umea2014

Återigen i Hanoi. Denna fantastiska, kaotiska, vänliga, mopedmyllrande oas i världen. Den här gången för danspremiär; "Eldfågeln". Svensk neoklassisk koreografi för en helvietnamesisk ensemble av 18 dansare. Under de fyra månader som gått mellan första och andra  repetitionsperiod har nästan halva ensemblen bytts ut då flera av de medverkande skadat sig eller åkt iväg på andra uppdrag. Framförhållningen är ca en timme. Men om man är här och ser hur de lever och den historia som landet har blir det fullt begripligt. Varför planera för en framtid man inte vet hur den ser ut? Och i detta förhållningssätt har vi sönderstressade, till vansinne välorganiserade svenskar något att lära oss. Vi mötes i ett ömsedisigt utbyte av erfarenheter kring hur man väljer att leva och varför. Och vi lämnar spår hos varandra. Jag åker hem med en hel ny syn på vårt svenska sätt att leva. Och vietnameserna har börjat se fördelarna med att ha och följa en gemensam plan för arbetet.
Och allting går. På måndag kväll, tre dygn före premiär,  framgår klart att ytterligare två dansare är skadade; huvudrollsinnehavarna Prinsen och Eldfågeln. Det vietnameisiska lugnet har smittat av sig och Lars Anderstam, koreograf tar tillsammans med regissören Harald Emgård helt odramatiskt ett drastiskt beslut: Ingen av de kvarvarande kvinnliga dansarna har tillräckligt stark tåspetsteknik (hur ska man kunna få det när man inte ens kan få fram tåskor i rätt storlek?) så Eldfågeln måste göras av en man, vilket leder till helt ny koreografi i hans solon och duetter med Prinsen! Detta beslut visar sig skapa viss oro i det vietnamesiska lägret eftersom man aldrig gjort ett pas des deux (duett) för två manliga dansare i klassisk stil och hur kommer det att tas emot av publiken? Oron visar sig vara obefogad och när Luong och Thanh lyfter varandra går ett sus genom publiken.
Som vanligt på Hanoioperan så pågår det vanliga livet utanför salongen fullt hörbart . Man hör mopedtrafiken, folk som springer och  pratar i mobiltelefoner i korridorerna. Och det är bara vi västerlänningar som får problem med koncentrationen. Som vietnames är man van att koppla av och på omgivningen efter behov. Vid lunchtid ser man unga och gamla ligga utsträckta på sina mopeder försjunkna i djup sömn...
Dörrar och fönster står öppna och vid Eldfågelns andra entré har han sällskap av en livs levande fladdermus som följer honom likt en livvakt i luften ovanför. Det kunde inte bli bättre. Nu hoppas vi bara på att hitta en möjlighet även för Eldfågeln att få möta vår publik i Sverige. Vi förhandlar även med fladdermusen men hon är märkbart ointresserad av långflygningar.

Samtidigt på NorrlandsOperan: Malin Hellkvist Selléns residensproduktion "Bättre folk" går in i slutrepetitioner inför premiären den 11 november. Tre italienska koreografstudenter från Balettakademien i Rom anländer för att börja repetitionsarbetet med "Turbo" och i Black Box gör Dorte Olesen och hennes dansare succé med den fantastiska "Ful Flicka". Allt detta mitt under pågående jazzfestival och Cosi fan Tutte repetitioner.
I Skellefteå laddar man för årets upplaga av "Dans i novembermörkret" och i Lycksele pågår de sista förberedelserna för kommunens första dansresidens med tangodansarna Gilda Stillbäck och Ezequiel Farfaro. I Vilhelmina är man mer residensrutinerade. Här förbereder man för internationellt residens hösten 2007 med den brittiska gruppen StopGap.

