intressen, inte minst inom amatörkulturen. Jag hoppas det tas på allvar i utformandet av strategierna inför kulturhuvudstadskandidaturen.

Vi ses i kväll i Vännäs kyrka

Hej!

Idag gick vi ut och stångades i julhandeln igen... Varmt och svettigt i affärerna och kall, bitande vind utanför. Hörde just att all snö är borta i Umeå. Men här är det kallt. Ingen snö dock. Jag tycker synd om uteliggarna som kurar i portuppgångarna, en tyvärr alltför vanlig och sorglig syn här på Söder.

Jag låg på soffan och läste i två timmar i eftermiddags. Två timmar!!! Jag kommer inte ens ihåg när jag gjorde det sist. Så himla skönt. Till slut hasade jag mig upp och gick över till Maria, en kompis här på söder. Hon bjöd på kaffe och saffranskaka. Vi satt några tjejer och snackade skit och rökte vid hennes köksbord tills vi fastnade i Guitar Hero III. Det är ju sjukt kul! Men Slash kunde vi inte rå på. Vi måste träna mer.

Fick ett erbjudande om att köra en rolig konsert i Umeå på vårkanten. Ska helst lämna bud och börja traggla med det där nu om det var upp till bokningsbolaget, men jag sa att jag är på semester. Jag tror faktiskt att det är viktigt att varva ner ordentligt emellanåt. Man vill ju inte springa in i den legendariska väggen.

Nu ska jag hem till min syrra (japp, hon bor oxå på Söder). Vi har en plan som går ut på att sätta på oss pyjamaserna, ta fram mysfiltarna och kolla några avsnitt på Lost. Nä, dom är inte brända, vi har faktiskt köpt säsongen, så det så!

Hej o hå!
Petra

Stadsplanering är ett viktigt område för att skapa en stad som är välkomnande, och som kan möta upp olika kulturyttringar. Kajområdet nere vid älven, det som blivit benämnt "Staden mellan broarna" är speciellt intressant, då det finns en särskild utvecklingspotential där nere. Det var den här vägen som många långväga besökare närmade sig Umeå en gång i tiden, innan järnvägen kom och "vände staden". Man kan förstå det här, om man betänker att Rådhuset faktiskt har sin pampigaste fasad ned mot även.

Vad ska vi då göra med detta område? Frågan har nu blivit aktuell igen efter att man lagt den befängda tanken om att ockupera hela området med ett långsträckt badhus.

Först skulle jag vilja att vi tog lärdom av Göteborg. Där har man nu fått en nästan trafikfri yta nere vid området vid Operan, sedan man dragit genomfartstrafiken i en tunnel. På så sått har man fått alla möjligheter att knyta samman centrum med vattnet. Det var då man i Göteborg tog till det kloka greppet, att ge olika grupperingar i samhället möjlighet att komma med idéer. Man bildade olika grupper som fick ta fram just sina idéer om hur området skulle användas. Sedan var det dags att med ledning av allt som kommit in, utforma det slutliga förslaget. Jag tycker vi ska ta lärdom av processen i Göteborg.

Sätt samman flera olika grupperingar som får möjlighet att träffas och föra en dialog om hur ytan mellan broarna ska användas. Sammanställ materialet, gärna med hjälp av Designhögsksoleelever som dels skulle kunna hjälpa till i kreativitetsprocessen dels visuellt skulle kunna forma de idéer som kommer fram i grupparbetet. Ge den här här processen en rimlig tid, kanske våren 2008. Sedan - när allt material är insamlat och sammanställt är det dags att forma den nya staden mellan broarna. Det är här arkitekter och beslutsfattare kommer in.

Förresten, nu när jag har chansen kan jag ju inte låta bli att tycka till själv. Jag tycker att kajområdet ska vara ett område för de kreativa och kulturella uttrycken. Bygg en scen ut e i älven i området mellan Hamnmagasinet och restaurangbåten. Här kan man sedan ha konserter på sommarhalvåret. Publiken sitter på nuvarande parkeringsytan och ända upp i slänten mot Plaza. På vinterhalvåret kan denna yta få vara parkering, alternativt en skridskobana eller liknande.

Vidga trädgård i Norr ytterligare en bit mot väster och gör en terrassträdgård av ytan nedanför Stora hotellet. På området nedanför Tullkammaren återskapar man något av det som var en gång, dvs. magasinliknande byggnader i falurött, men naturligtvis med alla moderna faciliteter. Inspiration kan hämtas från Strömpilenområdet och Luleå. I dessa byggnader kan konsultfirmor, kulturarbetare och småföretagare ta plats. Tullkammaren kan i bottenplanet bli en fantastiskt trevlig galleria. Ja detta var mina idéer. Ihop med andras kan det bli nått riktigt bra.

