umea2014

Koreografen och dansaren Louise Friis med sin favotröja

När jag skriver det här sitter jag på en lite sliten bänk i en lite sliten park och den varma försommardagen har i dag förvandlats till ett snålblåsande kallhål. Men solen skiner i alla fall och vore det inte för de onyktra wannabee brats som högljutt spelar Lilli och Sussi och pratar i olika mobiltelefoner om hur crazy sköna de är, så skulle jag lika gärna befunnit mig en ca 65 mil norröver.

Efter en fin arbetsdag på Zebradans här i Stockholm kollar jag igenom lite av förberedelserna inför en workshop av Nomo Daco jag ska jobba med i sommar för ungdomar i Umeå. En del i vår verksamhet med gruppen utöver att göra föreställningar är att leda workshops för ungdomar och just denna gång vill vi att det hela ska resultera i en längre föreställning med namnet Vita Nätter. Ja, inspirerat av de ljusa sommarnätterna i norr.

Tidigare i år har vi även varit på turné i Sörmland med vår ungdomsföreställning Juice och i början av året hade vi ett samarbetsprojekt med en koreograf från Århus i Danmark. Louise Friis, som hon heter, bjöd in oss redan våren 2006 att bli hennes partner vid en festival i Århus som skulle gå av stapeln i början av 2008. Vi kom tidigt fram till att jag skulle koreografera ett stycke och hon ett stycke och att vi skulle använda varandra som dansare i de olika koreografierna så från oss var det Anna Ehnberg, Lina Lundin och så jag.

När jag jobbar med något envist och länge, tampas med det genom hela processen från stunder av kreativt flow till stunder av slitande av hårtussar. Som i det här fallet när jag hemma i vardagsrummet knåpar med modeller av scenografi, eller samtalar med de kreativa och ihärdiga Anna och Lina i gruppen för att ha en levande dialog. "Hur är den här personen?" "Jag tror hon har riktigt risigt hår", "Jag får inget grepp om henne, vad får henne att vända, bryta, vad får henne att våga göra det jag vet att hon vill/känner för?" Allt det som jag funderar kring och tillsammans med brudarna får en så rik uppfattning om som jag bara kan för att sedan ta det med in i dansstudion och undersöka det fysiska uttryck som det ger.


När det vi är inblandade i närmar oss punkten där vi måste fråga oss själva var går vår gräns? Om vi inte fått tillräcklig finansiering vid det här datumet, hur gör vi då? Jag hade en otroligt stor klump i magen. Men så, fick vi igenom en ansökan till Umeå kommun och rackarns vad bra det kändes! När Anna ringde mig och berättade de glada nyheterna gick jag från mitt skrivbord där jag satt och arbetade och tog på mig min finaste klänning, strumpebyxor och mascara, och gick sedan in igen och satte mig för att fortsätta. Det kändes underbart. På riktigt. Stolt.

Så kom Louise till Umeå med sin spanska dansare Noelia och vi repeterade hennes stycke Fraklip och det stycke jag koreograferade Aurora Alba i två veckor i Umeå för att sedan fortsätta med en månad i Århus och påföljande föreställningar vid Archauz teater.

När så alla moment har arbetats med och alla dagar av repetition och förberedelse var över såEfter premiären när allt hade gått så rackarns bra (yes!) och efter sista föreställningen när luften bara gick ur mig och allt det hårda arbetet som jag gjort och jag visste att de gjort bara ramlade ned utan illusioner så kunde jag inte ens titta på dem utan var tvungen att gå ut i den frotsiga Århuskvällen för att gå några varv, för att komma bort från allt en stund.

Vårt arbete blev mycket väl mottaget och Aurora Alba liknades vid en film av M. Night Shyamalan med en blandning av naivitet, skräck, humor och Karl Larsson (med en stor portion västerbotten kan jag tillägga, vi hade till och med en liten röd stuga på scenen och några skrala björkar för tusan).

När ett projekt går igenom så betyder det en portion tur och att en stor mängd personer har gjort ett riktigt bra jobb. Jag vill nu ta tillfället i akt att speciellt hylla två av dessa personer, Anna och Lina, i vått och torrt.