umea2014

Barn hittar ju som bekant ständigt på nya ord och uttryck. Substantiv blir till exempel ofta verb.

"Dega" har ju sedan länge fått en helt ny innebörd hemma hos oss. Att dega, som i att leka med deg (playdoh) eller hålla på med kakdeg. Andra vanliga uttryck hos barnen är att "spela dator" (i stället för att använda datorn/spela spel) eller att "pärla" (pyssla med pärlor). och den som "äger" är bäst, och den som "suger" är förstås urusel.

Den nyaste uttrycket kom vår fyraåring med. Hon ville ha hjälp med en sak och frågade pappa, med motiveringen att:

"Mamma kan inte, hon salvar sig."

Vad jag gjorde? Smörjde in mig med hudsalva...

Sjuårige sonen knåpar i en språkpysselbok. Han går in för uppgifterna med liv och lust; hittar bokstäver i ord, färglägger och ljudar för glatta livet.

Jag läser instruktionerna: "Ringa in alla ord som har ett "k" i sig. Läs sedan orden högt, om du kan."
Sonen utför koncentrerat uppgiften och skriker sedan: "KAAANIIIIN! KATT! KAMEEEL!!!"

Omöjligt att hålla sig för skratt, trots sonens förnärmade min. För jag hade ju faktiskt sagt att orden skulle läsa högt.

Jag älskar att läsa, men jag är en periodare. Vid sommar, jul och påsk har jag haft ro nog att kasta mig in i böckernas värld, men däremellan har det inte känts som om tiden och energin räcker till.

"Det finns inga ursäkter för att inte läsa regelbundet", sa en person till mig en gång, när vi diskuterade läsvanor. Jag hade då berättat att jag inte haft tid att regelbundet läsa skönlitteratur på flera år. "Tid har man alltid", fnös han. "Läsa kan man göra varje dag. Det är bara en fråga om prioriteringar."

Nehej, det är det inte alls. Med tre barn, varav en med ett funktionshinder som kräver stor uppmärksamhet, ett intensivt husbygge där vi hamrat och målat under varenda ledig tid i några år, och dessutom jobb som uppslukar mycket tid, så finns det inte särskilt mycket tid och ork till att öppna en bok framåt kvällen, när alla åtaganden är gjorda.

Vi är alla olika läsartyper.

För mig är det allt eller inget som gäller - jag kan inte läsa en snutt varje dag. (Det skulle vara som att se en film uppdelat på flera veckor, helt meningslöst för upplevelsen)

Jag lever i och med boken och karaktärerna, tar med mig boken i soffan, bilen, på toan, vid köksbordet och somnar alldeles för sent om nätterna, blir uppslukad av historien tills den är slut. Den stackars maken blir dessutom under såna perioder torterad av långa utläggningar kring mina tankar om det som händer i boken.

I alla fall. Barnen blir större och klarar sig själv mer, huset är färdigbyggt och jag har lite mer tid för nöjen. Så nu har jag hittat lösningen på situationen: en bokcirkel!

Jag får draghjälp i läsningen av en rad goa vänner, våra månatliga träffar ger mig en spark i baken till en något mer regelbunden läsning. Dessutom har jag hittat likasinnade att dela läsupplevelsen med.

Vilken slags bokläsare är du?

Jag använder datorer till det mesta av min kommunikation med omvärlden. Jag är uppkopplad nästan jämt, och gör det mesta på nätet: läser tidningar, skriver bloggar, mejlar med vänner, gör research, letar reda på intervjupersoner, tycker att rss och del.icio.us är ovärderliga arbetsverktyg, deltar i flera olika nätgemenskaper för både kuriosa och jobb, har nyupptäckt mikroblogging, chattar med barnen, shoppar kläder och grejer, beställer resor, kollar upp sjukdomar när barnen är krassliga - och blir helt ställd om bredbandet är trasigt.

