Musik är bland det bästa som finns

Den svenska musikexporten ligger i jämförelse med andra länder högt. Jag har sett Sverige nämnas som tredje största nation vad jag gäller musikexport, och jag har sett Sverige nämnas som femma. Oavsett vilken placering som är aktuell så är vårt land trots sin relativa litenheten framstående i branschen.

Kommunala musikskolan brukar få lite kudos för detta, men det finns nog många faktorer som spelar in. Men musik är en viktig näring och ett sätt för Sverige att synas och att tjäna pengar. Precis som det är för Umeå i en mindre skala. Här finns talang och nätverk. Som jag tidigare nämnt är musiklivet i Västerbotten en av orsakerna till att jag valt att bo här.

En sådan resurs som musik utgör måste tas till vara, och samma sak gäller all kultur som är populär på bred front. Jag ville med mina bloggar inte mer än att bara sätta fokus på några av de artister och band som jag tycker är särskilt bra. Det finns många fler förstås. Passa på att upplev Umeås musikutbud. Gå på konserter, köp musiken.

Scharinska, Schmäck, Norrlandsoperan, Umeå Open, Shape Up, Humlan, Verket och Hamnmagasinet är några av de ställen och sammanslutningar som ordnar spelningar och andra arrangemang. Tipsa gärna om fler.

Till vardags jobbar jag som webbredaktör på Minabibliotek.se, emellanåt skriver jag om godis på Godisbloggen. Nästan jämt lyssnar jag på musik. Det kan jag rekommendera. Tack och hej.

/Anna



Frida Selander på Färgfabriken

Färgfabriken Norr öppnade i Östersund våren 2008 och hela denna helg är det vernissage för utställningen Look Twice. Förutom att det är en massa Umeåbor som är och drar i trådarna för konsthallen så gästade Frida Selander där ikväll och gjorde en fin spelning. Även hon har bloggat här.

Frida är en rolig och jordnära karaktär, Vänlig och avslappnad på scen och mycket sympatisk och bra. I år vann hon Norrmejeriers stipendium för att hon är en god representant för Norrland och vågar gå sina egna vägar. Just så.



Två vita hästar



De två syskonen Nyström är fantastiska tycker jag. Isolation Years är mitt allra mesta favoritband bland alla Umeå musikkonstellationer. Det är något med låtarna, tematiken, rösterna som träffar mig precis där det ska.

Jag tycker Jakob sjunger så fint. Och när hans syster Lovisa dök upp och sjöng på Isolation Years andra skiva It's Golden var det som att en kvinnlig spegling av den där braiga stämman framträdde. Inte så konstigt kanske, eftersom de är syskon.

Att de sedan bildade en duo som kallar sig Two white horses ska vi vara glada för. Iförda scenkostymer kommer de varje gång inridandes på sina käpphästar och så står de där, sagolika och som två sidor av samma mynt och spelar både sin egen musik och andras. Och roligast är det när de spelar Dory Previns Esther's first communion.



Reffan

Det går ju inte att prata om musiklivet i Umeå utan att nämna Dennis Lyxzén. Han med det svartfärgade håret som dök upp där vid 1996-1997 och pratade om straight edge och veganism på teve och som kom och spelade med Refused på Tingshuset i Östersund.

Nej, jag hade inte riktigt förstått musiken då men jag ville ju vara med och se och höra ändå. För att det var nytt och bra, det liksom stod mellan raderna. Och jag satt bredvid på bussen när min kompis Anna R skrev "Reffan manglar gura som få" på baksidan av reklamlapparna framför bussätena.

Jag har alltid varit förtjust i Dennis röst. Och förutom Refused så gillar jag den allra första Lost Patrol-skivan väldigt mycket. Det kan vara svårt att säga exakt vad eller vilka som påverkar vissa företeelser men som ambassadör för Umeå och som drivkraft för Umeås musikliv är nog Dennis Lyxzén betydelse svår att förneka.


Elin och Fridas drottningland

Grubbebiblioteket är bra på att arrangera roliga föreläsningar. Ikväll gästade fotografen Elin Berge och musikern Frida Hyvönen och berättade om sitt projekt Drottninglandet. Elin har bloggat här tidigare så tryck på hennes namn i högerspalten och läs mer.

Drottninglandet skildrar thailändska kvinnor, som kommit hit till Västerbotten, i dokumentära fotografier och musik. Där finns mycket mod och styrka och längtan. Boken med bilder och musik bildar en stämningsfull helhetsupplevelse signerad två duktiga konstnärer från länet.


Elin Berge och Frida Hyvönen utanför Grubbeskolans aula.


I Västerbotten gör man det tillsammans

Martin Hanberg, som är med i Vapnet, Sibiria och Hospitalet skrev en krönika i somras. Martin är också uppväxt i Östersund och har bott i Umeå.

