Reffan
Det går ju inte att prata om musiklivet i Umeå utan att nämna Dennis Lyxzén. Han med det svartfärgade håret som dök upp där vid 1996-1997 och pratade om straight edge och veganism på teve och som kom och spelade med Refused på Tingshuset i Östersund.
Nej, jag hade inte riktigt förstått musiken då men jag ville ju vara med och se och höra ändå. För att det var nytt och bra, det liksom stod mellan raderna. Och jag satt bredvid på bussen när min kompis Anna R skrev "Reffan manglar gura som få" på baksidan av reklamlapparna framför bussätena.
Jag har alltid varit förtjust i Dennis röst. Och förutom Refused så gillar jag den allra första Lost Patrol-skivan väldigt mycket. Det kan vara svårt att säga exakt vad eller vilka som påverkar vissa företeelser men som ambassadör för Umeå och som drivkraft för Umeås musikliv är nog Dennis Lyxzén betydelse svår att förneka.
Nej, jag hade inte riktigt förstått musiken då men jag ville ju vara med och se och höra ändå. För att det var nytt och bra, det liksom stod mellan raderna. Och jag satt bredvid på bussen när min kompis Anna R skrev "Reffan manglar gura som få" på baksidan av reklamlapparna framför bussätena.
Jag har alltid varit förtjust i Dennis röst. Och förutom Refused så gillar jag den allra första Lost Patrol-skivan väldigt mycket. Det kan vara svårt att säga exakt vad eller vilka som påverkar vissa företeelser men som ambassadör för Umeå och som drivkraft för Umeås musikliv är nog Dennis Lyxzén betydelse svår att förneka.
Elin och Fridas drottningland
Grubbebiblioteket är bra på att arrangera roliga föreläsningar. Ikväll gästade fotografen Elin Berge och musikern Frida Hyvönen och berättade om sitt projekt Drottninglandet. Elin har bloggat här tidigare så tryck på hennes namn i högerspalten och läs mer.
Drottninglandet skildrar thailändska kvinnor, som kommit hit till Västerbotten, i dokumentära fotografier och musik. Där finns mycket mod och styrka och längtan. Boken med bilder och musik bildar en stämningsfull helhetsupplevelse signerad två duktiga konstnärer från länet.
Elin Berge och Frida Hyvönen utanför Grubbeskolans aula.
Drottninglandet skildrar thailändska kvinnor, som kommit hit till Västerbotten, i dokumentära fotografier och musik. Där finns mycket mod och styrka och längtan. Boken med bilder och musik bildar en stämningsfull helhetsupplevelse signerad två duktiga konstnärer från länet.
Elin Berge och Frida Hyvönen utanför Grubbeskolans aula.
I Västerbotten gör man det tillsammans
Martin Hanberg, som är med i Vapnet, Sibiria och Hospitalet skrev en krönika i somras. Martin är också uppväxt i Östersund och har bott i Umeå.
Hans krönika handlar litegrann om skillnaderna mellan jämtlänningar och västerbottningar. Hur de förra gör det själva medan de senare gör det tillsammans. Läs den, om ni vill. Den är nog ganska sann tror jag. Men jag tycker inte att den ska ses som klag på Z utan som beröm åt AC.
Passa också på att gå in på Hospitalets hemsida och lyssna/ladda hem/köp deras nya fina demo. Eller kanske nåt gammalt fint.
Hospitalet. Martin Hanberg t.v. Foto: Maja Hanberg
Hans krönika handlar litegrann om skillnaderna mellan jämtlänningar och västerbottningar. Hur de förra gör det själva medan de senare gör det tillsammans. Läs den, om ni vill. Den är nog ganska sann tror jag. Men jag tycker inte att den ska ses som klag på Z utan som beröm åt AC.
Passa också på att gå in på Hospitalets hemsida och lyssna/ladda hem/köp deras nya fina demo. Eller kanske nåt gammalt fint.
Hospitalet. Martin Hanberg t.v. Foto: Maja Hanberg
Hatkärlek
Jag såg även Masshysteri spela på Verket i somras. O, vad fina de är! Punk blir inte mycket bättre än så. Några sommardagar senare spelade trashmetal/hardcore-bandet Lesra och Skellefteås Totalt Jävla Mörker. Två fina kvällar på ett ställe där banden spelar så nära publiken som det bara går. Och alla blir liksom en del av ett och samma.
Verket gillar jag mycket. Det är klart att det egentligen blir alldeles för varmt och trångt där när det är spelning i det där lilla lilla rummet. Men där finns mycket kärlek och utrymme för musik att utvecklas. Och allt som är en grogrund till nya band och nästa generations klubbarrangörer måste hållas om ryggen.
Jag tror att kulturscenen i Umeå är väldigt bra på sådant; att släppa in och engagera de unga som är intresserade.
Mörkt, trångt, argt, varmt - fint! Lesra på Verket.
Verket gillar jag mycket. Det är klart att det egentligen blir alldeles för varmt och trångt där när det är spelning i det där lilla lilla rummet. Men där finns mycket kärlek och utrymme för musik att utvecklas. Och allt som är en grogrund till nya band och nästa generations klubbarrangörer måste hållas om ryggen.
Jag tror att kulturscenen i Umeå är väldigt bra på sådant; att släppa in och engagera de unga som är intresserade.
Mörkt, trångt, argt, varmt - fint! Lesra på Verket.
Masshysteri på Storsjöyran
Jo, jag är uppväxt i Östersund. Det är en bra liten stad i Jämtland. Men Umeå har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har mina rötter här. Jag har haft mina somrar här.