Därför får jag ofta frågor av typen "Du som kan det här med datorer, kan du hjälpa mig att fixa datorn/skrivaren/kopiatorn?"

Oftast får personen i fråga ett gapskratt till svar.

Jag kan nämligen ytterst lite om teknik. Jag är, faktiskt, helt ointresserad.

Jag blir tokarg när datorn strular, och när jag inte fattar hur man ska klicka för att komma vidare. Klarar med nöd och näppe av att byta kanal på TV:n därhemma, efter att ha gormat över alla olika fjärrkontroller vi har till de olika apparaterna (video, DVD, förstärkare, Boxer och gud vet allt) Webbteknik, som behövs för att utöva min huvudsakliga kommunikationsplattform på jobbet, lär jag mig just så pass mycket att jag klarar av att använda det.

Men, det är ju det som är grejen. Själva användningen.

Datorer/webb/internet är för mig ett roligt, snabbt, enkelt och intressant sätt att kommunicera. Tekniken bakom ska helst inte märkas, och framför allt inte vara ett hinder.

Tekniken, eller internet, är inte heller det som driver samhällsutvecklingen eller hotar vår integritet. Tekniken är bara teknik. Internet är en kommunikationskanal. Den kan underlätta eller försvåra vår tillvaro - men den skapar i sig inga relationer, tjänster eller kunskaper.

Det är vi människor som gör det.

Och där finns det tusen och åter tusen sätt att kommunicera. Vi har kanske inte ens upptäckt dem alla.

Till alla som vill ha lite vemodig tröst en seg måndagsförmiddag...
 

Förresten så är den här versionen av en gammal åttitalsklassiker också underbar.

En veckas bloggande har nu lidit mot sitt slut. Vi är båda två tacksamma för att vi fick den här möjligheten att "skriva av" oss några av de intryck och upplevelser vi har fått med oss från tiden i Mexico. När detta skrivs är det lite drygt en månad kvar innan vi sätter våra fötter på svensk mark igen. Vi kommer båda två hem förväntansfulla inför vad som komma skall i framtiden, men samtidigt kommer vi att lämna många vänner här i Mexico, vänner för resten av livet. Ett år på mexikansk mark har verkligen satt sina spår i oss. Om ni fortfarande känner är intresserade av att veta mer om vad vi har upplevt och lärt oss under det här året kan jag flagga för en kväll i höst då ni har möjlighet att lyssna till oss.

Den 9:e oktober kommer nämligen Umeå Fritid att bjuda in till diskussion i följande frågor:

Fritid för alla eller bara för några få - Kan jag vara med?
Barn och unga aktiveras mer och mer på sin fritid. I Umeå har vi ett rikt
utbud av fritidsaktiviteter för barn och unga, men är dessa aktiviteter
tillgängliga för alla? Hur arbetar Umeå Fritid och föreningslivet för att
göra barn och ungas fritid mer tillgängliga och vad kan vi bli bättre på?
 

På Nolia kommer vi tillsammans med bland annat David Lega att föreläsa under denna kväll. Jag hoppas att så många som möjligt har chansen att komma dit och lyssna på oss.

Härmed avslutar vi nu vår blogg med några minnesbilder av året i Mexiko. Tack för att du har läst vår blogg och med förhoppning om ett snart återseende.

Hälsningar

Henric och Helena

Det är en häftig syn att se när en person i stol hjälper en blind över gatan. Eller när en döv kommunicerar, eller faktiskt bor ihop, med en blind. Eller när en person med förståndshandikapp spelar teater med en synskadad. På Piña Palmera är alla olika och ända lika. Lägg sedan in pesoner utan någon funktionsnedsättnig i denna mix och man förstår att här utvecklas en väldigt god förståele för varandras olikheter och det blir också lättare att sätta sig in i varandras vardag.

