Umeå som Europas Konst- och Kulturhuvudstad 2014

Så var veckan över. Tack till MF och Lina för era kommentarer. Det är svårt att veta om någon över huvud taget läser det man skriver. Därför blir man glad när någon kommenterar. Det känns liksom mera verkligt på det viset.

Umeå visar sig från den vackraste sidan just nu. Julkortsvacker ligger snön. Vindstilla och ganska varmt. Suveränt promenadväder. Ingenting är så bra för tankeverksamheten som en promenad. 

Funderar på ordet "kultur". Det väcker helt tydligt känslor. Så många som på olika sätt finner anledning att känna sig provocerade. "Idrott är väl också kultur". Klart som korvspad det är. Problemet är att vi använder ett och samma ord för att beskriva hur vi lever och bygger vår gemensamma identitet och som samlingsbegrepp för konstarterna. I sin antropologiska betydelse innefattar kulturbegreppet både fotboll (tack UIK förresten för gårdagens uppvisning i Norge!), umgängesformer ("cafékultur"), trädgårdsodling och parlamentarism - osv. Men pratar vi konstarterna så talar vi om något helt annat. Jämställer vi bildkonst med trädgårdsodling, litteratur med cafékultur eller danskonst med fotboll så blir det bara förvirrat. Konstens roll är ju bland annat att ifrågasätta den rådande kulturen... 

Kanske skulle allt bli mycket tydligare om vi började använda ordet konst lite oftare. I Västra Götalandsregionen skriver man tydligt om "Konst och Kultur" i utvecklingsplaner etc. Och på regionen har man en särskild avdelning för "Konst- och kulturutveckling". Det gör mig avundsjuk.

Så, som avslutning på min blogg-vecka, en liten hälsning till kommunen och projektgruppen för Umeå 2014: Jag önskar att vi i fortsättningen pratar om Konst och Kultur. Umeå har mycket att ge på båda fronter. Låt oss satsas på att bli Europas Konst- och Kulturhuvudstad 2014!

Tack för mig och välkomna till oss på NorrlandsOperan!
Där bjuder vi både på konst och kultur

Åsa Södeberg

Betraktelser från ankdammen

Blev ingen blogg igår. Var i Stockholm hela dagen på möten, repetitioner och föreställningar. Fick möjligheten att se två fantastiska verk; genomdrag på Dansens Hus av Örjan Anderssons Ready to explode, som har premiär på torsdag. På kvällen premiär på Moderna Dansteatern med Petter Jacobsson & Thomas Caley och Paradise! 
Så jag önskar att vi kunde ta hit alla tankeväckande, omskakande, starka föreställningar så att alla Umebor fick möjligheten till dessa upplevelser! Men jag inser att Umeå är trots allt för litet och suckar uppgivet. Ett par timmar av dagen ägnas åt branschskvaller och min uppgivenhet vänds i triumf. När det gäller småstadsmentalitet och Jante lag-tänkande så leder Stockholm med hästlängder. Kanske handlar det om det där med att förstå att man endast är centrum i sin egen värld. I Stockholm tycks man tro att Stockholm också är centrum i alla andras världar, från Korpilombolo till Tokyo... Nåja, jag är orättvis och generaliserande. Men dagen får mig ändå att stolt utropa till mina kollegor i huvudstaden:

VÄLKOMNA TILL PERIFERIN, DÄR GILLAR VI VARANDRA!

vilket naturligtvis också är en generalisering...

Åsa Söderberg


Kalla kulturkrockar

Tillbaka i Umeå. Luften är hög och klar. Vintern är här. De vietnamesiska sångarna i Cosi fan Tutte fryser. De italienska koreograferna till Turbo fryser. Internationella samarbeten har många sidor. Hur förklarar man att 5 minusgrader i vår värld är måttlig kyla när den vi talar med aldrig varit i närheten av detta och snarare upplever det som den absoluta fryspunkten, en köldkatastrof som förmodligen redan skördat flera männsikoliv? Umeborna cyklar obegripligt obekymrat vidare. Med sadelskydd och täckbyxor är det inga problem. Italienarnas imitation av olika påpälsade gångstilar är obetalbar. 

Och det får oss att fundera. Vad händer med konsten och kulturen i olika klimat? Eller spelar det ingen roll? Väl inne i repsalens värme är allt sig likt och språkförbistringarna som bortblåsta. Men ändå... 
Min vietnamesiske vän Phuong försökte beskriva den svenska kulturen så som han lärt känna den: "utanpå är det så lugnt och kontrollerat, men inuti finns något väldigt vackert - stora önskningar och vackra tankar". En komplimang som värmer men som får mig att fundera vidare: Att se en motsättning mellan lugnt och vackert är för mig som svensk väldigt intressant och märkligt!

Åsa Söderberg

Politisk koreografi i Vänortsparken, valrörelsen 2006

Göran i pop pose

Om centrum och periferi ... och tjuren Ferdinand

Höstlovet har fört hela familjen till barnens farmor i Hässleholm. Mer än 100 mil hemifrån, ett lagom avstånd att fundera över det där med centrum och periferi.

"Jag trivs bäst i periferin, för här är sikten fri" sa Umeåkoreografen Kjell Nilsson mycket klokt inför Dansbiennalen 2001.

Samtidigt är det ju så att centrum alltid är där man själv befinner sig. Är jag i Umeå är Umeå centrum, är jag i Hanoi är Hanoi centrum. Och om jag befinner mig i Hässleholm så... ni förstår resonemanget.