Det finns ett levande musikliv i Umeå, bra spelställen och många eldsjälar och driftiga personer. Östersund har med några undantag alltid haft svårt att matcha det. Där finns förstås Storsjöyran, en festival som hittat sitt uttryck och som därför klarar sig bra oavsett hur det går för andra festivaler och musikbranschen i stort.
Storsjöyran 2009 hade lagom bra bokningar. Men när jag tänkte på det så var det, förutom redan nämnda Kolonivägen och hans kapell, bara Umeå-artister jag verkligen ville se. Deportees, Two white horses, Invasionen och Masshysteri. Ja, och vi kan räkna in Frida Hyvönen också i egenskap av västerbottning.
Med facit i hand så var det också de som gjorde de bästa spelningarna. Kanske är jag inte den mest subjektiva person som finns. Att se en livespelning för mig är att till hälften vila mot mina redan existerande föreställningar. Men ändå.
Masshysteri var en pärla i den sena julinatten.
Det finns ett levande musikliv i Umeå, bra spelställen och många eldsjälar och driftiga personer. Östersund har med några undantag alltid haft svårt att matcha det. Där finns förstås Storsjöyran, en festival som hittat sitt uttryck och som därför klarar sig bra oavsett hur det går för andra festivaler och musikbranschen i stort.
Storsjöyran 2009 hade lagom bra bokningar. Men när jag tänkte på det så var det, förutom redan nämnda Kolonivägen och hans kapell, bara Umeå-artister jag verkligen ville se. Deportees, Two white horses, Invasionen och Masshysteri. Ja, och vi kan räkna in Frida Hyvönen också i egenskap av västerbottning.
Med facit i hand så var det också de som gjorde de bästa spelningarna. Kanske är jag inte den mest subjektiva person som finns. Att se en livespelning för mig är att till hälften vila mot mina redan existerande föreställningar. Men ändå.
Masshysteri var en pärla i den sena julinatten.
Industri Royal vs Kolonivägens kapell
Denna kväll såg jag Industri Royal spela på studioscenen på Storsjöteatern i min uppväxtstad Östersund. Senare i höst blir det Europaturné för punkrock(eller vad det nu är de spelar)bandet.
Umeå i all ära, men när konkurrensen består av Jämtlands stolthet - förbandet Kolonivägens kapell, är det mycket svårt att vara etta. Även för Västerbotten.
Industri Royal satsar allt på musiken (artikel i VK)
Industri Royals hemsida
Umeå i all ära, men när konkurrensen består av Jämtlands stolthet - förbandet Kolonivägens kapell, är det mycket svårt att vara etta. Även för Västerbotten.
Industri Royal satsar allt på musiken (artikel i VK)
Industri Royals hemsida
Inlandsresenär
Samme Simon spelade en LP för mig för åtta år sedan. Sävarbandet Isolation Years skiva Inland Traveller. Jag skulle spela in ett blandband och ville ha något nytt och bra. Jag valde mellan titelspåret och Cold Morning in Minusinsk.
Om ett band någonsin fångat känslan av en kylig morgon, rök ur mun, tidigt tidigt så låter det så. Senare har jag hört att bandet själva benämnt skivan sin ryska skiva. Borsjtj och brödbrist. Jo, så låter det i musikform.
Året efter såg jag Isolation Years spela förband till Flaming Lips på Münchenbryggeriet i Stockholm. Oklahoma-bandet var spektakulära med djurdräkter och bollar och rekvisita. Men jag minns inte direkt något alls av det. Jag minns bara Jakob Nyström i en tröja med en solnedgång och en röst som smälte isar.
Isolation Years – Cold Morning In Minusinsk
Om ett band någonsin fångat känslan av en kylig morgon, rök ur mun, tidigt tidigt så låter det så. Senare har jag hört att bandet själva benämnt skivan sin ryska skiva. Borsjtj och brödbrist. Jo, så låter det i musikform.
Året efter såg jag Isolation Years spela förband till Flaming Lips på Münchenbryggeriet i Stockholm. Oklahoma-bandet var spektakulära med djurdräkter och bollar och rekvisita. Men jag minns inte direkt något alls av det. Jag minns bara Jakob Nyström i en tröja med en solnedgång och en röst som smälte isar.
Isolation Years – Cold Morning In Minusinsk
Det där musiklivet
I början av juni var jag i Stockholm och en kväll satt jag med min kompis Simon vid stereon på en fest. Eller ja, vid satt väl snarast vid datorn och turades om att leta fram musik på Spotify.
Samtalade ramlade in på Deportees och storheten med Umeås musikliv. Simon undrade hur det kom sig att det fanns så många band i Umeå som rent musikaliskt är så fantastiskt bra. Jag kunde inte svara, bara hålla med.
För visst finns det något exceptionellt med musiken härifrån? För mig har det blivit en av anledningarna till att jag valt att bo här.
Will you talk (if I listen) live för Eftersnack i SVT.
En icke-aktuell bild på Deportees. Renmarkstorget 2005.
Samtalade ramlade in på Deportees och storheten med Umeås musikliv. Simon undrade hur det kom sig att det fanns så många band i Umeå som rent musikaliskt är så fantastiskt bra. Jag kunde inte svara, bara hålla med.
För visst finns det något exceptionellt med musiken härifrån? För mig har det blivit en av anledningarna till att jag valt att bo här.
Will you talk (if I listen) live för Eftersnack i SVT.
En icke-aktuell bild på Deportees. Renmarkstorget 2005.
Tack tack!
