Vårt dagliga porslin
Han har följt mig hela livet från barnaben till vuxenskap. Till en början hade jag inte något namn på den trägne följeslagaren. Det kom först senare.
Och det handlar nu inte om Jesus. Det handlar om Stig Lindberg, umepojken som blev en av folkhemmets främsta formgivare och ett av våra största designnamn internationellt sett.
Det började med barndomens vardagsservis Ranka, färggrann och allmogeinspirerad. Maten blev genast mycket aptitligare på den än på den tråkiga finservisen med guldkant.
Sen kom gymnasieårens teseanser, med teet i Spisa Ribb och Berså. Serverat hos en lyckligt lottad klasskamrat vars konst/design- och litteraturspäckade hem var rena paradiset för en kultursuktande lantis. Till och med TV:n bar Stig Lindbergs signatur!
När första lönen kom köpte jag mina första tekoppar; Birka. Rustikt stengods i grått. Formskönt men dessvärre inte helt funktionellt med sitt runda öra.
Med små barn var kombinationen Lennart Hellsing och Stig Lindberg helt suverän. De dårpippiga verserna om Krakel Spektakel och kusin Vitamin blev snabbt storfavoriter.
Sällan har en endaste umeättling spritt så mycket vardagslycka till så många. Margareta Norlin beskriver honom i sin nyutkoma bok Stig Lindberg - en Folkhemmets formgivare som en "Sveriges Picasso. En Picasso för vanligt folk." och ställer den självklara frågan, när får vi det första Stig Lindbergmuseet? Visst är det hög tid. Och visst är den självklara platsen Umeå. Var annars? Men bråttom är det. Det borde ju finnas på plats 2014!
