Fotboll, göteborgare och trasiga tåg
Idag har jag ringt runt till en massa tjejer och mammor på västkusten. Jag hade fått en lista av Annica som bossar på Popkollot i Göteborg som fått in över 60 anmälnigar på 20 platser. Jag ringde upp många av dessa för att erbjuda platser på vårat Popkollo som inte blivit fullsatt. Resultatet blev över förväntan och många lät positiva till att komma upp till oss istället så nu hoppas jag faktiskt på att det ska bli fullt! Ska ringa lite mer imogon tror jag.
Dagens absolut sämsta händelse är att min sambo just nu sitter på ett tåg på väg till Stockholm och har missat sitt flyg upp till Umeå. Han måste ha största oflytet av alla just nu. Först går tåget mellan Hultsfred och Linköping sönder på grynd av överhettning och de får åka buss istället. Sedan pajjar tåget som de ska åka med från Linköping till Stockholm också. Alltssååååååååååååååå!!! Är det inte kaos på grund av snö i södra Sverige så är det kaos på grund av VÄRME. Nu har jag precis fått veta att han måste åka ett tåg upp till sundsvall kl 23:55 som är framme kl 04:10 och sen får han VÄNTA till kl 08 innan bussen går vidare och han är framme i Umeå kl 12. Då har han rest i 1 dygn. Fy faaaan vad jag är arg just nu!!!! Om det inte hade blivit värmekaos i sydsverige hade han varit hemma nu.
Justdet! Jag hade en liten efterlysning som jag skulle ta upp i dagens blogg. Vi kommer att behöva transportera oss lite kors och tvärs inom stadsdelarna i Umeå under Pop&Skejtkollot. Franförallt är det skejttjejerna som ska ta sig till och från skejtlokalen på Ersboda och till Carlshöjds skejtpark. Vi ska även till Gimonäs och grilla/leka/hänga en kväll. Vi skulle ha fått låna Kulturverkets buss med chaufför under veckan men tyvärr har de inte lyckats hitta någon som kan åta sig uppdraget. Nu behöver vi alltså en person som innehar ett busschaufförskort som är sugen på att hjälpa oss med lite körningar under veckan (21-28 juli). Har ni tips på nån eller om du är sugen själv så maila mig på [email protected]
En mindre bra avslutning på dagen. SJ kommer att få sota för detta.
Mvh
/Kickiarg
Sök till Pop & Skejtkollo!!
Har haft en spännande dag med Pop & Skejtkollojobb. Nu är det snart dags igen och nu har jag verkligen börjar se fram emot kolloveckan. Popkollot förra sommaren på Dalkarlså Folkhögskola var något av det grymmaste jag har varit med om i hela mitt liv. Det var så mycket kärlek den veckan att det har räckt till att värma upp mig hela den långa vintern. På bilden häruppe ser ni TinTin (spelar bas) och Vera (trummor) som deltog på förra årets kollo. Helt underbara tjejer! TinTin var 12 år förra sommaren och hon åkte hela vägen från Falkenberg tillsammans med Lunarstormkompisen Ida som anslöt i Köping för att vara med på kollot!! Fatta så modigt! TinTin är nog världens koolaste 13-åring (antar att hon har fyllt det nu). Det bästa utav allt är att hon nog kommer tillbaka på årets kollo! :)
Vi har fortfarande platser kvar på båda inriktningarna! Sista anmälningsdag är imorgon men skicka in så snabbt som möjligt nästa vecka så kommer ni in! Till alla er som har döttrar i mellan 12-17 år så rekommenderar jag verkligen att ni kollar in på www.sgtb.net/popskejtkollo och peppar era tjejer att åka på lägret!
Skulle jag få chansen skulle jag lätt jobba heltid med att peppa yngre tjejer att spela musik. Kanske t.o.m. kombinerat med att arrangera konserter med grymma brudar. Det skulle nog vara drömjobbet för mig. När Marit Bergman startade Popkollo 2003 sa hon att vi hade 50 år kvar till en jämställd musikbransch vilket innebär att vi nu är nere på 46 år, and counting...