Det är dansintensivt i november. Precis som det ska vara

Åsa Söderberg
Danschef, NorrlandsOperan

Idag åkte Åsa vår danschef till Hanoi för att vara med om premiären på Eldfågeln på lördag. Svensk koreograf ,vietnamesiska dansare. Skulle vara så kul att vara där igen. Även om hösten redan inneburit två resor till denna fantastiska stad. Vietnam är ju fortfarande en enpartistat där Lenin står staty i Leninparken. Men hanoi andas allt annat än förtryck och diktatur. Att se alla dessa unga människor fara fram mot framtiden på sina mopeder är inget annat än en rejäl kick. Inget kan stoppa dom och framtiden ligger i deras egna händer. Barn springer omkring i detta gytter av mopeder, försäljare, hundar (både som mat och levande), farmödrar, cyklister mm. Alla krig som varit är som bortblåsta och de som jag träffar säger, och verkar mena det, att amerikaner är lika välkomna som vem som helst. Efter allt som detta land varit med om finns det inget som längre kan hindra en ljusare framtid.

Opera och dans på en hög nivå tillhör också denna framtid. På vårt genrep av Cosi fan Tutte kom närmare 500 ungdomar. De hade fått tag på biljetter efter att ha surfat på en hemsida om sex och samlevnad och var nu för första gången på en sexualundervisning i ett operahus….

Att höra alla dessa applådera på ”fel ställe”, sms:a, prata, fota svara i telefon under vår föreställning tillhör mina starkaste operaupplevelser någonsin. Ledningen för operan trodde att alla skulle gå i pausen men alla stannade och fortsatte att engagera sig i Mozarts opera som nu blev en angelägenhet för unga älskande i Hanoi.

Opera inför en publik helt utan förutfattade meningar drabbar och skakar om på ett sätt jag inte tidigare varit med om.

Det är en stor förmån att få arbeta i denna så annorlunda och av väst oförstörda kultur. Det är bara att hoppas att den inte allt för fort blir precis som vår.

Magnus Aspegren

Såg häromdagen humorgruppen Klungan här i stan. Blir lätt ”irriterad” över geniala människor. För att komma på att man ska inleda showen med att en bonde släpar in en nyfångad Anita Ekberg i ett fisknät är inget annat än genialt. De var lite deprimerade över att inte hittat magin denna kväll men jag kände magi i att gång efter annan sätta skrattet i halsen. En kul kväll som biter sig kvar. Ge klungan en central roll 2014! På NorrlandsOperan får de det redan december 2007…….

Nu sista veckan med Cape Town Operas magnifika ensemble i stan. Porgy gör nu sina sista tre föreställningar i stan efter tre utsålda hus i Kiruna. Att transportera en ensemble på 110 personer till Kiruna kan gå hur som helst. Nu gick det bra. Stående ovationer även i Kiruna.

Varje gång jag ser Porgy fascineras jag över ensemblens sätt att gestalta denna historia. Hur fokuserade alla är och hur de levererar berättelsen utan tveksamheter. Vi hade säkert kunnat spela 10 föreställningar till men nu är det alltså snart över. Flera av sångarna kommer dock tillbaka i kommande uppsättningar. De är en del av NorrlandsOperans framtid.

På lördag har vi tillsammans med Vietnam Nattonal Opera and Ballet premiär på Eldfågeln i Hanoi och på måndag anländer våra Vietnamesiska sångare för att påbörja repetitionerna av Cosi (hade premiär i Hanoi den 26/9 och nu på Novemberturné i Norrland). NorrlandsOperans internationella samarbeten vidgas och utvecklas. Det tar oss till ett nytt sätt att arbeta och vi ser föreställningar påverkade av annat en ett hösttrött Svedala. Längtar till Hanoi och till Kapstaden. Men nu har vi ju tagit dem hit så varför klaga.

Magnus Aspegren

Glad, glad, glad, glad… Ehm ja jag är väldigt, väldigt glad! Idag är jag glad. Det är då jag skapar som bäst, det är då mina bästa tankar ploppar upp i huvudet. Den där filmsekvensen man plötsligt kommer på, eller de där orden som skulle kunna vara en inledning på en jäkligt bra pjäs… Eller den där fotoutställningen jag vill göra och inte att förglömma mina allt mer mystiska performanceideér!

Men hallå vänta! Stopp!

Man brukar ju säga att människor skapar bäst när de mår dåligt, när känslorna är starka och ångestfulla. Van Gogh skar av sig sitt öra, Munk kan ju heller inte ha mått så bra med tanke på "Skriet" och alla dessa stora poeter som dött unga…

Ibland känns det som om det är ett måste att lida när man skapar kultur, så har jag uppfattat det i alla fall. Som åskådare tycker jag att jag mycket oftare ser teaterföreställningar med tragedi och ångest än jag ser föreställningar som ger mig glädje, energi och skratt.