Så! Rummet är tömt, väskorna packade och om ett par timmar tar vi flyget mot Murmansk. Jag slutar blogga på den här fina sidan och återgår till vanligheterna. Om du snubblar in här, läser och blir sugen på att samarbeta över gränserna norröver, så hör av er. BRYC kan hjälpa att hitta andra intresserade i Norge, Finland och Ryssland. Varje år styr vi upp vårt eget event, som nästa år blir en spännande grej i norska Kirkenes. Sen driver jag projektet "The Reggae Rock and Rights Tour" tillsammans med Halvard och vi söker alltid samarbetspartner som vill spela, organisera eller jobba med mänskliga rättigheter.
...Och om ni inte är sugna på att hänga runt i grannländerna men ändå vill surra, så hör av er då också. Jag är rätt trevlig.
Min mail är: ylvapavval[at]gmail.com
För att veta vad som händer på BRYC-fronten så håll ögonen på vår blogg.
Tack för mig!
...Och om ni inte är sugna på att hänga runt i grannländerna men ändå vill surra, så hör av er då också. Jag är rätt trevlig.
Min mail är: ylvapavval[at]gmail.com
För att veta vad som händer på BRYC-fronten så håll ögonen på vår blogg.
Tack för mig!
Krishantering
Vi hade en tanke bakom att arrangera ett event om fördomar och diskriminering just i ryska Arkhangelsk. I BRYC stångades vi länge om att få till ett speciellt HBT-fokus, men det var svårt. Ryssland är Ryssland. Här är det INTE ok att vara HBT. Helst inte ens prata om det. Så vi valde att ha HBT som en av fem fokusområden.
Dagen innan vi började vår teaterworkshop hände det värsta tänkbara scenariot. Vår processledare Panov ställde sig upp i slutet av vår konferens om fördomar och sa en massa vansinniga saker om att homosexualitet smittar och att det är väst som tar med sig skiten in i Ryssland. Typ. På vår konferens. För över hundra pers och i regional tv.
Krismöte. BRYC trängde ihop sig i mitt hotellrum. Klockan var efter tio på kvällen och om tolv timmar skulle vi slussa in femtio pers i processledarens teater och arbeta fram en teatershow om fördomar i hans regi. Det är inte lätt att arrangera saker spontant här i stan, och att hitta en ny lokal var det inte snack om. Dessutom visade sig processledaren vara en maktperson som jobbade tight med myndigheterna och om vi sumpade honom skulle det bli stora problem för våra ryska BRYCare.
Kompromissen blev att vi genomför workshopen i hans lokaler, men med honom utanför rummet. Istället fick vi tre nya ledare, hans elever, och det funkade suveränt. Vi kunde genomföra workshopen på ett givande sätt utan att ha Panovs negativa inflytande.
I torsdags kväll när vi stod mitt i krisen, med deltagare som vägrade vara med om Panov skulle leda oss, var vi ledsna och trötta och uppgivna. Vi hade jobbat ett år för att få till eventet, somliga hade planerat och andra hade slitit häcken av sig för att få i ordning det praktiska.
Och det var så häftigt att se hur alla dessa personer som utgör BRYC; en västerbottning, en norrbottning, en från Nordland, Troms, Finnmark, Lappland, Kainuu, Oulu, Karelen, Arkhangelsk och Komi. Alla gick ihop och klarade att fokusera på vari BRYC:s ansvar låg. Inte i att diskutera inom oss om hur vi ska ställa oss i HBT-frågan utan att hur vi ska kunna rädda vårt event och göra det till en fantastisk upplevelse för våra deltagare.
Alla dessa personer klarade av att lyfta fokus från deras egen ilska och besvikelse och irritation och sikta på det positiva, så efter en halvtimmes snack hade vi krisplanen klar, hade kommunicerat med våra deltagare och med Panov och visste vad vi skulle göra om allt körde ihop sig.
Och så körde vi!
Dagen innan vi började vår teaterworkshop hände det värsta tänkbara scenariot. Vår processledare Panov ställde sig upp i slutet av vår konferens om fördomar och sa en massa vansinniga saker om att homosexualitet smittar och att det är väst som tar med sig skiten in i Ryssland. Typ. På vår konferens. För över hundra pers och i regional tv.
Krismöte. BRYC trängde ihop sig i mitt hotellrum. Klockan var efter tio på kvällen och om tolv timmar skulle vi slussa in femtio pers i processledarens teater och arbeta fram en teatershow om fördomar i hans regi. Det är inte lätt att arrangera saker spontant här i stan, och att hitta en ny lokal var det inte snack om. Dessutom visade sig processledaren vara en maktperson som jobbade tight med myndigheterna och om vi sumpade honom skulle det bli stora problem för våra ryska BRYCare.
Kompromissen blev att vi genomför workshopen i hans lokaler, men med honom utanför rummet. Istället fick vi tre nya ledare, hans elever, och det funkade suveränt. Vi kunde genomföra workshopen på ett givande sätt utan att ha Panovs negativa inflytande.
I torsdags kväll när vi stod mitt i krisen, med deltagare som vägrade vara med om Panov skulle leda oss, var vi ledsna och trötta och uppgivna. Vi hade jobbat ett år för att få till eventet, somliga hade planerat och andra hade slitit häcken av sig för att få i ordning det praktiska.
Och det var så häftigt att se hur alla dessa personer som utgör BRYC; en västerbottning, en norrbottning, en från Nordland, Troms, Finnmark, Lappland, Kainuu, Oulu, Karelen, Arkhangelsk och Komi. Alla gick ihop och klarade att fokusera på vari BRYC:s ansvar låg. Inte i att diskutera inom oss om hur vi ska ställa oss i HBT-frågan utan att hur vi ska kunna rädda vårt event och göra det till en fantastisk upplevelse för våra deltagare.
