umea2014

Han har följt mig hela livet från barnaben till vuxenskap. Till en början hade jag inte något namn på den trägne följeslagaren. Det kom först senare.

Och det handlar nu inte om Jesus. Det handlar om Stig Lindberg, umepojken som blev en av folkhemmets främsta formgivare och ett av våra största designnamn internationellt sett.

Det började med barndomens vardagsservis Ranka, färggrann och allmogeinspirerad. Maten blev genast mycket aptitligare på den än på den tråkiga finservisen med guldkant.

Sen kom gymnasieårens teseanser, med teet i Spisa Ribb och Berså. Serverat hos en lyckligt lottad klasskamrat vars konst/design- och litteraturspäckade hem var rena paradiset för en kultursuktande lantis. Till och med TV:n bar Stig Lindbergs signatur!

När första lönen kom köpte jag mina första tekoppar; Birka. Rustikt stengods i grått. Formskönt men dessvärre inte helt funktionellt med sitt runda öra.

Med små barn var kombinationen Lennart Hellsing och Stig Lindberg helt suverän. De dårpippiga verserna om Krakel Spektakel och kusin Vitamin blev snabbt storfavoriter.

Är man hundägare så blir det en del promenerande. Har man bytt bostadsadress och har hamnat på Haga ligger Gammliaskogen lämpligt till. Där tar vi våra dagliga turer, Kargalandens Ubbe och jag. Ubbe, godmodig schäfer i hundmedelåldern uppskattar doftmarkeringarna efter nejdens tikar och hussen den vederkvickande skogen.

På vår väg passerar vi museiområdet som den här årstiden lätt vilar i sin Törnrosasömn i väntan på ett yrvaket uppvaknande vid julmarknaden.

Plötsligt lever hela området upp. Julhandeln i småföretagarskala blomstrar och det är gemytligt värre med hantverk av alla de slag och matnyttigheter både från denna och andra sidan kvarken. Och så dessa suveränt goda grisar, munkar med äppelmos i, som så ofta får rädda en sugen marknadsbesökare.

Sen blir allt som vanligt igen. Inga marschaller och inga marknadsstånd. Och  inte minsta gris.

Vi som har vårt regelbundna friluftsliv här och traskar omkring som moderna goretextomtar kan känna ett våldsamt sug efter en mugg värmande glögg  och en nykokt gris även på icke marknadsmässiga dagar. Varför inte ha öppna en glöggbod  under höst- och vintersäsong. Det vore en lockande morot för alla stavgångare och oss andra friluftare.

Bildens hund ska inte förväxlas med textens hund  ej heller hussen som likafullt anger en lämplig plats för den föreslagna glöggboden.

"Förvåna mig" heter en dikt av en poet som jag glömt namnet på. Och visst vill man bli förvånad ibland när man tröttnat på mainstream och slentrianmässigt kulturtugg. När man tycker sig ha hört sett det mesta som dyker upp som kometer och stjärnskott på kulturhimlen och försvinner lika snabbt.

Då känns det uppfriskande med kanaler som kan ge dig just det oväntade. Filmer som du inte trodde fanns och musik som är helt okänd men som skapad just för dig.

Min lilla kvartersbiograf Folkets bio ger mig filmupplevelser jag inte skulle ha fått annars. Nu senast Emmas lycka av den tyske regissören Sven Taddicken. En film om liv och död, ensamhet och längtan efter kärlek. Sinnligt och vackert och fyllt av humor. Och levnadsglada grisar.

Kalejdoskop, som sänds sena kvällar i radions P2 ger mig musiken som jag inte hört. Gränsöverskridande var ordet. Lamb Chop är senaste fyndet. För att inte tala om den helt sanslösa indiska filmmusik som jag bara vill höra mer av. Nästintill nattsuddare har jag blitt på kuppen. Därav bilden.

Så har man hamnat i slutet av november. Den vankelmodiga snön kommer och går som den brukar och det bleka förvinterljuset kämpar en heroisk kamp mot mörksens makter. Det är nu reservaggregatet ska slås på. Det som i somras lagrade energi för den svagtid som vi traskar omkring i nu. Men ibland sinar reserverna och akutinsatser är av nöden.

Då dyker en gudabenådad musikant upp och förvandlar allt för en stund. Eric Bibb behöver inte många minuter på Droskans scen förrän han fångat oss. Med sitt suveräna gitarrspel och sin mäktiga röst för han in oss i sin blues/folkmusikvärld  där han får oss att känna oss som  sina utvalda gäster. Han får oss att lyfta en bit ovanför vardagsgnetet och känna ren och oförfalskad glädje.

Och jag funderar en stund över hur sällan den känslan infinner sig vid musiktillställningar av annat slag. Visst, jag kanske kan känna mig upplyft av en stråkkvartett, ja t.o.m. upprymd om Kronoskvartetten står för fiolerna men direkt lycklig och säll, njaa det är tveksamt.

Och hade det inte varit för min son som tyckte att farsgubben behövde muntras upp så hade den här upplevelsen gått mig förbi och Droskan sålt en starköl mindre i lördags.