Inom idrotten sätter sig personer, utan någon funktionsnedsättning, i stol och spelar basket tillsammans med dem som sitter permanent i stol. Oftast hänger de inte alls med, rullstolsbasket handlar otroligt mycket om rullstolsreknik och de saknar ofta dem som inte använder stolen dagligen. Men det är en otroligt bra metod att förändra synen på personer med fuktionsnedsättningar. I gymmet umgås och tränar vi alla tillsammas, döv, blind, rörelsehindrad, förståndshandikapp eller inget av det. Alla hjälps åt, den som inte hör, den ser och kan hjälpa den som inte ser men hör. Det är häfigt att vara del av en sådan verksamhet. Det tar jag med mig hem.

Tiden går fort när man har roligt, nu har det snart gått ett år sedan jag sist satte mina fötter på svensk mark. Självklart finns det många saker jag har saknat med Sverige under mitt år i Mexico. Här tänkte jag nu ge er en bild av vad jag saknar och har saknat av den berikade idrottsrörelsen vi har i Umeå.

Jag saknar de brinnande, levande och utvecklande diskussionerna på Idrottens Hus mellan Västerbottens Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna med syftet att tillsammans med föreningarna och förbunden utveckla den Västerbottniska idrottsrörelsen.

Jag saknar samtalen tillsammans med personalen på Umeå Fritid, främst Kjell och Kjell, våra diskussioner och deras handfasta vägledning i stödet för det rika föreningslivet som finns i Umeå.

Jag saknar arbetet tillsammans med våra samarbetspartner (Västerbottens Idrottsförbund, SISU Idrottsutbildarna, Unionen, Fastighetsanställdas Förbund, Arbetsförmedlingen och HSO) som vi hade i Equalprojektet "1+1=3" i processen att förbättra arbetssituationen för anställda med lönebidrag och deras ideella arbetsgivare inom idrottsrörelsen i Västerbotten.

Jag saknar att passera någon av de flertalet konstgräsplaner som finns i Umeå och kunna uppleva farten och intensiteten som finns där under en helt vanlig träning.

Jag saknar att kunna besöka Gammliahallen eller IKSU Sportcenter för att få en smak av elitidrott i form av innebandy eller basketboll.

Jag saknar att kunna besöka Gammliavallen och hejja pa de fantastiska spelarna i Umeå IK, bättre marknadsföring för Umeå som stad kan väl inte finnas?

Jag har saknat att jag inte fick chansen att bevittna den bragdartade säsongen som Umeå Citys herrlag i innebandy gjorde när de tog steget upp i Superligan.

Jag saknar att inte kunna vara på plats på IKSU Sportcenter en helt vanlig måndagskväll och se mängden av människor som är på plats för att träna eller bara må bra.

Jag saknar att inte kunna aka ut till Stöcke och till idrottsplatsen BUA för att  kunna se livet, glädjen och gemenskapen bland alla barn och ungdomar som tränar och leker. Detta är något som för mig kan betecknas som själva hjärtat av den svenska idrottsrörelsen.

Jag saknar att inte kunna passera näridrottsplatsen på Teg och se alla människor som har samlats för att utföra sin egna spontanidrott.

Jag saknar att inte kunna åka till Dragonhallarna för att svettas borta någon timme på tennisbanan.

Jag saknar att inte kunna knyta på sig löparskorna och ta en löprunda med Nydalasjön i bakgrunden.

Jag saknar att inte kunna tillsammans med en kompis gå iväg till någon av minigolfbanorna för att putta bollen i hål.

Det här är några av mina exempel på hur just du kan ta del av det rika idrotts- och föreningsliv som finns i Umeå Kommun. Som född och uppvuxen dalmas så kommer jag från ett brett idrottsliv från början, men när jag flyttade till Umeå hamnade jag i en idrottskommun som varje dag gjorde mig förvånad genom att uppvisa ett sådant rikt och innehållsrikt utbud.