För det är fortfarande ett problem. Ingen kan säga någonting annat. Besökte för några helger sedan sveriges största rockfestival, Hultsfredsfestivalen. I samband med årets upplaga har det diskuterats i medierna om könsfördelningen på festivalen. Bara 11 av festivalens alla inbokade artister var kvinnliga och Nina Persson i The Cardigans var den enda kvinnan på största scenen. Nu tänker jag inte utnämna Hultsfredsfestivalen till någon syndbabock. De speglar bara verkligheten. Det finns så otroligt få kvinnliga musiker helt enkelt. Av 2000 inskickade demos till Rookiescenen är kanske 30-40 inspelade av tjejer/kvinnor/flickor. Detta försöker vi göra något åt med hjälp av Popkollo som är ett suveränt verktyg att få tjejer att få upp ögonen för att spela musik och inse att de kan göra det minst lika bra som snubbarna. Det behövs tyvärr förtfarande såna insatser. Tanken med Popkollo och med musikföreningen She´s got the beat är att inte behöva finnas och jag hoppas verkligen att jag kommer att få vara med den dagen då lika många tjejer som killar spelar i band och svettas på scener runt om i sverige och i världen.
Just nu är jag rätt trött och ser fram emot imorgon då sambon kommer tillbaka till stan. Vi ska cykla runt och kolla på hur fint Umeå är på sommaren. Han är smålänning och hävdar bestämt att småland är det bästa stället på sommaren. För mig finns det inget bättre än Umeå den här tiden, med ljuset och allt det gröna. Det är väl så antar jag att man vill vara hemma på sommaren där man är van att vara. Svårt att ändra på tror jag. Tror ändå att det är viktigt att han får uppleva det fina här några dagar så att man inte bara har sett Umeå från den kalla och mörka sidan på vinterhalvåret.
Det var nog allt för ikväll. Imorgon ska jag jobba vidare med Pop&Skejtförberedelser och så ska jag kanske dansa på Scharinska Villan där mina fina bandkompisar Evelina och Tootsie Tove spelar skivor på PrePride. De har lovat att bara köra hits och one-hit wonders. Kom dit du med!
Stora kramen!
/Kicki
Snart hemma
Nu ska man alltså hem och ta tag i lite saker igen och i värsta fall halkar man in i gammal stress men jag ska försöka att hålla mig lugn. Det finns så mycket saker att vara glad över just nu men det har varit en tuff period med personer i min omgivning som har gått bort. Livet är så otroligt skört och det funkar inte att stressa bort sitt liv. Mitt jobb innebär en hel del stress och jag måste försöka komma underfund med hur jag ska göra för att inte stressa runt för mycket. Skulle vilja hitta mer tid till att skriva musik och kanske få ur mig några låtar till en soloskiva så småningom.
Tänker på det här med unga som arbetar med kultur igen. Det är ju en sjävklarthet att idella krafter måste finnas och det är ett suveränt sätt att få praktisk erfarenhet men det svåra är tycker jag att hitta en lagom nivå på allting. För att bli etablerad och kunna få betalt för sitt jobb måste man antingen starta ett företag med allt vad det innebär eller ta sig in och börja få bidrag från olika instanser exempelvis från kommunen. Ävän där kan det vara svårt att få pengar till löner.
Föreningen She´s got the beat fick en stor summa pengar från Ungdomsstyrelsen för några år sedan till att driva ett projekt för att peppa tjejer att lira musik. Dock fick inget av pengarna gå till löner. För att driva ett sådant projekt krävs det att någon lägger ner mycket tid men den personen måste ju också ha en inkomst. Det är ett exempel. Täfteåfestivalen som arrangeras om en dryg vecka har samma problem. De har fått ett bidrag från kommunen men det räcker på långa vägar inte till lön för de två killarna som sliter med festivalen. Det är självklart upp till var och en som jobbar med såna här saker att söka pengar från olika håll, man kan inte bara lita på att kommunen ska ställa upp med hela kakan men det jag vill säga är att det inte är helt lätt att komma in i bidragsdjungeln där det ända sättet det finns att lära sig är att prova sig fram. Därför tror jag att många låter bli att söka bidrag och anslag för sina idéer, det blir för svårt helt enkelt. Jag har ingen lösning på problemet just nu men man kanske skulle få lära sig om sånt i skolan? Kanske finns det redan såna kurser?
På tal om Täfteåfestivalen så är det verkligen en helg som jag rekommenderar! Helt gratis är det och en massa grymma band kommer att spela. På lördagen spelar jag med The Koo-koos som ni såklart måste se om ni gillar svängig powerpop/rock med synthinslag och grymma körer. Ta även en titt på Umeås reaggaeponjärer Zion Eye. Ett niomannaband med grymt sväng och kanonbra låtar. Just det, 7-8 juli kör de och mer info hittar ni på www.tafteafestivalen.se
En timma kvar innan flyget går....Jaja, snart är jag iaf hemma!
