Tack för mig!

Nu säger jag tack för mig! Det har varit askul att blogga här! Jag vill avsluta med den finaste gatukonsten jag sett på länge. I en viadukt i Ljubljana i Slovenien fanns det en välldigt fin pingvin som jag blev kär i!
pingvin i Lljubljana


Kram alla där ute!

Glad kultur

Glada dagar så skapar jag.

Glad, glad, glad, glad… Ehm ja jag är väldigt, väldigt glad! Idag är jag glad. Det är då jag skapar som bäst, det är då mina bästa tankar ploppar upp i huvudet. Den där filmsekvensen man plötsligt kommer på, eller de där orden som skulle kunna vara en inledning på en jäkligt bra pjäs… Eller den där fotoutställningen jag vill göra och inte att förglömma mina allt mer mystiska performanceideér!



Men hallå vänta! Stopp!



Man brukar ju säga att människor skapar bäst när de mår dåligt, när känslorna är starka och ångestfulla. Van Gogh skar av sig sitt öra, Munk kan ju heller inte ha mått så bra med tanke på "Skriet" och alla dessa stora poeter som dött unga…


Ibland känns det som om det är ett måste att lida när man skapar kultur, så har jag uppfattat det i alla fall. Som åskådare tycker jag att jag mycket oftare ser teaterföreställningar med tragedi och ångest än jag ser föreställningar som ger mig glädje, energi och skratt.

Igår sken solen som den inte gjort på väldigt länge, jag vaknade utvilad och det var en bar dag på jobbet! Kan det inte få vara så enkelt? Kan det inte få vara så klyschigt? Kan jag inte få älska livet och skapa utifrån det utan att det ska bli som någon rosafärgad flashig popmusikvideo i andras ögon?



Nja idag är det svårt, idag blir glädjen lätt en klyscha, det är lite för enkelt att analysera. Ångest och depression däremot anses mer djupgående och svårtolkat. Jag vill att lycka och glädje ska kunna vara allvarligt och viktigt.



Jag säger inte att vi ska ta bort all tragedi i kulturen, vissa skapar bättre när de mår dåligt. Men jag tycker att "glädjeskapandet" borde ha lika hög status som "mådåligtskapandet".



Eller vad tycker du?


Målen är viktiga för mig

Mål, mål och ännu mera mål...
Ett av de stora målen för mig hittills i livet har varit att gå ut skolan och ta studenten. När jag gick i sexan brukade jag tänka: ”Shit jag har gått halva skolan, nu är det bara hälften kvar!”. Så redan då var det här med studenten och att bestämma själv vad man ville göra ett stort mål.


 

Nu när jag har klarat mitt mål och lämnat skolan och alla de delmål som skolan sätter upp för en så inser jag hur vilsen jag är i livet. Jag har pratat med en del kompisar om det här och vissa känner likadant.


 

Jag vill bli skådespelare, det är mitt mål nu… Men det är ett mål som jag knappt vågar bygga min framtid på. Jag vet hur svårt det är att lyckas inom teatern, hur svårt det är att komma in på teaterhögskolan och jag vet hur jobbigt det kan vara att leva med så dålig lön som många kulturarbetare har idag. Ändå vill jag innerst inne bli skådespelare, men är det då ett mål som är så stabilt att jag kan fästa mina ”livstrådar” i det och våga satsa på det till 100 %?


 

Efter studenten blir man tvungen att som ung teaterintresserad välja väg. Antingen satsa till 100 %? Eller känna sig nöjd med att spela amatörteater och ha teatern som ett fritidsintresse. Jag valde nog någon slags mittenväg, något slags antingen eller och därför är jag fortfarande en förvirrad ung person utan riktigt tydligt mål. Jag måste bestämma mig för ett mål!


 

Men idag skiner solen igen och mina mål spelar ingen roll, men någon gång måste jag välja och kanske tvingas jag då att välja bort en av mina största drömmar för alla kan ju inte bli skådespelare, det är den tråkiga sanningen.

82793-71
Hallå! Är det nån som vet vart jag är på väg? Kan ni fixa ett mål åt mig?
 

Nu ska jag cykla tandemcykeln till jobbet, men först en fråga till dig:


 

Varför kan inte alla bli vad de vill?


Har morgonstund guld i mun?

1. Drömma drömma drömma
2. Vakna
3. Drömmelidrömdrömma
4. Vakna
5. Gå upp
6. Toa
7. Mannagrynsgröt
8. Bränns vid
9. Te
10. Mackor
11. Skumma tidning
12. Lyssna på musik
13. Klä på
14. Gå
15. Ultrabuss
16. Jobba jobba jobba

82793-70
Lev ditt liv!

Tankar på väg till jobbet

Tankar på väg till jobbet

När jag var liten så var jag helt säker på att jag skulle bli kändis… Det kan låta lite malligt, men det var faktiskt så. Det var det för att jag alltid stack ut lite grann och kände mig lite utanför. Min familj uppfattades nog som lite udda i många andras ögon, en mamma som är konstnär och en pappa som är botanist, de hade inga vanliga ”åtta till fem jobb” men det var den bästa familjen i världen för just mig.

  

Jag minns att jag ofta funderade på alla ”vanliga” människor som gjorde allt för att inte vara utanför. Det var svårt att förstå alla vuxna som hade tråkiga jobb och som verkade helt nöjda med att inte vara kändisar, de var nöjda med sina vardagssvenska liv som rullade på i ett bestämt schema dag in och dag ut. Jag däremot ville vara någon, någon dom alla människor såg.