Jag kan inte påstå att jag någonsin lagt någon större energi vid frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män men tiden här har fått mig att tänka till och öppna ögonen. Jag anser inte att den svenska idrottsrörelen är jämnställd men i jämföresle med Mexico och regionen här så diskuterar vi detaljer. Kvinna och idrott hör liksom inte ihop här. Kvinnorna ska sköta hem och familj. Tidigare, när jag själv var ute och sprang här var det inte helt ovanligt att förbipasserande tittade storögt och skrattade. Nu vet de vem jag är, byn är inte så stor, men jag är fortfarande en utlänning och i deras ögon inte som dem. Det finns inga kvinnor att se upp till inom idrotten. Stolta och positiva förebilder som Umea IK, IKSU etc saknas helt.

På kvällarna befinner jag mig ofta vid idrottsplatsen i Zipolite som består av en fotbolls- respektive basketplan. Efter att ha tillbringat nästan 11 månader på denna idrottsplats med män, män och åter män blir jag glad när jag ser att ett 20-tal unga kvinnor som spelar fotboll. De har till och med delat planen med männen och de spelar tvärsöver, sida vid sida. Jag går fram och pratar med en av dem och hon berättar att de börjat spela några gånger i veckan och att de snart ska spela sin första match. Stort.

I höstas genomförde vi en löpartävling här. En motionstävling i allra högsta grad. Jag poängterade gång på gång att vi skulle ha en klass även för kvinnor. Förslaget gick igenom med kommentaren att inga kommer ända att delta och inte ska de väl i vart fall ha samma priser som männen. Vi blev lika många kvinnor som män som deltog. Jag hoppas att den här typen av små händelser kan så ett frö och få åtminstone någon att tänka lite större.

I mitt förra inlägg pratade jag om vikten att lyfta blicken och öppna upp för nya perspektiv, både ur ett personligt samt ur ett verksamhetsmässigt synfält. Här kommer jag nu att ge exempel på några av de ögonblick under min tid i Mexico som jag vet har förändrat mig och mitt synsätt.

Upplevelse: Under tre månader spelade jag fotboll i ett lokalt lag. Inför varje hemmamatch var det ett krav att laget samlades för att klippa planen, krita planen och sätta upp de båda  målnäten.

Förändrat synsätt: Jag kommer aldrig mer klaga på en vaktmästare som har gjort ett mindre bra jobb med att klippa en fotbollsplan hemma i Sverige.

Upplevelse: Att ha verksamhetschefer som älskar sin egen röst och låter den höras under 90 % av tiden under timslånga möten.

Förändrat synsätt: Nu kommer jag att tänka ännu mera er på att låta alla personer få komma till tals och få fram sina egna åsikter i mina framtida ledande befattningar.

Upplevelse: Här i Mexico har jag kommit in mer i att ta dagen lite mer som den kommer, att man inte alltid behöver vara fullinbokad till 100 % i sin kalender. Och det inte är hela världen att komma fem minuter sen till ett möte, om man bara har en bra anledning till förseningen.

Förändrat synsätt: Ingen mår bra av att stressa ihjäl sig, njut istället mer av här och nu, vem vet vad morgondagen har att erbjuda?

Upplevelse: Ibland försvinner helt enkelt möjligheten till självklarheter som tex elektricitet och vattenförsörjning.

Förändrat synsätt: Oroa dig inte över saker som du själv inte har makten att påverka.

Upplevelse: Jag har kommit till träningar med ett förberett, planerat innehall med syfte, mål och genomförandesplan men där deltagarna egentligen vill göra något helt annat.

Förändrat synsätt: Ha en bild klar för dig hur du vill att saker och ting ska se ut, men glöm inte bort flexibiliteten och kreativiteten.

Upplevelse: När jag tackade ja till erbjudandet om att bli projektledare visste jag att arbetsspråket skulle vara spanska och då kunde man samtidigt räkna mitt totala spanska vokabulär på fem fingrar. (Vamos a la playa)

Förändrat synsätt: Var inte rädd för utmaningar som vid en första anblick ser ut som ett obestigligt berg, med vilja och tro på dig själv besegrar du världens alla berg.