Hans krönika handlar litegrann om skillnaderna mellan jämtlänningar och västerbottningar. Hur de förra gör det själva medan de senare gör det tillsammans.
Läs den, om ni vill. Den är nog ganska sann tror jag. Men jag tycker inte att den ska ses som klag på Z utan som beröm åt AC.

Passa också på att gå in på Hospitalets hemsida och lyssna/ladda hem/köp deras nya fina demo. Eller kanske nåt gammalt fint.

Foto: Maja Hanberg
Hospitalet. Martin Hanberg t.v. Foto: Maja Hanberg

Hatkärlek

Jag såg även Masshysteri spela på Verket i somras. O, vad fina de är! Punk blir inte mycket bättre än så. Några sommardagar senare spelade trashmetal/hardcore-bandet Lesra och Skellefteås Totalt Jävla Mörker. Två fina kvällar på ett ställe där banden spelar så nära publiken som det bara går. Och alla blir liksom en del av ett och samma.

Verket gillar jag mycket. Det är klart att det egentligen blir alldeles för varmt och trångt där när det är spelning i det där lilla lilla rummet. Men där finns mycket kärlek och utrymme för musik att utvecklas. Och allt som är en grogrund till nya band och nästa generations klubbarrangörer måste hållas om ryggen.

Jag tror att kulturscenen i Umeå är väldigt bra på sådant; att släppa in och engagera de unga som är intresserade.


Mörkt, trångt, argt, varmt - fint! Lesra på Verket.

Masshysteri på Storsjöyran

Jo, jag är uppväxt i Östersund. Det är en bra liten stad i Jämtland. Men Umeå har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har mina rötter här. Jag har haft mina somrar här.

Det finns ett levande musikliv i Umeå, bra spelställen och många eldsjälar och driftiga personer. Östersund har med några undantag alltid haft svårt att matcha det. Där finns förstås Storsjöyran, en festival som hittat sitt uttryck och som därför klarar sig bra oavsett hur det går för andra festivaler och musikbranschen i stort.

Storsjöyran 2009 hade lagom bra bokningar. Men när jag tänkte på det så var det, förutom redan nämnda Kolonivägen och hans kapell, bara Umeå-artister jag verkligen ville se. Deportees, Two white horses, Invasionen och Masshysteri. Ja, och vi kan räkna in Frida Hyvönen också i egenskap av västerbottning.

Med facit i hand så var det också de som gjorde de bästa spelningarna. Kanske är jag inte den mest subjektiva person som finns. Att se en livespelning för mig är att till hälften vila mot mina redan existerande föreställningar. Men ändå.

Masshysteri var en pärla i den sena julinatten.



Industri Royal vs Kolonivägens kapell

Denna kväll såg jag Industri Royal spela på studioscenen på Storsjöteatern i min uppväxtstad Östersund. Senare i höst blir det Europaturné för punkrock(eller vad det nu är de spelar)bandet.

Umeå i all ära, men när konkurrensen består av Jämtlands stolthet - förbandet Kolonivägens kapell, är det mycket svårt att vara etta. Även för Västerbotten.

Industri Royal satsar allt på musiken (artikel i VK)
Industri Royals hemsida




Inlandsresenär

Samme Simon spelade en LP för mig för åtta år sedan. Sävarbandet Isolation Years skiva Inland Traveller. Jag skulle spela in ett blandband och ville ha något nytt och bra. Jag valde mellan titelspåret och Cold Morning in Minusinsk.

Om ett band någonsin fångat känslan av en kylig morgon, rök ur mun, tidigt tidigt så låter det så. Senare har jag hört att bandet själva benämnt skivan sin ryska skiva. Borsjtj och brödbrist. Jo, så låter det i musikform.

Året efter såg jag Isolation Years spela förband till Flaming Lips på Münchenbryggeriet i Stockholm. Oklahoma-bandet var spektakulära med djurdräkter och bollar och rekvisita. Men jag minns inte direkt något alls av det. Jag minns bara Jakob Nyström i en tröja med en solnedgång och en röst som smälte isar.

Isolation Years – Cold Morning In Minusinsk



Det där musiklivet

I början av juni var jag i Stockholm och en kväll satt jag med min kompis Simon vid stereon på en fest. Eller ja, vid satt väl snarast vid datorn och turades om att leta fram musik på Spotify.

Samtalade ramlade in på Deportees och storheten med Umeås musikliv. Simon undrade hur det kom sig att det fanns så många band i Umeå som rent musikaliskt är så fantastiskt bra. Jag kunde inte svara, bara hålla med.

För visst finns det något exceptionellt med musiken härifrån? För mig har det blivit en av anledningarna till att jag valt att bo här.

Will you talk (if I listen) live för Eftersnack i SVT.


En icke-aktuell bild på Deportees. Renmarkstorget 2005.