Vi hörs sen folks
kärlek från Kicki
Här är jag!
Hej på er!
Vilken fantastisk ära att få chansen att blogga i detta sammanhang ! Det ska verkligen bli jättekul att få ha ordet här i en vecka! På bilden ser ni snart 23-åriga umebruden Kicki Fagerlund posera framför en Umeå Open-affisch. Det är min fina vän Andreas Nilsson som har tagit bilden by the way. Han och Robert Dahl Norsten sitter vägg i vägg med mitt kontor på Humlan när de jobbar med Umeå Open. Tyvärr jobbar de inte året runt så när de inte är där är det väldigt tyst och tråkigt för mig.
Kanske borde presentera mig lite närmare. Som jag nämde är jag snart 23 år (7 sept) och jag jobbar som programsekreterare på Umeå Kulturförening Humlan. Har jobbat med det sedan augusti ifjol och planerar att stanna åtminstonde ett år till. Jag spelar också gitarr och sjunger/körar i Umeås absolut snyggaste band: "The Koo-koos" (www.myspace.com/thekookoos). I övrigt hinner jag inte med så mycket annat än att hänga lite hemma med sambon Fredrik, träna på USM och träffa lite vänner nu och då.
Fick frågan om att blogga här för några timmar sedan bara så jag har inte hunnit tänka efter så ruggigt mycket om vad jag ska skriva här, men jag har väl lite små idéer ändå. Jag kommer t.ex. att skriva om det Pop & Skejt-kollo för tjejer mellan 12-17 år som vi kommer att köra på Hamnmagasinet i Umeå mellan 21-18 juli. Varför måste det finnas speciella läger för tjejer när det kommer till musik och skejtboardåkning?
Sedan vill jag nog snacka lite om hur läget ser ut för oss unga kulturarbetare. Hur mycket ideellt ska man behöva arbeta egentligen? När jag har chansen kan man kanske lyfta frågan som jag vet att många av mina jämnåriga kulturarbetare diskuterar. Umeå har ett fantastiskt utbud vad gäller kultur för olika åldrar men mycket utav det bygger på att det finns många som är beredda att slita utan betalning för att ordna den där punkspelningen/teaterföreställningen/trubadurfiket. Vad skulle hända om alla dessa slutade engagera sig gratis och hur belönar man unga som sliter ideellt? Idellt arbete ger såklart en massa erfarenhet och kunskap (hur tror ni jag fick jobbet på Humlan?), men det måste finnas en balans!
Tycker att Jens hade otroligt vettiga tankar vad gäller affischeringsfrågan. Håller med om allt han skriver och känner verkligen igen mig. Har ännu inte åkt fast för affischering även fast jag är ute flera gånger i veckan. Det ingår liksom i jobbet hur lite man än vill det. Jag vill inte vara olaglig heller men de priser som råder för att marknadsföra sig lagligt i olika kanaler är helt utanför våra ekonomiska ramar. Jag är helt klart för att införa lagliga affischtavlor i Umeå och jag antar att det finns en handfull föreningar i staden som skulle kunna gå ihop kring detta.
Imorgon åker jag tillbaka till Umeå efter att ha spenderat drygt tre veckor i Småland. Har varit på Hultsfredsfestivalen, firat midsommar och bott i sommarstuga. I Umeå väntar förberedelsearbete inför Pop&Skejtkollo och så ska jag träffa vänner som inte längre bor i stan. På lördag kommer jag vara fruktansvärt nervös! Då delas nämligen Norrmejerierstipendiet ut och jag är en av fem som har chansen att vinna! Jag antar att man fortfarande kan rösta på www.norrmejerier.se. Jag förväntar mig ingenting och är jätteglad att ha kommit så pass långt ändå.
Nu ska jag återgå till att packa inför morgondagens hemresa. Jag längtar till Umeå nu!
I småland blir det mörkt på natten äåven i juni, det gillar jag faktiskt inte alls.
Jag skriver nog imorgon igen och berättar mera!
hej så länge!
/Kicki
Teplice
Jag tackar så mycket för mig och lämnar över till nästa bloggare, Kicki Fagerlund. Keep it real allihop!