Igår sken solen som den inte gjort på väldigt länge, jag vaknade utvilad och det var en bar dag på jobbet! Kan det inte få vara så enkelt? Kan det inte få vara så klyschigt? Kan jag inte få älska livet och skapa utifrån det utan att det ska bli som någon rosafärgad flashig popmusikvideo i andras ögon?

Nja idag är det svårt, idag blir glädjen lätt en klyscha, det är lite för enkelt att analysera. Ångest och depression däremot anses mer djupgående och svårtolkat. Jag vill att lycka och glädje ska kunna vara allvarligt och viktigt.

Jag säger inte att vi ska ta bort all tragedi i kulturen, vissa skapar bättre när de mår dåligt. Men jag tycker att "glädjeskapandet" borde ha lika hög status som "mådåligtskapandet".

Eller vad tycker du?

Mål, mål och ännu mera mål...
Ett av de stora målen för mig hittills i livet har varit att gå ut skolan och ta studenten. När jag gick i sexan brukade jag tänka: ”Shit jag har gått halva skolan, nu är det bara hälften kvar!”. Så redan då var det här med studenten och att bestämma själv vad man ville göra ett stort mål.

Nu när jag har klarat mitt mål och lämnat skolan och alla de delmål som skolan sätter upp för en så inser jag hur vilsen jag är i livet. Jag har pratat med en del kompisar om det här och vissa känner likadant.

Jag vill bli skådespelare, det är mitt mål nu… Men det är ett mål som jag knappt vågar bygga min framtid på. Jag vet hur svårt det är att lyckas inom teatern, hur svårt det är att komma in på teaterhögskolan och jag vet hur jobbigt det kan vara att leva med så dålig lön som många kulturarbetare har idag. Ändå vill jag innerst inne bli skådespelare, men är det då ett mål som är så stabilt att jag kan fästa mina ”livstrådar” i det och våga satsa på det till 100 %?

Efter studenten blir man tvungen att som ung teaterintresserad välja väg. Antingen satsa till 100 %? Eller känna sig nöjd med att spela amatörteater och ha teatern som ett fritidsintresse. Jag valde nog någon slags mittenväg, något slags antingen eller och därför är jag fortfarande en förvirrad ung person utan riktigt tydligt mål. Jag måste bestämma mig för ett mål!

Men idag skiner solen igen och mina mål spelar ingen roll, men någon gång måste jag välja och kanske tvingas jag då att välja bort en av mina största drömmar för alla kan ju inte bli skådespelare, det är den tråkiga sanningen.

Nu ska jag cykla tandemcykeln till jobbet, men först en fråga till dig:

Varför kan inte alla bli vad de vill?

Tankar på väg till jobbet

När jag var liten så var jag helt säker på att jag skulle bli kändis… Det kan låta lite malligt, men det var faktiskt så. Det var det för att jag alltid stack ut lite grann och kände mig lite utanför. Min familj uppfattades nog som lite udda i många andras ögon, en mamma som är konstnär och en pappa som är botanist, de hade inga vanliga ”åtta till fem jobb” men det var den bästa familjen i världen för just mig.

Jag minns att jag ofta funderade på alla ”vanliga” människor som gjorde allt för att inte vara utanför. Det var svårt att förstå alla vuxna som hade tråkiga jobb och som verkade helt nöjda med att inte vara kändisar, de var nöjda med sina vardagssvenska liv som rullade på i ett bestämt schema dag in och dag ut. Jag däremot ville vara någon, någon dom alla människor såg.

Så kom högstadiet jag var nog mer utanför och speciell än jag någonsin varit, jag passade inte in i ramen, den där tråkiga ”inte sticka ut- ramen”. Då började jag spela teater, egentligen hade jag alltid varit en teaterapa, men nu började jag i en grupp på Teatermagasinet (idag heter det Kulturcentrum för barn och unga).  Nu visste jag vad jag ville göra, teatern blev det som hjälpte mig att vara den jag ville vara utan att behöva anpassa mig till ”inte sticka ut- ramen”, teater blev mitt liv. Teatern var det roligaste jag visste, första gången när jag kom hem från teatern så sa jag till mamma att: ”Nu förstår jag hur alla de som spelar fotboll känner sig!”. Den natten sov jag bättre än någonsin, jag hade fått utlopp för min energi precis som de som spelade fotboll. Dessutom trodde att jag hade hittat vägen till att bli kändis.