Alla dessa personer klarade av att lyfta fokus från deras egen ilska och besvikelse och irritation och sikta på det positiva, så efter en halvtimmes snack hade vi krisplanen klar, hade kommunicerat med våra deltagare och med Panov och visste vad vi skulle göra om allt körde ihop sig.
Och så körde vi!
Vi gjorde det!
Inrikesterminalen i Moskva. Ett trött och förväntansfullt gäng på väg mot Arkhangelsk.
Nu har svenskarna och norrmännen flugit iväg, ryssarna packar ihop prylarna för att ta tågen till Murmansk, Syktyvkar eller flyget upp till Naryan Mar. Jag är trött och mosig trots att jag är en av dem som har sovit mest på hela helgen. Det har varit galet intensiva dagar och egentligen vågar jag inte riktigt skriva om dem här än förrän intrycken har sjunkit in. Men känslan jag har efter att ha fått tillbringa några dagar med det här fantastiska gänget är värme, värme, värme.
Arrangören Ksenia vinner stort i säckhopnning ute i Malie Karelie.
Vi har knåpat ihop en deklaration av våra krav om hur vi i Barentssamarbetet kan jobba aktivt mot fördomar som leder till diskriminering. Vi har repat in och framfört en nästan timslång teatershow om fördomar för en massa folk, och vi gjorde det BRA! Vi har dansat, sjungit, ätit, skrattat, gråtit, lekt och varit alldeles för trötta alldeles för länge. Och på bara några dagar har vi kommit varandra så nära som jag tror det är möjligt för en grupp på 50 pers.Tack alla ni som tog er tid att åka med oss hit. Ni är bäst.
Mellanlandning i datasalen
Tight program och lite tid for bloggande, men jag smiter in i datarummet nagra minuter innan vi bussar ivag mot teaterpractice. Ryssland ar regnigt, gratt och gront, det ar kaos och hela tiden oforutsedda handelser, och i slutandan blir det helbra anda. Vi ar nu mitt uppe i att satta ihop en timslang scenshow som ska framforas ikvall - for fyrahundra personer. Igar spelade Glesbygd'n pa nattklubben Молеьт eller hur det nu stavades. Ikvall kor de show pa en annan. Intakterna gar till ett barnhem i trakten.
Imorgon ar det avfard for deltagarna medan jag stannar till mandag eftermiddag. Det blir vilodag innan det ar dags for nasta event - en slags ungdomskonferens i Murmansk (jag skriver "slags" for det ar oklart hur manga ungdomar som egentligen far vara med, eller om det ar en ungdomskonferens for kostymkarlar). Jag bokade precis in en helkroppsmassage. OOOOOH. Dags att kila igen. Imorn kommer mer inlagg och forhoppningsvis bilder! Tjaotjao
Imorgon ar det avfard for deltagarna medan jag stannar till mandag eftermiddag. Det blir vilodag innan det ar dags for nasta event - en slags ungdomskonferens i Murmansk (jag skriver "slags" for det ar oklart hur manga ungdomar som egentligen far vara med, eller om det ar en ungdomskonferens for kostymkarlar). Jag bokade precis in en helkroppsmassage. OOOOOH. Dags att kila igen. Imorn kommer mer inlagg och forhoppningsvis bilder! Tjaotjao
Dansa dansa
Moi moi! Nu flyger jag till Moskva!
Ni som inte är i Ryssland - ta chansen att skaka rumpa ihop med Balettakademins dancehallbrudar och Umeås gungigaste Gaiakollektiv. Skarren på fredag. Fiiina grejer!
Ni som inte är i Ryssland - ta chansen att skaka rumpa ihop med Balettakademins dancehallbrudar och Umeås gungigaste Gaiakollektiv. Skarren på fredag. Fiiina grejer!
Att känna trygga andetag bakom ryggen
Halvard och jag när vi presenterar vårt projekt "The Reggae Rock and Rights Tour" i förmiddags.
Jag var länge skräckslagen inför att prata för grupper. Jag kunde utan tvekan göra det spontant, men arrangerade saker, TAL och sånt, vågade jag mig inte på. Jag gick en våga tala-kurs, lärde mig träna tankarna och ha betryggande små ceremonier men det tog inte bort panikkänslan och de hetsiga andetagen. Känner nån igen sig?
Så bestämde jag mig ifjol att det övergripande målet med 2009 skulle bli att lära mig tala inför grupp.
Det första jag gjorde var att jag klev in i ordföranderollen i en organisation - ger klockrena tillfällen att öva. Det andra jag gjorde var att jag tackade ja till alla chanser att stå på scen.
BRYC talar på bokmässan i Göteborg. Jag, Ksenia Kipurova från Arkhangelsk, Halvard från Troms, Kristine Iversen från Nordland och moderator Karin Valtersson. Föreningen med världens bästa förkortning (FNUF) bjöd in.
Jag överlevde.
Examen: en konferens om Barentssamarbetets framtid, här i Oulu, där jag talade jäms med namn som Matti Vanhanen och Thorvald Stoltenberg.
Gick galant.
När året var slut hade jag lärt mig min egen metod att känna trygghet och glädje på scen. Om paniken kommer - den som lamslår mig - då känner jag närvaron av en älskad vän som gick bort för ett år sedan.
Han står strax bakom mig (alltid till vänster), precis så att jag kan se honom i ögonvrån om jag vrider huvudet lite, men utom synhåll för publiken. Hans ler lite när jag får in mina poänger, och nickar som om han visste det hela tiden.
Han visste att jag skulle fixa det och det är hans förtroende för mig som ger mig starka ben och rak rygg igen. En uppmuntrande gest från honom och jag är redo att fajtas med hela världen.
