umea2014

Och hade det inte varit för att renen med sin kalv, liten och ödmjuk, satt på en betongvägg på väg ned till ett underjordiskt garage här i Stockholm så kunde jag lika gärna ha befunnit mig på vägen mellan Vilhelmina och Umeå, en sisådär i alla fall 70 mil norröver.

Jag hade ätit middag med en annan umeåtös, Gunilla Hagström när renen med sin kalv plötsligt satt där så fint på väggen och vore det inte för att hon har ögon för små bilder på undanskymda platser så skulle jag aldrig ha lagt märke till den. Gunilla, nästintill nybakad illustratör som hon är har dessutom för sitt fina sinne och kreationer just vunnit Svenska tecknares Guldpris för årets bästa illustration i tidskrifter och magasin för sin illustration Hårtårtan hurra hurra! Vi pratade om lite olika saker i går och så slog det mig en sak jag kommit tillbaka till att tänka på lite då och då och som stärker mig till något som kan liknas vid övertygelse i tron på det jag gör.

I höst kommer det att sändas ett radioprogram på P2 som heter Schuldt där jag och Dennis Lyxzén blir intervjuade kring det vi håller på med och annat smått och gott. Kvällen innan Eric Schult skulle komma hem till mig och äta kanelbullar och intervjua så satt jag uppe och skrev ned det sista i en lång tankebana med mig själv om vad det är jag håller på med egentligen, och varför. Det är trixiga frågor.

För mig handlar det ofta om en drivkraft som inte har med ord att göra, i alla fall inte långa sammanhängande stycken av text som lätt kan förstås av andra än mig själv (och knappt mig själv alla gånger). Jag tvekar ofta, och många gånger får jag som kulturarbetare den känslan att jag inte riktigt är berättigad att hålla på med det jag gör. De allra flesta dansföreställningar som görs skulle inte kunnat göras om de inte producerats med hjälp av bidrag från Kommun, Landsting, stat eller någon annan bidragsgivare. I ett samhälle som mer och mer lutar åt att det eller dem som inte kan stå på egna ben hellre ska få falla, är en person som arbetar med det jag pysslar med lite i en gråzon.


Så när jag satt där och svettades inför mig själv i aftonlampans sken så slog det mig plötsligt med en sådan brutal tydlighet, hur är det motsatta? Vi lever i en demokrati, det motsatta till det är en diktatur eller en struktur som vill styra andra. Vad vill en diktatur? Den vill kontrollera, den vill utplåna människors fria tänkande eftersom det är ett hot mot att allt ska gå enligt planerna, enligt planerna på dem som har makten. Det finns många exempel på hur tillsynes banala och på sin höjd trivsamma små kulturyttringar, som inte gör en fluga förnär men får folk att må bra eller tänka på något annat en stund, kan blåsas upp till de mest enorma proportioner i ögonen på en diktatur eller förtryckargrupp.

Det är just här vi måste se vikten. Att det i människors liv ska få finnas olika små eller stora utryck av något som skapats av inte alltid helt förklarliga skäl. Inte på grund av att vi ska köpa något eller ens veta i förhand precis hur vi kommer att må efteråt. Men därför att det är viktigt. Det är viktigt för oss. I en fri värld känns det ibland som att sånt här väger lätt. Men det gör den aldrig. Vikten av fri är konstant, vare sig det gäller en liten ren på en vägg i Sverige eller en tempeldans i Kambodja.