Förhållningssätett mellan centrum och periferi tror jag är centralt (ursäkta ordvitsen) när man vill utveckla konsten och kulturen lokalt. Att å ena sidan se den egna platsen, den egna verksamheten som absolut centrum. Men att aldrig glömma att i andras ögon är man perifer. Glömmer man det riskerar man att bli provinsiell och i alla lägen famhäva det som görs på hemmaplan som överlägset alla andra, oavsett kvalitet. Hemlagad mat är ju faktiskt bara god om den som lagat den vet hur man gör...

Det betyder också att man alltid måste vara beredd att omvärdera, alltid redo att gå vidare och förändra. Aldrig stagnera. Lyckas vi med det i Umeå? Jag skulle nog svara både ja och nej på den frågan. Visst är vi en levande stad med ett vitalt kulturliv. Men samtidigt finns en tröghet som kan lägga ut en provinsiell snubbeltråd för oss. Att vi fastnar i självgodhet som hindrar utveckling och förändring. Så blir bilden av oss själva som ett kreativt och levande centrum i själva verket det som hindrar oss från att vara just kreativa och levande. Det finns faktiskt andra som gör saker bättre än vi, därute i periferin! I alla fall ibland.

Tjuren Ferdinand må vara aldrig så charmig när han väljer att stanna kvar vid sin centrala korkek och vända ryggen till den perifera tjurfäktningsarenan. Men man kan inte skylla honom för att vara särskilt utvecklingbenägen eller kreativ...

Åsa Söderberg

Dansintensivt

Återigen i Hanoi. Denna fantastiska, kaotiska, vänliga, mopedmyllrande oas i världen. Den här gången för danspremiär; "Eldfågeln". Svensk neoklassisk koreografi för en helvietnamesisk ensemble av 18 dansare. Under de fyra månader som gått mellan första och andra  repetitionsperiod har nästan halva ensemblen bytts ut då flera av de medverkande skadat sig eller åkt iväg på andra uppdrag. Framförhållningen är ca en timme. Men om man är här och ser hur de lever och den historia som landet har blir det fullt begripligt. Varför planera för en framtid man inte vet hur den ser ut? Och i detta förhållningssätt har vi sönderstressade, till vansinne välorganiserade svenskar något att lära oss. Vi mötes i ett ömsedisigt utbyte av erfarenheter kring hur man väljer att leva och varför. Och vi lämnar spår hos varandra. Jag åker hem med en hel ny syn på vårt svenska sätt att leva. Och vietnameserna har börjat se fördelarna med att ha och följa en gemensam plan för arbetet.
Och allting går. På måndag kväll, tre dygn före premiär,  framgår klart att ytterligare två dansare är skadade; huvudrollsinnehavarna Prinsen och Eldfågeln. Det vietnameisiska lugnet har smittat av sig och Lars Anderstam, koreograf tar tillsammans med regissören Harald Emgård helt odramatiskt ett drastiskt beslut: Ingen av de kvarvarande kvinnliga dansarna har tillräckligt stark tåspetsteknik (hur ska man kunna få det när man inte ens kan få fram tåskor i rätt storlek?) så Eldfågeln måste göras av en man, vilket leder till helt ny koreografi i hans solon och duetter med Prinsen! Detta beslut visar sig skapa viss oro i det vietnamesiska lägret eftersom man aldrig gjort ett pas des deux (duett) för två manliga dansare i klassisk stil och hur kommer det att tas emot av publiken? Oron visar sig vara obefogad och när Luong och Thanh lyfter varandra går ett sus genom publiken.
Som vanligt på Hanoioperan så pågår det vanliga livet utanför salongen fullt hörbart . Man hör mopedtrafiken, folk som springer och  pratar i mobiltelefoner i korridorerna. Och det är bara vi västerlänningar som får problem med koncentrationen. Som vietnames är man van att koppla av och på omgivningen efter behov. Vid lunchtid ser man unga och gamla ligga utsträckta på sina mopeder försjunkna i djup sömn...
Dörrar och fönster står öppna och vid Eldfågelns andra entré har han sällskap av en livs levande fladdermus som följer honom likt en livvakt i luften ovanför. Det kunde inte bli bättre. Nu hoppas vi bara på att hitta en möjlighet även för Eldfågeln att få möta vår publik i Sverige. Vi förhandlar även med fladdermusen men hon är märkbart ointresserad av långflygningar.

Samtidigt på NorrlandsOperan: Malin Hellkvist Selléns residensproduktion "Bättre folk" går in i slutrepetitioner inför premiären den 11 november. Tre italienska koreografstudenter från Balettakademien i Rom anländer för att börja repetitionsarbetet med "Turbo" och i Black Box gör Dorte Olesen och hennes dansare succé med den fantastiska "Ful Flicka". Allt detta mitt under pågående jazzfestival och Cosi fan Tutte repetitioner.
I Skellefteå laddar man för årets upplaga av "Dans i novembermörkret" och i Lycksele pågår de sista förberedelserna för kommunens första dansresidens med tangodansarna Gilda Stillbäck och Ezequiel Farfaro. I Vilhelmina är man mer residensrutinerade. Här förbereder man för internationellt residens hösten 2007 med den brittiska gruppen StopGap.

Det är dansintensivt i november. Precis som det ska vara

Åsa Söderberg
Danschef, NorrlandsOperan