Sedan är det ju så att vi har världsledande Designhögskola och Konsthögskola, och området omkring dessa skolbyggnader kommer att utvecklas inom detta kulturområde. Så jag tycker det är dags för ett "nobelpris" i Konst och Design. Det utdelas samma tidpunkt som det vanliga Nobelpriset, men naturligtvis i Umeå. Detta "Stora konst- och designpris" bör vara på minst 2 och helst 5 miljoner kr. Det kan finansieras av kommunen och dess företag, landstinget, universitetet och det privata näringslivet. Om det blir svårt att finansiera varje år kan man ge ut det vartannat år tex. Det här skulle säkert kunna sätta Umeå på kartan. Första utdelningstillfälle blir naturligtvis under 2014.

Nog med idéer - nu avslutar jag min bloggarvecka. Det har varit kul att få offentliggöra sina tankar och synpunkter. Synd bara att det är så få som reagerar med kommentarer, men det verkar vara genomgående.

I dag, söndageftermiddag ska jag med min kör ha en konsert i Tegskyrkan ihop med Hemvärnets musikkår, och det ska bli riktigt gött. Lev väl till vi ses på Holmön den 25 - 27 juli. För du kommer väl. Och ni i kulturnämnden se till att ge oss det anslag vi förtjänar, dvs. enligt ansökan!!

För två veckor sedan hade jag möjlighet att uppleva Bloggoperan "Sjökor och stekare". I salongen satt personer i alla möjliga åldrar. Där fanns pensionärer, speciellt inbjudna via "Kultur för seniorer", men där satt också en påfallande ung publik. Många killar nedhasade i bänkarna och med mössorna på. Allteftersom föreställningen avancerade ökade dessa grabbars uppmärksamhet framåt mot scenen. Vad berodde nu detta på? Bakgrunden är den här;

Under hösten 2006 fick 400 elever från yrkesprogrammen vid Dragonskolan blogga fram handlingen till något som skulle bli en opera. Alla de mer eller mindre vilda idéerna från dessa ungdomars liv och erfarenhet sammanställdes sedan till en handling, och musik sattes till. Det var alltså några av dessa ungdomar som satt i salongen och såg resultatet. Det måste ha varit en häftig känsla att som ung, kanske rent av för första gången, kliva in i operahuset och sätta sig i salongen och uppleva kraften i symfoniorkestern. Säkert ytterligare häftigt att plötsligt upptäcka att flera delar av replikerna i handlingen var mer eller mindre hämtat ur de vilda idéer som ungdomen själv bloggat fram under hösten. Att man faktiskt själv bidragit, och att det togs på allvar! Alla blev med och fick bidra - ingen hamnade utanför, alla dög. Vilken härlig känsla, och vilken sund grundinställning till hur kultur skall fungera.

Bloggoperan tycker jag är ett av flera lysande exempel på hur vår operascen har frigjort sig från de traditionellt höga hästarna i branschen, och istället mött människorna där de är. Huset blir genom detta ett riktigt kulturhus för folket, och erbjuder en mängd kulturupplevelser. Så ska det vara, och då blir kulturen ett viktigt bidrag till det hållbara och mångkulturella samhället.
I kväll har jag varit och sett en helt fantastiks föreställning av Hjalmar Söderbergs Dr. Glaas och med Krister Henriksson i rollen som dr. Glaas. Under 1½ timmme höll han publiken i ett starkt berörande hjärngrepp. En helt fantastisk prestation.
Nu är det sen fredagkväll. Bara några dagar kvar av bloggveckan. Jag lovar avsluta med några riktigt spännande idéer om hur Umeå kan bli uppmärksammat och satt på kartan. Så håll ut!

I dag, den 5 december är det den av FN proklamerade Internationella Frivilligdagen. I Umeå manifesterar vi detta sedan flera år tillbaka med ett möte på Rådhustorget och sedan ett program i Stadskyrkan.