Med alla dessa nya och förändrade perspektiv går jag stärkt ur mitt år som projektledare i Mexico. Jag vet att jag kommer att se på saker och ting ur många olika perspektiv när jag kommer hem. Som en kollega en gång sade till mig: Henric du måste sluta se på saker bara genom svart eller vitt. Och nu Thomas, nu ser jag på sakerna utifrån många olika färger.

Göteborg, till Uddevalla skärgård. Sen tillbaka till Göteborg för Dop. Litet barn. Bebis. (Bebis-skämt står för annars otroligt högt i kurs i min vänskapskrets).

Många vuxna, mycket mat och dryck. 

Söndag, tåg kl 8.00 mot sthlm. Det är något särskilt att resa själv, det ger mig ro, och en massa tid. Tyvärr lyckas jag ofta packa ner mina prylar i femton väskor istället för en. Och påsar istället för handväska. (Är det någon som sett någon androgyn/pojkig handväska, maila mig gärna snarast).

Väl i Stockholm hade jag 4timmar till godo, så jag rekade igenom ett antal affärer, tittade på färger och linjer, kände på mjuka tyger, kikade på skor och plagg för inspiration till veckans utstyrslar. Sen fika med vännen Lisen som är så skarp att jag sedan satte mig på tåget lättad och uppfylld.

Lugnet före stormen. Ett härligt lugn.

Hade helt plötsligt köpt 5 magasin. Vilka jag sedan plöjde igenom, samt 3 dagstidningar och en kvällstidning. Det finns så mycket att läsa. Och det blir lätt för mycket kaffe och snus.

Fastnade för en artikel om offentlig konst, där någon konstnär från Holland hade byggt fabulösa skapelser av stängsel, ni vet stängsel som finns överallt. Istället för fyrkanter, tjusiga mönster - men ändå stängsel.

Släpp lös den offentliga konsten. Tänk vad underbart vackert, estetiskt upphetsande, och nyanserat nyskapande Umeå kunde vara om vi kunde få gå loss på delar av arkitekturen, stadsplaneringen och miljön. Fria tunnlar för graffiti, öppna hus och konstnärliga andrum. 

Låt queera arkitekter  bygga nya hus och lägenheter för andra än "singlar" och kärnfamiljer.

Bygg fler miljöhus och hus där man kan bo om man vill vara mindre ensam.

Plantera några träd på rådhustorget.

Fler hus, utrymmen och mötesplatser till kidsen och de unga.

Smäll upp några caféer längs älven, någon pub, några roliga småaffärer, något galleri, och gör park av parkeringsplatserna.

Gör Umeå ekologiskt, i alla fall någon stadsdel.

Förväxla inte tillväxt med ful materia.

Heja Klubblivet och festivalerna,

Men shame shame att det ofta är alldeles för lite brudar på scenen.
Utnyttja akademien/uni/utbildning bättre i kulturen och konsten och viceversa.

Låt krogen vara öppen längre än till 2.00.

Och jag saknar redan Subjekt,

Så vi kläckta idén om ett vogue - rave. I sommar.

När det dansas vill man inte ge sig av.

Så dansa dansa



Jag ser mycket framemot den kommande veckan.
Som ju börjar imorgon.
För det ska dansas nu också
Varenda nerv ska bulta.

1maj.

Jag vaknade och strök min skjorta. Det lilla, men så stora att hava varmt tyg mot bröstkorgen. Hemma strök mor och far allt, varje dag ett dussin t-shirtar, som vi varje dag smutsade ner, knölade till och åter la i tvätten efter fotbollsträningarna. Eller handbollsträningarna.

Ljusne AIK LAIK.

I Ljusne, där jag bodde tills jag var 19år, spelade man boll. Så var det.

Om du inte ville spela boll så fanns det inte så mycket mer att göra.

Jag var ganska bra på fotboll. Ibland önskar jag att jag blivit fotbollsspelare istället.

