umea2014

Tankar på väg till jobbet

När jag var liten så var jag helt säker på att jag skulle bli kändis… Det kan låta lite malligt, men det var faktiskt så. Det var det för att jag alltid stack ut lite grann och kände mig lite utanför. Min familj uppfattades nog som lite udda i många andras ögon, en mamma som är konstnär och en pappa som är botanist, de hade inga vanliga ”åtta till fem jobb” men det var den bästa familjen i världen för just mig.

  

Jag minns att jag ofta funderade på alla ”vanliga” människor som gjorde allt för att inte vara utanför. Det var svårt att förstå alla vuxna som hade tråkiga jobb och som verkade helt nöjda med att inte vara kändisar, de var nöjda med sina vardagssvenska liv som rullade på i ett bestämt schema dag in och dag ut. Jag däremot ville vara någon, någon dom alla människor såg.

 
Jag och min bror när jag var typ nio år

Så kom högstadiet jag var nog mer utanför och speciell än jag någonsin varit, jag passade inte in i ramen, den där tråkiga ”inte sticka ut- ramen”. Då började jag spela teater, egentligen hade jag alltid varit en teaterapa, men nu började jag i en grupp på Teatermagasinet (idag heter det Kulturcentrum för barn och unga).  Nu visste jag vad jag ville göra, teatern blev det som hjälpte mig att vara den jag ville vara utan att behöva anpassa mig till ”inte sticka ut- ramen”, teater blev mitt liv. Teatern var det roligaste jag visste, första gången när jag kom hem från teatern så sa jag till mamma att: ”Nu förstår jag hur alla de som spelar fotboll känner sig!”. Den natten sov jag bättre än någonsin, jag hade fått utlopp för min energi precis som de som spelade fotboll. Dessutom trodde att jag hade hittat vägen till att bli kändis.

  

Igår satt jag och pratade med en vän om hur det var i slutet av högstadiet. Då började vi känna andra som höll på med teater och kultur, vi blev ett litet gäng som hade knytkalas i mitt hus. Vi drack te långt in på morgontimmarna, dissade Expedition Robinson och var precis så flummigt estetiska som vi ville vara.

  

Nu när jag är 20 år så inser jag att det inte är säkert att jag blir kändis och det är heller inget mål för mig. Fast jag är fortfarande samma Sverre som jag var som barn och på högstadiet, jag älskar fortfarande att hålla på med teater och där får jag utlopp för min energi.

  

Om inte jag hade börjat hålla på med kultur, hade jag inte varit den person jag är idag, teatern har betytt så väldigt mycket för mig och önskar att fler barn kom i kontakt med den tidigare. Tänk om alla hade teater i skolan, precis som att man har bild och musik, det skulle ge många unga energi till att våga vara sig själva.



Idag tänkte jag mycket på hur jag blivit den jag är idag, fotot taget på väg till jobbet.