Du och jag ju. Vilket team.
Hotellbetraktelser
Handlade just ett surt äpple, en skrumpen klementin och några blå vindruvor i hotellrestaurangen. Nota: 8 euro.
Bäst i packningen hittills: träningskläderna. Sviiinfint litet gym på högsta våningen.
Bäst i packningen hittills: träningskläderna. Sviiinfint litet gym på högsta våningen.
ps. Västerbotten direkt!
Svänger inom webbradion och Västerbotten direkt (p4) där de idag snackar om att ungdomar från länet åker till Arkhangelsk. Kul!
INSPIRATION!
Är det här en bild du associerar med inspiration?
Det här är gänget jag har hängt med idag och faktum är att nu är jag SÅ PEPP! Jag tänker att jag borde bli nedslagen av kostym-möten som det här, där det är stelt och formellt och bara mörka färger, men det funkar precis tvärtom. Jag blir så himla peppad! Istället för att sucka över strukturer jublar jag inombords när jag tänker på vilka möjligheter det finns att förändra, förbättra.
Det är lätt att döda kreativiteten genom kvävande rutiner; utan syre blir alla beslut svåra. Den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra pratar om att de samiska organisationerna skulle vinna på att hiva mötesformerna som de övertagit från storsamhället. De menar att de samiska organisationerna istället ska hitta (tillbaka till) sina egna organisationsformer.
Som jag ser det är kärnan i den deras tanke att kostym-konferenserna inte är det enda smarta sättet att möta på (om det är ett smart sätt alls?).
Och det är precis samma tanke som ligger bakom att jag imorgon drar iväg till Arkhangelsk för att testa ett annat mötessätt.
Jag är en av arrangörerna bakom reACTion - en teaterworkshop om fördomar. reACTion äger rum onsdag-söndag i ryska Arkhangelsk och samlar 50 unga från Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Workshopen arrangeras av Barents Regionala Ungdomsråd. Vi har i flera år arrangerat konferenser för unga för att träffas, nätverka och diskutera hur de vill samarbeta över gränserna. Men nu tusan får det vara.
Vi anser att vi unga har konfererat nog efter de vuxnas mallar och att vi inte behöver begränsa oss som dem. Istället mötar vi på inspirerande och kreativa sätt - och vill visa att vi kan få fram lika goda resultat men på ett roligare sätt.
Vi tjänar på att krypa ur kavajerna å dansa lös (fysiskt eller mentalt, välj själv) när vi träffas. Någon annan där ute som har tips på kreativa mötesformer?
Oulu oulu
23:15
Här har ni fina Oulu i morgondis. Men nu är det kväll och jag är trött efter en skitbra dag. Min vapendragare Halvard har kommit flygandes från Tromsö (tolv timmar och fyra byten. Tänk att det ska vara så bökigt att röra sig sidleds) och vi har rejsat igenom powerpoint-presentationen till imorgon. Min första powerpoint! Den är så snygg! Pepp pepp! Återkommer imorn med rapport om hur den tog Kostymerna med storm.
Hörni det sägs förresten att det bor 400 samer i den här stan. Hur hittar jag igen dem? Nån som vet? Sameföreningar, underjordiska sekter, samisk institution på universitetet? (Jag testar det sista.)
23:41
Gávnniv sáme instituhta universitehtan Giellagas, Oulu Sámesiebrre ja GieKu! Ihkap sij sihti munnu iejvvalit idet. Hoppas! (och duckar för språkpolisen)
Här har ni fina Oulu i morgondis. Men nu är det kväll och jag är trött efter en skitbra dag. Min vapendragare Halvard har kommit flygandes från Tromsö (tolv timmar och fyra byten. Tänk att det ska vara så bökigt att röra sig sidleds) och vi har rejsat igenom powerpoint-presentationen till imorgon. Min första powerpoint! Den är så snygg! Pepp pepp! Återkommer imorn med rapport om hur den tog Kostymerna med storm.
Hörni det sägs förresten att det bor 400 samer i den här stan. Hur hittar jag igen dem? Nån som vet? Sameföreningar, underjordiska sekter, samisk institution på universitetet? (Jag testar det sista.)
23:41
Gávnniv sáme instituhta universitehtan Giellagas, Oulu Sámesiebrre ja GieKu! Ihkap sij sihti munnu iejvvalit idet. Hoppas! (och duckar för språkpolisen)
Tänk sidleds
Hej!
Jag bloggar för dagen från Oulu där jag är på Barents business. Jag ska prata ungdomars samarbete över gränserna för myndighetsfolk från hela Barentsområdet - det där oomtalade området som sträcker sig över norra delarna av Norge, Sverige, Finland och nordvästra Ryssland. I Sverige ingår Norrbotten och Västerbotten.
Barentssamarbetet inleddes för 16 år sen och pågår på en hel massa områden, alltifrån miljö och logistik och hälsa till det viktigaste av allt: ungdomar. Jag halkade in i svängen av en slump, när jag hittade en inbjudan till en kulturvecka i finska Kaajani. Dit drog jag och blev på köpet med i Barents Regionala Ungdomsråd (BRYC). Tack vare BRYC har jag varit fyra otroliga vändor till Ryssland, lärt mig hitta i finska småstäder, sett radioaktiva aspar i nordnorge men framför allt insett att kidsen på andra sidan gränserna är som jag. De har också 40 mil hem, eller 140 (eller ännu längre om de bor i Naryan Mar), de kommer också från hålor långt från alla högskolor, och de är vana att själva skapa det de saknar.