Ungdomsgården stängde där någon gång i mitten på 90-talet, för då trodde man i Söderhamn att det var mycket bättre att öppna ett all aktivitetshus i Söderhamn.

Självklart ville inte kidsen i Ljusne åka buss till Söderhamn på em-kvällen.

Lika ovillig är jag till idén om att man ska samla all kultur, under ett hus, eller under ett tak.

Lite så får jag ibland upplevelse utav 2014. En jättehand, lite ostkupa. Eller :
Jag blir vild av ilska! Show me the money, jag säger SHOW ME THE MONEY!

(Ännu en rad från klagokören)
Jag tror på idén om do it yourself anda. Jag tror på det spretiga , jag tror alltid det blir roligare och bättre då.

Jag tror på att det i varje ändamål måste finnas många ben, som kan röra sig fritt, och sedan om och när nödvändigt samlas upp i allianser.

Dessutom så tror jag på fight

Som idag på 1maj.

1maj är en stor dag. Det är en dag full med manglande kampanda, kärlek och smärta. En dag fylld med berättelser som i alla fall har lett mig in dit jag är idag. När jag var liten cyklade jag och min syster Marie runt på småcyklar med vänsterdekaler. Ljusne var över 80% rött.

Och i första majtåget gick 3500personer utav då dryga 4500st invånare.

Ett år åkte jag och min storasyster rullskridskor, sa hon idag. Det minns jag inte. Men så var det nog. Min Morfar, Henry Nyman, höll alltid tal och var den bäste. Ett annat år så bad man Morfar att inviga ICA-Länken, Ljusne skulle få en till affär utöver konsum! Vilket Morfar tyckte skulle vara bra för Bygden. Detta gillades inte utav partikamraterna, och morfar fick hotbrev om att han sålt sig till det kapitalistiska systemet.

Ja, ibland tycker man att en sak är viktigare än en annan. Kanske trots att båda är viktiga.

Sen några år tillbaka har ICA Länken i Ljusne tyvärr varit stängd. Konsum står fortfarande pall.

Idag stod vi och väntade in tåget i Göteborg, och där kom Underjordens tåg, med ledbanderollen ,If I can´t dance to it, it´s not my kind of revolution.
De spelade som slutlåt no limits efter Kicki Danielssons ,Bra vibrationer, då mös jag.
Och visst rös jag också, om än så för en kort sekund, så uppfylldes jag av ett rus av verklig möjlighet till -

Ingen människa illegal

Vad jag kan uppleva ibland är att politik inte längre uttalas i tydliga ord, folk snirklar sig och tycker det är pinsamt med demonstrationer.
Jag själv tänker ofta marknadsföring, kapital, publik, karriär, teori och urbaniserar mig så mycket att jag ibland förlorar kontakten med att jag är kött och ben och lever med andra, som också är av kött och ben och blod. Autentic flesh , live and die. En levande reklampelare, ord, leenden och lättja. Sand till guld, guld till sand ,för att vi säger så. Kapital är mångtydigt och visar sig alltid. Klass är där var du än rör dig.

Jag tror på politik och jag tror att kulturen/konsten kan föra fram den på ett ypperligt sätt. Och vice versa.

Kanske var det Spivak eller Mohanty som skrev att faran ligger i att många nu strävar mot en värld där alla ska tycka lika , En sanning. En superstormakt , en hegemoni.
Kanske som den kulturella dominans som gärna visar sig i former utav överordnade normer.
Som sagt, hellre fler hegemonier, Gärna spretigt.

Alf Svensson skrev i DN debatt häromdagen ett slag för kärnfamiljen och att den är det överlägset bästa, det naturliga, den mest önskvärda. Den institutionella. Det riktiga och sanna.
Affe paffe gå hem och lägg dig! Jag somnar av uttråkning när jag läser vad du skriver.
Hur som helst. Idag har jag knåpat ihop ett affisch underlag till MADE Klubb 1 och 2.