Genom mitt arbete i Socialtjänsten har jag kommit att bli engagerad i kommunens samverkan med frivilligsektorn. Umeå är faktiskt riksledande i att utveckla arbetet med volontärer i samarbete med olika kommunala verksamheter. Vi har tex. en Frivilligcentral med över 180 volontärer som har kontakt med främst äldre personer, och som via sitt engagemang förgyller tillvaron och bryter ensamhet och isolering.. Jag har personligen väldigt svårt att förstå att det finns politiska partier (läs Vänsterpartiet) som tycker att det är fel att uppmuntra att volontärer gör insatser inom olika kommunala verksamheter. Jag ser volontärverksamheten som en form av en solidaritetshandling. Genom de kontakter jag fått med de människor som gör dessa insatser, så har jag fått klart för mig, att om man skall prata om solidaritet så är just dessa volontärer ett lysande exempel på detta. I ur och skur, och i de flesta fall utan en enda krona i ersättning så engagerar sig dessa personer för andra människor som kanske lever isolerat och utan  storre kontakt med omvärlden. Utöver att detta engagemang blir en ljusglimt i tillvaron för den ensamma, lilla människan, så vet vi också att de som utför volontärinsatsen har ett stort utbyte själva. I grunden handlar det hela om folkhälsa åt båda hållen. Både den som engagerar sig som volontär, och den som tar emot engagemanget mår gott av det. Analysen av detta engagemang borde för vilken politiker som helst leda till slutsatsen, att vi skall vara rädda om detta folkliga, frivilligengagemang. Så låt frivilligengagemanget i samhället blomma, det är ett suveränt bidrag till det hållbara samhälle som vi vill att Umeå skall vara. Och ni som tror att det här handlar om en återgång till ett välgörenhetssamhälle, tänk om! Det handlar om ett komplement till det solidariska välfärdsbygge som vi svenskar i klar majoritet slår vakt om och också kan vara stolta över.

Slutligen kan jag konstatera att kultursektorn har en lång tradition av volontärer. Kammarmusiken, folkmusiken, visfestivalen osv. har eller har haft en stor hjälp av volontärer, och ingen i nått som helst politiskt parti skulle komma på tanken att ställa sig tveksamma till de insatserna, tvärtom! Så min uppmaning till de som tvekar - tänk om, men ägna istället kraft åt att se till att volontärerna är och förblir ett komplement, och inget annat, till professionen.

Inom socialtjänsten där jag alltså jobbar har vi ett samarbete med kulturförvaltningen för att förmedla kulturupplevelser till äldre. "Kultur för seniorer - kultur och hälsa" som verksamheten kallas har blivit en succé och uppmärksammad i hela landet. Under 2006 genomfördes över 7000 olika kulturaktiviteter för seniorer!! I år skulle jag tro att det blir minst lika mycket aktiviteter. Som verksamhetstiteln säger så antas kulturen också bidra till hälsa. Det finns forskning på det här, så det är ingen överdrift på något sätt. Kultur bidrar helt enkelt till ett välbefinnande.

Jag har själv erfarenhet av detta faktum. 1991-1992 fick jag möjlighet att delta i amatörprojektet med att sätta upp musikalen "Spelman på taket". Vi började öva redan under hösten och hade premiär i april ute i gamla Sporthallen i Holmsund. Det blev en riktig dundersuccé. En recensionsrubrik var "Undret i Sporthallen". Och visst var det nått fantastiskt som hände, när drygt 70 amatörer i åldern från 6 år till över 80 år förenade sig kring idén att spela upp den fantastiskt gripande berättelsen om den lilla byn Anatevka och judefamiljen Tevje och Golde och deras fem döttrar. Vi blev tagna av den fantastiska berättelsen, och alla satsade med själ och hjärta för att skildra denna berättelse. Vi ville förmedla budskapet om att trots förföljelse och umbäranden så kan man ändå finna humorn och glädjen i livet, och att man kan resa sig ur ett underläge, och att det faktiskt kan växa fram något nytt och livskraftigt.

Efter den här kollektiva urladdningen så har jag haft flera liknande amatörupplevelser via operan Carmen, operetten Rövarna, teaterstycket Romeo och Julia i Sarajevo och nu senast Spelmannen igen, men då i Robertsfors. Och varje gång har jag upplevt vilka enorma krafter som urladdas när man med full energi går samman och fokuserar kring en uppgift.

Det är de här krafterna som vi ska ta tillvara när vi Umebor samlar oss runt uppgiften att lyfta Umeå som kulturstad. Det här är ingen uppgift enbart för politiker eller kultureliten. För det är just detta med att mobilisera och engagera många som är en av grundbultarna, och som jag tror skapar en gemensam identitet. Jag tycker arrangemangen med olika möten kring olika kulturteman i vidaste mening är mycket lovvärda. Nu på onsdag tex. är temat musik, och då hoppas jag att många möter upp och diskuterar med liv och lust. Scharinska kl. 20.00 - välkommen säger jag!!