En sån grej är mötesplatser. Därför drar vi på onsdag till ryska Arkhangelsk för att spela teater, våga blotta våra fördomar och dansa till fantastiska Glesbygd'n. 50 unga från de fyra länderna ska brottas med scenskräck och motsträviga fördomar och i slutändan presentera en sjutusan till show. Ni är välkomna om ni svänger förbi Vita Havet närmsta dagarna!
Kika mer om ungdomssamarbete i Barentsområdet:
barentsyouth.org
barentsyouth.wordpress.com
Och veckans jag - det är Ylva Maria Pavval. 24 år från Jokkmokk, tillfälligt i Umeå (sen två år..). Sambo med fina vänner och flat-coated retrievern RallySally. Bilden är tagen i augusti i underbara Bádjelánnda, där min sameby Tuorpon har sommarmarkerna.
Jag bloggar för dagen från Oulu där jag är på Barents business. Jag ska prata ungdomars samarbete över gränserna för myndighetsfolk från hela Barentsområdet - det där oomtalade området som sträcker sig över norra delarna av Norge, Sverige, Finland och nordvästra Ryssland. I Sverige ingår Norrbotten och Västerbotten.
Barentssamarbetet inleddes för 16 år sen och pågår på en hel massa områden, alltifrån miljö och logistik och hälsa till det viktigaste av allt: ungdomar. Jag halkade in i svängen av en slump, när jag hittade en inbjudan till en kulturvecka i finska Kaajani. Dit drog jag och blev på köpet med i Barents Regionala Ungdomsråd (BRYC). Tack vare BRYC har jag varit fyra otroliga vändor till Ryssland, lärt mig hitta i finska småstäder, sett radioaktiva aspar i nordnorge men framför allt insett att kidsen på andra sidan gränserna är som jag. De har också 40 mil hem, eller 140 (eller ännu längre om de bor i Naryan Mar), de kommer också från hålor långt från alla högskolor, och de är vana att själva skapa det de saknar.
En sån grej är mötesplatser. Därför drar vi på onsdag till ryska Arkhangelsk för att spela teater, våga blotta våra fördomar och dansa till fantastiska Glesbygd'n. 50 unga från de fyra länderna ska brottas med scenskräck och motsträviga fördomar och i slutändan presentera en sjutusan till show. Ni är välkomna om ni svänger förbi Vita Havet närmsta dagarna!
Kika mer om ungdomssamarbete i Barentsområdet:
barentsyouth.org
barentsyouth.wordpress.com
Och veckans jag - det är Ylva Maria Pavval. 24 år från Jokkmokk, tillfälligt i Umeå (sen två år..). Sambo med fina vänner och flat-coated retrievern RallySally. Bilden är tagen i augusti i underbara Bádjelánnda, där min sameby Tuorpon har sommarmarkerna.
Umeå Europas Kulturhuvudstad 2014!
Ja, då har juryn fattat sitt beslut: Umeå BLIR Europas Kulturhuvudstad år 2014!
Umeås kommunalråd Marie-Louise Röhnnmark (S) säger att -Vi vill visa att vi är en av Europas starkaste kulturhuvudstäder. DN kommenterar att enligt juryns vice ordförande Philip Johnsson var Umeå den stad av de två som avgjort bäst levde upp till EU:s kriterier på lokalt och europeisk engagemang.
En ny era påbörjas härmed, resan mot 2014 fyllt av kultur, nya kontakter och nya utmaningar!
Den nya skateboardparken under konstruktion
Jag vill tacka för att Du, käre läsare, följt mig till sista inlägget
Klara, färdiga.......!
Till toner av och med Frida Hyvönen
Nu smäller det snart av, fyrverkerier och triumfatoriska glädjemeddelanden är vad vi alla hoppas på. Ett enda svar på ett par bokstäver utgör hela skillnaden. Bu eller bä. Men att komma på andra plats är också bra. Enligt flera kulturjournalister som Sydsvenska Dagbladet intervjuat, har Umeå en genomtänkt ansökan som med de åtta samiska åstiderna knyter ihop ansökan. Umeå, har enligt Katarina Mazetti, som bott i de båda städerna Lund och Umeå "lyft sig i håret" på kulturens område, medan mindre har hänt i Lund under de senaste åren. Men Lund har ett politiskt budskap om den femte friheten i samband med integrationen med Europa. I Svenska Dagbladet kommenterar man EU:s Palmer-rapport som tog upp att kontakten mellan lokala och europeiska konstnärer varit bristfällig under Stockholms kulturhuvudstadsår 1998. Denna punkt tycks de båda kandiderande städerna ha tagit fasta på. Man lägger även stor vikt vid utvecklingen av program som permanenterar kontakterna med Europa efter avslutat värdskapsår.
Dagen före
I VK har debatten gått vild om huruvida Umeå är en vacker eller en ful stad. Staplarna visar på rött! En ful stad. Sydsvenskans journalister har uttalat sig. Med bistra tongångar har de dissekerat Stadens svagaste urbana avsnitt, vilket skulle få även den mest kompetenta stadsarkitekt att darra en smula på manschetten.
Men följer de med i planerna, turerna, danserna? Alla dessa underbara drömmar som arkitekter sköljer över oss av längtan att skapa stad, nya kvarter, på platser där det gamla stod, likt de överlagringar vi hittar i Europas levande museum, Rom.
I kvarteret Nanna och Mimer planerar Thomas Sandell en simhall med hotell, bostäder och butiker i en lätt urgröpt kompakt kvartersmassa alldeles intill det centrala busstorget. Kanske blir det gamla gymnastikhuset en saluhall!