 Barn
Jag och min bror när jag var typ nio år



Så kom högstadiet jag var nog mer utanför och speciell än jag någonsin varit, jag passade inte in i ramen, den där tråkiga ”inte sticka ut- ramen”. Då började jag spela teater, egentligen hade jag alltid varit en teaterapa, men nu började jag i en grupp på Teatermagasinet (idag heter det Kulturcentrum för barn och unga).  Nu visste jag vad jag ville göra, teatern blev det som hjälpte mig att vara den jag ville vara utan att behöva anpassa mig till ”inte sticka ut- ramen”, teater blev mitt liv. Teatern var det roligaste jag visste, första gången när jag kom hem från teatern så sa jag till mamma att: ”Nu förstår jag hur alla de som spelar fotboll känner sig!”. Den natten sov jag bättre än någonsin, jag hade fått utlopp för min energi precis som de som spelade fotboll. Dessutom trodde att jag hade hittat vägen till att bli kändis.

  


Igår satt jag och pratade med en vän om hur det var i slutet av högstadiet. Då började vi känna andra som höll på med teater och kultur, vi blev ett litet gäng som hade knytkalas i mitt hus. Vi drack te långt in på morgontimmarna, dissade Expedition Robinson och var precis så flummigt estetiska som vi ville vara.

  

Nu när jag är 20 år så inser jag att det inte är säkert att jag blir kändis och det är heller inget mål för mig. Fast jag är fortfarande samma Sverre som jag var som barn och på högstadiet, jag älskar fortfarande att hålla på med teater och där får jag utlopp för min energi.

  

Om inte jag hade börjat hålla på med kultur, hade jag inte varit den person jag är idag, teatern har betytt så väldigt mycket för mig och önskar att fler barn kom i kontakt med den tidigare. Tänk om alla hade teater i skolan, precis som att man har bild och musik, det skulle ge många unga energi till att våga vara sig själva.


Höst
Idag tänkte jag mycket på hur jag blivit den jag är idag, fotot taget på väg till jobbet.


En generationsresa!

Ny bloggare, vem är jag?

Hallå där ute! Jag heter Sverre är 20 år och ska blogga vecka 41! Det är jag som finns på många bilder om kulturhuvudstad 2014 med de orangea byxorna och den smala gröna slipsen. Jag har gått teaterprogrammet på Midgårdskolans gymnasium och jag har ett stort engagemang i teaterumeå. Jag jobbar som ungdomsombud på Umeå kommun med att öka inflytandet för unga i kommunen och skolan. Här på bloggen är jag Sverre och representerar inte Umeå kommun.

 Sverre igår...
Tog en bild igår, så här ser jag ut...


Generationernas möte är en viktig del i kulturhuvudstaden

Alla människor är viktiga och alla människor har något att berätta, vare sig de är 58, 89, 16 eller 4 år gamla! Jag älskar att möta människor och ännu mer att betrakta dem, hur lika alla är i sina mönster men också hur olika alla är på samma gång. Människor är kultur för mig. Jag möter många människor varje dag och för mig är det viktigt att lyssna på dem och deras berättelser.

 


När jag åkte tåg till Stockholm för en månad hamnade jag i samma kupé som en gammal dam, 88 år tror jag hon var (ändå sov hon på översta bädden!) När vi passerat Vännäs började vi prata med varandra vi skapade en generationslänk som gav mig så mycket energi. Hon berättade om sitt liv som missionär i Afrika och hur hon hade växt upp i Sorsele. Vi pratade om politik och livet så länge att de andra medresenärerna han bli smått irriterade på oss.

 


På 50-talet var hon flera år i Afrika utan att komma hem till Sverige, förhållandena där var mycket fattiga, men ändå var människor glada, skrattade och levde ett rikt liv! Under tiden som hon var i Afrika hände det mycket i Sverige, Sverige blev ett rikt land där invånarna fick mer och mer överflöd. Hon berättade för mig att när hon kom hem så mådde hon illa av allt överflöd hon såg omkring sig, hon hade svårt att förstå att det kan finnas såna orättvisor i världen. Om 2000-talets Sverige tyckte hon att det fortfarande var som att alla bara skulle ha mer hela tiden, mer välfärd, mer pengar och mer saker.

 

Hon fick mig att tänka efter. Visst, jag tycker att Sverige ska vara så välmående som det är idag, det sa jag till henne. Men varför måste orättvisorna vara så stora? Alla i China har ju också rätt till en egen bil! Jag förstod hur snabbt vårt Sverige har förändrats och hur lätt vi glömmer att vi också hade det bra förr, fast på ett annat sätt. Jag hade inte börjat tänka på det om inte vårt generationsmöte ägt rum. 

Innan vi skildes åt lovade vi varandra att jag skulle föra vidare hennes tankar om världen till min generation. Hon skulle föra vidare mina tankar och budskapet om att lyssna på ungdomarna till den äldre generationen. Det viktigaste vi enades om var att inte se på världen så ”svart eller vitt”.


 

Det var ett möte som jag aldrig kommer att glömma, det var en magisk stund på ett nattåg mot Stockholm.


 

Jag vet att vi bygger en kulturhuvudstad genom precis det här, mötet mellan människor, ung som gammal. Alla måste få berätta sin berättelse, alla måste få vara en del i kulturhuvudstaden. För mig byggs en kulturhuvudstad underifrån, av oss medborgare.

Min mormor en äldre generation
Min mormor på sin 90 årsdag... Generationslänk nummer ett för mig!