Till sist vill jag berätta om några kulturupplevelser som jag haft de senaste dagarna. Under helgen var jag i Kungälv på Nordiska folkhögskolan. Vi var 15 visentusiaster som då genomförde fjärde mötet i kursen "Sång- och scenträning". Den här gången var det vissångaren och gitarrvirtuosen Jan-Olof Andersson som var kursledare. Nu har vi bara ett möte kvar i början av januari och det känns redan sorgligt att det snart är slut.

Det andra jag vill berätta är att vi i måndagskväll hade en julkonsert i min kör, Vuxna Röster, tillsammans med Anna-Lotta Larsson och Göran Fristorp. Så underbart det är att stå där i basstämman och känna kraften när hela kören tar i. Man blir bara så salig!!

Till helgen har vår kör två konserter tillsammans med Hemvärnets blåsorkester, dels i Nordmaling dels i Tegskyrkan. Så välkommen då! Och du; prova kulturupplevelser som medicin mot höstdeppigheten, det funkar.

En blogg - jo, en så´n har man väl både hört talas om och läst någon gång också, men aldrig provat på att skriva i själv. Så det här är verkligen nytt. Ens tankar i skrift och offentligt för alla att läsa - häftigt. Hur börjar man då? Kanske en kort presentation, och då främst min relation till kultursfären.
Ångermanlänning - och det sitter verkligen djupt. Jag får alltid rysningar när jag närmar mig Ö-vikstrakten och ser och känner in det vackra och ändå lite mollstämda landskapet. De stämningarna har nog format en del av min person tror jag.

Socionom som jobbar med utvecklingsfrågor inom socialtjänsten, och som faktiskt börjar ana att det inom bara några år är dags för pensionering. Då förstår ni att jag hunnit fylla lite drygt sextio.

Det här med kultur i mitt liv har främst bäring på musiken i skilda varianter. Särskilt är det visan i dess olika former som fångat mig. Redan i början av sextiotalet, i skuggan av Dylan och Donovan, skaffade jag en gitarr och ett munspel med ställning att fästa det i så man kunde spela både ock. De första tre ackorden blev D, G och A. Man kom ganska långt på det. Sedan har det rullat vidare. Kanske rullade det allra mest i början av nittiotalet då vi startade visföreningen VISUM här i Umeå. Redan 1994 fick vi i gott samarbete med Umeå Fritid till en visfestival ute på Holmön, en mil ut i Kvarken.

Visfestival Holmön, denna fantastiska festival sista helgen i juli, har sett det mesta av eliten bland visartister i Sverige och faktiskt också från de övriga nordiska länderna. Vi som entusiastiskt och ideellt jobbar med festivalen är inte lite stolta över det vi åstadkommit under de 14 gånger den genomförts hittills. 2008 blir det alltså den 15;e gången.

Festivalen har så gott rykte att vem man än pratar med bland visartisterna så nog känner dom till och uppskattar Visfestival Holmön. Så här har vi Umeåbor verkligen något att förvalta och se som ett viktigt bidrag i arbetet på att bli kulturhuvudstad 2014.

Men egentligen är det vägen som är mödan värd - alltså resan fram mot 2014 och allt vi kommer att kunna åstadkomma under de kommande åren som är det viktigaste. Den rörelse som nu kommit igång är viktig för Umeås utveckling, och den ska vi kraftsamla runt och slå vakt om tycker jag. Den kan skapa en starkt identitet om vi förvaltar den väl. Men till det återkommer jag under veckan.

Han har följt mig hela livet från barnaben till vuxenskap. Till en början hade jag inte något namn på den trägne följeslagaren. Det kom först senare.

Och det handlar nu inte om Jesus. Det handlar om Stig Lindberg, umepojken som blev en av folkhemmets främsta formgivare och ett av våra största designnamn internationellt sett.

Det började med barndomens vardagsservis Ranka, färggrann och allmogeinspirerad. Maten blev genast mycket aptitligare på den än på den tråkiga finservisen med guldkant.

Sen kom gymnasieårens teseanser, med teet i Spisa Ribb och Berså. Serverat hos en lyckligt lottad klasskamrat vars konst/design- och litteraturspäckade hem var rena paradiset för en kultursuktande lantis. Till och med TV:n bar Stig Lindbergs signatur!

När första lönen kom köpte jag mina första tekoppar; Birka. Rustikt stengods i grått. Formskönt men dessvärre inte helt funktionellt med sitt runda öra.

Med små barn var kombinationen Lennart Hellsing och Stig Lindberg helt suverän. De dårpippiga verserna om Krakel Spektakel och kusin Vitamin blev snabbt storfavoriter.