Ont i huvet
I Umeå är det svårt för undergroundscenen att nå ut till andra än sin egna invigda publik, ibland tom. svårt att nå ut till den invigda. Enligt en undersökning av Riksteatern så kommer ca tio procent av publiken till ett evenemang på grund av affischen. Inte så många alltså. Men alla som arrangerar och producerar kulturevenemang kan nog hålla med om att affischering är en viktig del av marknadsföringen. I dag är det den som har råd att synas som syns. Reklam i varenda buss och busskur. Ingen i Stockholm har bett om att få alla elskåp tapetserade med affischer om punkkonserter men vem vill se de enorma H&M-affischerna som vi tvingas se varenda dag?
Hur ska man kunna ta plats i en stadskärna om det inte finns några lagliga ställen att få visa upp sig på? Finns det något intresse av Kommunen att andra evenemang än de som står i Rajden ska kunna få exponering? Lösningen för de allra flesta mindre arrangörer är att bomba alla elskåp och plana ytor ett par kvällar innan evenemanget
Oftast så brukar vi i Skuggan göra våra räder på natten eftersom man på dagen kan möta medborgare som blir upprörda och provocerade av att man ”smutsar ner deras stadsbild.” En gång då jag själv affischerade mitt på dagen så kom Lennart Holmlund (Kommunalråd i Umeå) och sa till mig på skarpen. Jag låtsades som att jag inte visste att man inte fick affischera på elskåp. Då blev han mildare i tonen och förklarade att man som fri grupp måste tänka på sin image och inte bryta mot reglerna. Jag tänkte för mig själv – Vad vill du att jag ska göra då? Sätta upp två affischer på biblioteket och hoppas på att det blir fullsatt? Fattar du att vi måste göra allt vi kan för att synas? Att valet mellan att det ska komma ett par fler till föreställningen mot att inte uppröra andra inte är ett val för oss.
För nåt år sen åkte Rikard och Hilde fast. Polisen tog dom mitt inne i stan efter att dom fått tips av ett ögonvittne. Klockan var 02.30. Ögonvittnet hade rapporterat att han sett några vandalisera och klottra på elskåp. Eftersom dom inte hade klottrat och polisen inte tog dom på bar gärning så blev dom frisläppta och fick gå från station ned på stan för att fortsätta.
Förra våren så satte vi upp affischer i busskurer längs ettans linje. Dagen efter så ringde ägarna av reklamutrymmet för busskurerna, Clear Channel. En auktoritär man sa att jag hade fyra timmar på mig att plocka ned affischerna och tvätta glaset så att inga tejprester syntes annars så väntade en stämning.
I Stockholm och dom större städerna så har undergroundscenen tagit sig rätten att synas. Det är fortfarande olagligt men eftersom att det är så utbrett så kan inte polisen göra något åt det, och jag tror inte att det är så högprioriterat.
Det är inte ett sådant krig jag efterlyser. Jag vill att kommunen ska upprätta stora och centrala affischmontrar åt de oetablerade och lokala arrangörerna. Så att man ska slippa smyga runt på nätterna och känna sig som en brottsling när man försöker skapa lite kulturell mångfald.
Eller så får Umeå Energi eller vem det nu är som äger alla elskåp i Umeå ska bjussa till och låta de oetablerade arrangörerna och producenterna av kultur få sätta upp sina affischer i fred.
/ Jens
Midsommar i Nor
Snaps mygg och sydnorrländsk gnälldialekt... Svenskt pastorallandskap och så jävla myket sommar att man kan skära tjocka skivor av sommarromantik för att sedan svälja eller för all del sätta i halsen... Funderar som tillrest till min barndomssommarbygd på vad midsommarfirande egentligen är bortsett från att bli lite fullare än vanligt i en lite ljusare natt än vanligt. Vilken stämning är det egentligen man söker? Var på traditionellt firande i parken i det lilla sovande brukssamhället utan bruk och funderade över vad det egentligen är för stämning man borde söka en sån här dag. Runt omkring mig hoppade små grodor och lotteriberusade barn. Jag kastade ut frågan över det kaffefläckade bordet och fick olika svar. Det som jag tog till mig kom från en pondustant i släkten som tyckte att det enda som betyder något är den egna upplevelsen av det som händer och att det mest är fånigt att söka efter en allmän stämning som alla kan dela. Jag håller med henne, men har kanske inte varit frustrerad tillräckligt många gånger än över att inte hitta rätt stämning för dagen. Problemet med högtider är ju att dom alltid ramlar över en oavsett vad som händer rutomkring en. Och just idag kändes det faktiskt inte som midsommar även om jag vadade i små grodor och sommarlandskap. Carro knäckte koden och gav dagens visdomsord. FEJKA PEPPEN!
