umea2014

Efter Henrics inledande inlägg är det dax för mig, Helena, att skriva mitt livs första blogg. Jag befinner mig alltsa i Mexico, sysselsatt med ett idrottsprojekt pa Piña Palmera, ett rehabiliteringscenter för funktionshindrade unga i en av Mexicos allra fattigaste delstater. 70% av invanarna här räknas som fattiga. De är mina vänner, kollegor och grannar. Det är i den här miljön som vi använder idrotten som metod för personlighetsutveckling, och jag lovar, det är nu som idrotten är som allra bäst. Det gar inte att ta mista pa den glädje, energi och engagemang som kommer till uttryck genom idrotten. Männskor som med vara matt mätt inte har nagot, skrattar som att det inte fanns ett enda bekymmer i världen. Till en början forstod jag ingenting, vad var det som var sa himla roligt? Nu skrattar jag lika mycket som dem, med dem. 

 




Männsikorna här lever verkligen här och nu. Hemma tror jag vi ofta missar nuet och är istället sysselsatta med att fundera och planera över morgondagen. Oroa dig inte över morgondagen, da far du bara göra det dubbelt, som min kloka goda vän en gang sa.

Jag är tacksam för de erfarenheter jag far här. Jag lär mig nagot varje dag.