Någonstans på sidan ser vi en bild som inte blev affisch.

Ett helt vansinnigt bra team VJ Dot och DJ Pinta har satt ihop ett visuellt och rytmiskt mästerverk till fredagen, Laia Kinnunen och Vladimir Guala framför storslagen salsa, Underbara underbara Frida Selander ger oss det bästa av tiders rocknroll.
Lördagen ger Hootchy kootchy Burlesk, go go dans, objektifiering av godo, svett och kött. Kärlek från UBC, fitt-techno från kvinnosaksklubben, obetalbar pop från Lena Karlsson, Höghet Sir Ike, Fantastisk video av Imri Sandström och het träning från Viktorias sekrets: Stay in shape for feminism?.

Innerlighet och passionerade rysningar ger blotta tanken på kvällarna.

Onsdag. 04.30 ringer alarmet med den nya signalen Vilda valt ut, en signal som känns lite mildare. På senare år har jag blivit en vän av morgnar. Av ren glädje kan jag känna att det är härligt att vakna till en ny dag, töntigt nog ? får jag ofta höra. Ibland är nog inget så panikframkallande som glädjande präktighet.

07.15 sitter vi på planet till Göteborg, med en sko i handväskan för att precis den, inte fick plats i den stora väskan. Vilda med stora Garbojunior solglasögon, och jag kan inte låta bli att mobba henne, vilket slutade med att vi fick sitta i varsin del av väntsalen. På planet blev vi kompisar igen, för ack så tråkigt att sitta ensam och stirra på vingen.

10.00 handlar jag på ICA och expediten försöker få mig att välja bort den blomsterkvast jag valt mot en vissen. Här kan stirret vara väldigt effektivt.

Hjärtat bultar utan grund

Rynkorna djupnar på kinden

Och minnena samlas på vinden

Jag är less på att klippa naglarna

Några rader ur klagokören, denna fantastiska kör som kommer uppträda den 7maj, på MADE ?festivalen till veckan. Kanske vet några att det inte är festival, för dess bevakning i media har inte direkt varit storartad. Vilket förvånar mig. För nog allt är festivalen storslagen.

Framåt dagen vandrar jag och Vilda med skon och handväskan en bit på motorvägen, sen kommer vi äntligen in i Vildas morfars hus, och de sätter sig för att titta på musikal från 1951.

Jag sätter mig framför datorn och försöker tyst arbeta bort lite bestyr och trevligheter från alla minneslappar. Förmår mig inte riktigt att få upp läppen idag heller, utan börjar istället identifiera mig med en sådan där hund med påskinder.
(När det igår var bögeri queereri maskulinisering av seniga men ack så starka muskler och frosseri av synd) Det förskjuts, vibrerar och skapar nytt av gammalt. Ord blir till sagor. Sagor till längtan. Denna eviga längtan må du aldrig försvinna. Föreställningen. Språklig nyans, språkets ord. Ord är ett ord som sedan blir ett annat. Och det som är finns, i alla fall, så verkligt.
Och kroppen och skallen förenas. Tid är plats, är kropp. Min kropp. Och för glädjen i det oväntade.

Inser sedan att jag glömt min telefon under täcket i Umeå, och blir medveten om mitt starka behov efter ständig kontakt i dagar som dessa. (Frida kära jag ringer imorgon)

16.00 får jag inte jobba mera, då min kompanjon Evelina sagt fyra ggr ha en trevlig helg i luren. Sen somnar jag.

18.00 bär det av till affären

(Känns som min text produktion mer börjar likna en mycket märklig DN-söndag ? en dag med.)

(Jag har visioner) (Det har jag alltjämnt varje dag) (Stirr)

19.00 Anländer jag till min syster. De har redan börjat äta och jag bränner svampen på grillen.

Sen talar vi om lite viktiga saker, blandat med annat.

Och för glädjen i det innerliga.

Och med ordet -stil- som alltid vinner i längden, skrockar jag god natt.