Nu åter till snaps och fler småbråk med halvfulla släktingar. Solen kommer ju iaf knappt att gå ner i kväll.
/Gästbloggare Olle
Lite musik på morgonkvisten, nu drar vi till Slovakien
Först åker vi förbi Nor och fira Midsommar där med en av mina bästisar, Olle och hans familj.
Jag lovade i mitt första inlägg att jag skulle dela ut filer här i bloggen. Med Sandras visdomsord i minnet så delar jag ut filer som inte kommer att skada någon. Jag hade tänkt dra en Oravsky och dela ut mina egna filmer men det blev lite datatrassel så här kommer istället härlig countryinspirerad musik från Umeå/göteborgsbandet "Strayfolk" samt lite gamla låtar från ett band, "Tankerville club" som jag spelade i för några år sen . Jag kan inte lova att det funkar, jag har aldrig delat ut en tracker förut men om det inte funkar så hör av er så skickar jag väl en skiva på posten eller nåt :)
länk till torrent tracker: http://213.114.255.137:6969/
Du behöver ett torrent program som tex. "Azureus" för att ladda hem låtarna.
Om du inte har det / inte vill ha det (eller sitter på en instution med jobbiga brandväggar) så kan man ladda hem Strayfolks låtar från deras hemsida: www.strayfolk.com
Fildelning, Pirate bay och om man har jättejättelite pengar
Om fildelning
Om Piratesbay
Björn Gunnarsson
Okej, såhär tycker jag…Det ligger i allas intresse att utbudet, tillgängligheten och mångfalden av kultur(i det här fallet scenkonst) är så rikt som möjligt. Jag känner några från Varberg som är med i en arrangörsförening som heter Hydra. Varje gång dom arrangerar något kommer samma recensent och sågar arrangemanget. Hydra har ca femhundra medlemmar och arrangerar scenkonst för en yngre publik. Hur lätt är det då att få kommunala bidrag? Som tur är så finns det ett större utbud av recensenter i Umeå men även dom har makt och inflytande. Det jag är nyfiken på är hur recensenterna påverkar hur scenkonsten ser ut och hur recensenterna själva ser på sin roll.
Därför så skickade jag ut ett mejl igår till några av recensenterna på våra lokaltidningar samt till några som jobbar åt rikstäckande medier. Jag ringde till Jonas och Mireille frågade vem som är den viktigaste och största kulturrecensenten i Sverige och fick några namn. Av dom så ringde jag upp Lars Ring, recensent på Svd. och pratade lite med honom. Han verkade vara en trevlig prick men verkade ha en miljon saker att göra och lovade att han skulle svara på frågorna på måndag. Jag glömde dock att fråga om det verkligen är en slump att så många recensenter heter Lars?
Frågorna löd:
1. Vad har en (kultur)recensent för ansvar i förhållande till sitt
inflytande?
2. Hur ser den genomsnittlige recensenten ut? Kön, ålder, preferenser(?),
utbildning, etnisk bakgrund...
3. Berätta hur du gör när du recenserar en föreställning.
4. Vad tror du effekterna skulle bli om kulturrecensioner blev
recenserade?
Olov Hjärtström Baudin, nöjesredaktör Västerbottens Folkblad, svarar :
Hej Jens! Lite stressad, så svaren blir lite korta. Hoppas det funkar!
Mvh, Olov
Recensera recensenten? Alla är välkomna. Min mejlbox är öppen dygnet runt. Alla som skriver till mig får svar, många blir också publicerade i en eller annan form.
1. - Det gäller att ta det allra mesta som kommer i ens väg på största allvar. Att jag inte skriver "allt", utan "det mesta", beror på att man då och då snubblar över personer, företeelser och produkter som inte kan tas på allvar. Det gäller att vara påläst, att förbereda sig så gott det går (beroende på hur mycket tid som finns till förberedelser) och att vara uppriktig och lita på den kunskap man tillskansat sig genom åren.