Igår satt jag och pratade med en vän om hur det var i slutet av högstadiet. Då började vi känna andra som höll på med teater och kultur, vi blev ett litet gäng som hade knytkalas i mitt hus. Vi drack te långt in på morgontimmarna, dissade Expedition Robinson och var precis så flummigt estetiska som vi ville vara.

Nu när jag är 20 år så inser jag att det inte är säkert att jag blir kändis och det är heller inget mål för mig. Fast jag är fortfarande samma Sverre som jag var som barn och på högstadiet, jag älskar fortfarande att hålla på med teater och där får jag utlopp för min energi.

Om inte jag hade börjat hålla på med kultur, hade jag inte varit den person jag är idag, teatern har betytt så väldigt mycket för mig och önskar att fler barn kom i kontakt med den tidigare. Tänk om alla hade teater i skolan, precis som att man har bild och musik, det skulle ge många unga energi till att våga vara sig själva.



Idag tänkte jag mycket på hur jag blivit den jag är idag, fotot taget på väg till jobbet.

Hallå där ute! Jag heter Sverre är 20 år och ska blogga vecka 41! Det är jag som finns på många bilder om kulturhuvudstad 2014 med de orangea byxorna och den smala gröna slipsen. Jag har gått teaterprogrammet på Midgårdskolans gymnasium och jag har ett stort engagemang i teaterumeå. Jag jobbar som ungdomsombud på Umeå kommun med att öka inflytandet för unga i kommunen och skolan. Här på bloggen är jag Sverre och representerar inte Umeå kommun.

Alla människor är viktiga och alla människor har något att berätta, vare sig de är 58, 89, 16 eller 4 år gamla! Jag älskar att möta människor och ännu mer att betrakta dem, hur lika alla är i sina mönster men också hur olika alla är på samma gång. Människor är kultur för mig. Jag möter många människor varje dag och för mig är det viktigt att lyssna på dem och deras berättelser.

När jag åkte tåg till Stockholm för en månad hamnade jag i samma kupé som en gammal dam, 88 år tror jag hon var (ändå sov hon på översta bädden!) När vi passerat Vännäs började vi prata med varandra vi skapade en generationslänk som gav mig så mycket energi. Hon berättade om sitt liv som missionär i Afrika och hur hon hade växt upp i Sorsele. Vi pratade om politik och livet så länge att de andra medresenärerna han bli smått irriterade på oss.

På 50-talet var hon flera år i Afrika utan att komma hem till Sverige, förhållandena där var mycket fattiga, men ändå var människor glada, skrattade och levde ett rikt liv! Under tiden som hon var i Afrika hände det mycket i Sverige, Sverige blev ett rikt land där invånarna fick mer och mer överflöd. Hon berättade för mig att när hon kom hem så mådde hon illa av allt överflöd hon såg omkring sig, hon hade svårt att förstå att det kan finnas såna orättvisor i världen. Om 2000-talets Sverige tyckte hon att det fortfarande var som att alla bara skulle ha mer hela tiden, mer välfärd, mer pengar och mer saker.

Innan vi skildes åt lovade vi varandra att jag skulle föra vidare hennes tankar om världen till min generation. Hon skulle föra vidare mina tankar och budskapet om att lyssna på ungdomarna till den äldre generationen. Det viktigaste vi enades om var att inte se på världen så ”svart eller vitt”.

Det var ett möte som jag aldrig kommer att glömma, det var en magisk stund på ett nattåg mot Stockholm.

Jag vet att vi bygger en kulturhuvudstad genom precis det här, mötet mellan människor, ung som gammal. Alla måste få berätta sin berättelse, alla måste få vara en del i kulturhuvudstaden. För mig byggs en kulturhuvudstad underifrån, av oss medborgare.


Min mormor på sin 90 årsdag... Generationslänk nummer ett för mig!