Med tillåtelse från arkitektkontoret SandellSandberg visar jag
I Tokyo har jordbävningarna hotat stadens överlevnad genom århundradena, och därmed präglat återuppbyggnaden av morfologin, själva stadsmassan. Kartan har i smått ritats om flertalet gånger, kanske inte drastiskt i modern efterkrigstid, dock. Men flexibiliteten och det öppna sinnet bibehålls. En byggnad måste inte ha en beräknad livstid på 100 år som en struktur här hemma, för att bli ekonomisk försvarbar.
Här syns det ultrasmala betonghuset i Tokyo för en och en halv person(?)
Riva och bygga nytt, eller bevara?
Tar vi trafikproblemen i Umeå(jag sitter just nu på första parkett med utblick genom fyra rutor över E4:ans växlande trafik), har omdragningar och ringleder stötts och blöts likt Stockholm. Där ser vi Förbifart Stockholm. 20 korta kilometrar för 27 miljarder kronor. Det är nästan tre gånger så dyrt som vägprojektet som planerades på västkusten med älvtunnel och E20 genom hela Västra Götaland som dessutom skulle finansieras via avgifter. En gordisk knut? Eller infrastrukturella bekymer som bör engagera de främsta planerarna av vår tid som har modet att bryta ny mark?
Erika
Odla din trädgård
Att odla sin trädgård kan betyda att handgripligen ta till med hackan och spaden. Eller sett genom metaforen för ett tillstånd där du ägnar dig åt att göra något bra av det du har för händerna. Att leva med i en medveten närvaro i nuet, är inte alltid självklart. Min dator hakade upp sig alldeles nyligen, och istället för att få se på skrivbordet, öppnade sig en blå bakgrund och text som beskrev hur jag skulle reparera skadade systemfiler uppenbarade sig - för första gången med denna apparat. Då kändes det svårt att vara närvarande på det där lugna sättet. Min dator har visst en back-up, men jag vill att den fungerar årets alla dagar ändå! Jag har återhämtat mig nu, men det har inte datorn. Vad jag vill säga är att vild natur, trädgård och växter kan hjälpa till med just en sådan närvarokänsla som människor tränar inomhus. Jag kan inte låta bli att fälla ett Rousseauskt "Naturen är vår källa"!
Jag måste avsluta mitt skrivande med att säga att dagen har gått i grönskans tecken, och rosenbuskarna blommar ännu i september här i växtzon 5 mest hela tiden. Oavsett beskedet på tisdag kl 14 kommer Umeå att odla sin särart, och på ett fantastiskt sätt ta tillvara på alla de olika blommor som frodas här, det är min fulla övertygelse.
Erika Volpe
Tango och tårar
Idag har jag lyssnat till den argentinska tangosångerskan Susana Rinaldis lite svulstigt sjungna tango. Hon representerar den traditionella tangons uttolkare av idag. Susana Rinaldi, som varit i Stockholm flera gånger, sjunger här: El corazon al sur
En mer modern uttolkare var Astor Piazzolla, nestorn som komponerade moderna stycken för sin tangokvintett med bandoneon. Lyssna här till ett klassiskt stycke i ny skrud:
Det var i Buenos Aires som årets Pritzkerpris i arkitektur delades ut i maj, till den schweiziske arkitekten Peter Zumthor. En stad som hade sina glansdagar i början av förra seklet. Då belades gatorna med den vackert rosa bohusgraniten. En viss Evert Taube red på pampan i tjänsten och biffarna var enorma. Om sommaren syns passionerat intresserade tangodansare runt omkring i Umeå, dansande på logen uppe vid Gammlia, nere vid Trädgård i Norr. Kanske är det nostalgiska tilltalet i tangon ett uttryck som harmonierar med det nordiska vemodet? Se föreningens hemsida här: Tango Norteño
På Café Tortoni, lite längre ner på Avenida de Mayo uppträdde tangons förste sångare, Carlos Gardell. Se Carlos Gardell
Kaféet var välbesökt av stadens artister och intellektuella, vilka även skänkte det dess glamorösa rykte. Gör gärna ett besök och missa inte den förträffliga glassen! Kyparna är klädda i servitörens svart och vitt, och rynkar inte på näsan åt en beställning av det lilla formatet.
Så många tårar jag har fällt har när jag tar avsked av en plats där jag känt närvaro och värme. Inom mig hör jag den gråtande violinens stämma ur en av alla gamla inspelningar som sänds i etern dygnet runt från en tangostation i Rio de la Plata-området. Avresan denna januari 2008 skedde under liknande omständigheter, och jag tror att det är det som är meningen med violinen, som ur sina strängar sjunger ut och ger de klagande rösterna ett eget liv.
Erika
Staden mellan broarna
La Biennale di Venezia. Filmfestival i Venedig pågår för tredje dagen i rad. Idag visas två filmer som jag gärna hade sett; BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL NEW ORLEANS av Werner Herzog och KATYN av Andrzej Wajda. Några nostalgiska rullar hämtas ur arkiven för visning parallellt. Det är en tillställning som ges för 66:e gången i staden över pålarna, nej jag menar mellan broarna. Under många år har diskussionerna kring hur staden ska räddas funnits där.
I slutet av 1960-talet översvämmades Piazza San Marco av rekordhöga vattenmängder. (Det faller sig helt naturligt att tala om vatten eftersom det har regnat idag sedan jag slog upp mina bruna). Vatten från lagunen har fortsatt att söndervittra husgrunderna, som samtidigt sjunkit ihop genom pålarnas sättningar. Därför bytte man ut de gamla anfrätta träpålarna av trä till kärnor i betong, precis som Gamla Stans kajer har räddats. Samtidigt har forskare världen över funderat på hur inflödet av vatten kan bromsas. En intressant lösning med undervattensportiker har ansetts vara den mest effektiva.
En stadsö mellan broar är vad Umeå önskar sig. På kommunens hemsida, går det att se gestaltningen av själva planförslaget, se planförslaget i 3D. Den fördjupade översiktsplanen antogs i december 2008 efter åratal av diskussioner. (Håller på just nu att läsa pdf om översiktsplanen)
Umeås dagrar
Det kallas att uppleva genius locci, platsens själ. Att ströva
utmed älven och blicka bort mot blånande berg i fjärran.
När jag kom till Umeå fascinerades jag av trähusens grammatik som jag inte riktigt kunde likna vid Brommas villastad från 1910-1940. Snarare har de stora villorna i Djursholm från tiden kring förra sekelskiftet fler likheter. Även i Djursholm finns verk av Ragnar Östberg, Villa Pauli tänker jag på, nere vid Strandvägen.
I de centralare stadsdelarna, Öst- och Väst på stan, finns en rik samling byggnader från det sena 1800-talet som i renoverat skick ännu står kvar efter att ha undgått stadsbranden 1888. Men alla finns inte där. Rivningsvurmen klingade av väldigt sent i Umeå och mattades först på 1980-talet, då universitetsstaden Umeå hade en stabil och stark tillväxt under 1970-talet.
Aschanska villan av Ragnar Östberg från 1906 med utblick över Umeälven och ett
modernt tillskott av Finlands store samtida arkitekt Christian Gullichsen från 2009.
Under en period bodde jag mitt i Umeå och blev granne med de mest underbara affärsidkare som Meretes ekologiska butik, se Meretes, Löfströms skomakeri som hjälpt mig med allt från råd till tråd, och Lilla Galleriet med Eva och oljorna, se Lilla Galleriet. Som en lykta brukade fönstren till galleriet lysa om höst- och vinterkvällarna, och vissa lördagar bjöds det på vernissage. Det kvarteret har verkligen liv.
Idag var jag tillbaka för att få hjälp av Eva med att rama in ett porträtt av mig målat av Adria Pecora, se hennes hemsida här: Adria
Från min balkong kunde jag titta ut över den allra finaste muralgraffiti jag hittills sett, med clownerna, som egentligen var en skildring av ett pars kärlek. Gå till Slöjdgatan och läs deras historia!
Erika
kort
Läs mer på
http://portfolioumea.wordpress.com
http://portfolioumea.wordpress.com
En fullkomligt genialisk idé, där det korta avståndet mellan utövare och publik borde kunna ge nya kontakter.
Blott en knapp vecka kvar till offentliggörandet av Europas Kulturhuvudstad 2014. Jag har skummat igenom programmet, uppmärksammat den nya linjen i upprustningen av staden, fyllt i enkäten på Gammlia och förstår att: Umeå vill förbättra sitt utbud beträffande sport och kultur, upprätthålla hög kvalitet på stadsrummet med nya byggprojekt i centrumfyrkanten, tex Sparken skateboardpark och Lerstenens förslag på nytt badhus med tävlingsbassäng. Det är en oerhört spännande tid att få leva i staden under de här satsningarna!
Jag håller på Umeå och hoppas det går vägen!
Erika Volpe
I skärningspunkten, där det händer
Klick! Jag skulle haft med mig kameran den gången. Jag var ny i Umeå, flanerade på Skolgatan och fick helt plötsligt se en förvirrande och fantastisk syn; en grupp östafrikaner som korsar min väg samtidigt som jag möter två samer i komplett dräkt.
Så många gånger jag funderat på tillhörighet. Vilken (musik/etnisk/filosofisk etc.) kultur känner Du dig mest befryntad med? Vad äter Du för mat allra helst? Vilken tro praktiserar Du? Jag är en paneuropé. I studentgrupper med både svenskar, anglosaxer, fransmän, spanjorer och italienare placerade jag ofta mig vant på simultantolkens plats. Nu har jag tagit tillfället i akt att bo i min mors släkts hemtrakter, liksom jag en gång för länge sedan bodde i Sydamerika i min fars hemstad, för att söka efter den tid som flytt. När jag vandrar nerför Renmarkstorget med min son i handen begrundar jag min morfars släkting, Arendt Renmark, vice häradshövdingen och avvittringsdomaren i södra Lappmarken, som lånat platsen dess namn.
I Umeå tycks det finnas så mycket mer än en rad statiska (och statistiska) fakta om den Norrländska Huvudstaden. Att Umebon reser till Stockholm titt som tätt likt sättet andra färdas med pendeltåg. Att det finns fullt av kulinariska läckerheter som aldrig verkar lämna länet, jag tänker inte minst på alla sorters olika tunnbröd som till och med varierar mellan Coop-butikernas sortiment. Att så många festivaler och musikevenemang hålls att det blir svårt att hinna gå på dem alla, trots världsnamnen som bländar tablåerna. Att vädret i de östra delarna är soligt och vackert ungefär samtidigt som i Mälardalen, där Bettnesands sand är finare än Barcelonetas . Det vet sörlänningen alls inte om.
Beror det på gamla invanda sanningar som för länge sedan passerat bäst-före-datum? På mediernas rapportering? På vad som skrivs i tidningarna, gammelmediernas rikspress som i sina tabloidformat serverar oss dagens meny av världshändelser? Jag är inte rätt person att svara på det. Däremot har jag funnit att det är värt att försöka komma runt de gamla välkända förutfattade meningarna om nord och syd, som även finns i Italien likaväl som i Frankrike och Spanien, för att koncentrera sig på att finna nya spännande möten – i skärningspunkten, där det händer.