2. - Jag antar att du menar i Sverige i stort. I sådana fall: svensk 35-årig man som läst vid universitet, lyssnar på The Strokes, älskar Adidas-sneakers, tycker att Francis Ford Coppola är grym, ser upp till
Andres Lokko och tycker att det här med jämställdhet är otroligt viktigt.
3. - Läser på innan. Vilka är med? Vad har de gjort tidigare? Vad har de för inställning till sin konstform? Sedan går jag dit, oftast utan penna och block. Det brukar bli bäst så - att bara sjunka ned i fåtöljen (om det nu finns några sådana) och uppleva utan någon tanke på att skriva. Sedan sammanfattar jag i huvudet det jag sett och börjar som smått fundera på föreställningens kärna. Vad ville den säga? Kunde den förmedla det? Trodde jag på skådespelarna/artisten? Hur fungerade ljud och ljus? Sedan skriver
jag, oftast med inställningen att skriva så att de flesta kan förstå - det vill säga enkelt, begripligt och med ett flytande språk.
4. - Spännande, i alla fall om recensionerna blir recenserade av andra än de som själva blivit recenserade. Av publiken, till exempel. Annars kan det lätt sluta i personliga vendettor som inte leder till någonting konstruktivt. Det är i alla fall min erfarenhet.
Christina Degerström, Frilansskribent Västerbottens Folkblad, svarar:
Hej Jens!
1. - Oavsett vilket inflytande man har tycker jag att man ska vara seriös i det man gör och behandla konsten/konstnärer man recenserar med respekt. Ansvaret är konstant och omutbart, om man ska hårddra det, och relaterar i en perfekt värld inte till inflytandet. En del av ansvaret är att vara påläst och kunnig, till exempel. Men jag accepterar också recensenter på andra premisser, eftersom alla media inte har samma förutsättningar. DNs recensenter till exempel arbetar ibland enbart med kritik och får mycket utrymme på sig att föra ett resonemang. En lokalradiostation har ofta inte har de
resurserna, utan skickar en allmänreporter att recensera kultur. Kanske har hon/han i uppdrag
att göra ett inslag på ett par minuter.
2. - Det är en vit, svensk man ur medelklassen med någon typ av högskoleutbildning i 35-årsåldern
eller äldre. Om det inte är en kvinna, då är det lika stor chans att hon är 55 som att hon är 24.
Men ur samma klass och med samma bakgrund.
3. - Om det är en professionell teaterföreställning: jag ser till tolkningen, intentionen, budskapet och konstformens villkor. Är man intresserad av att förmedla estetik, ett politiskt dilemma eller en god berättelse? Vilka val har gjorts i det kreativa arbetet (kostym, regi, förhållande till genrens historia)? Jag
försöker också etablera mig själv i recensionen. Inte med ordet "jag" nödvändigtvis, men man ska
kunna tolka varifrån jag kommer likväl. Sedan försöker jag oftast ta fasta på det som sticker ut eller förorsakar kraftigast utslag på min analytiska barometer, det blir alltid på bekostnad av någon annan aspekt eftersom jag ofta har ganska kort utrymme på mig i tidningen. Rättvisare än så blir det inte! :)
Amatörteater är svårare, jag kan ju inte ställa samma krav på kvalitet i alla led. Om man driver ett dramatiskt skolprojekt till exempel, kan recensionen också tjäna ett syfte som ser till
allmänintresset. Man kan förklara projektets pedagogiska struktur och innehåll före att skriva
"alla var usla skådespelare". Det finns ingen mening med sådan kritik, man kan inte ropa på
potatis när man sitter i ett jordgubbsland.
4. - Oj, vad läskigt! Jag är en självkritisk själ som förbannar mina slarviga formuleringar. Men
det skulle vara roligare att jobba, det är ett ganska ensamt jobb och jag får sällan
direkt-respons från läsarna. När jag tänker efter tror jag att det skulle göra mig mycket bättre
och lite mer taggad! Ur ett större perspektiv skulle det skapa mer dynamik i kulturdebatten,
frågan är väl bara hur många turer ämnet skulle hålla innan diskussionen flyttade in på
universiteten, till de teoretiska rummen. Det skulle vara kul om kulturutövarna i Umeå listade
årets recensenter!
Tack för mig!
Trevlig sommar!
Hälsningar, Christina.
Lars Böhlin, Kulturredaktör Västerbottens folkblad, svarar :
1. - Knepig fråga som jag inte riktigt vet om jag begriper. Det ansvaret recensenten har är gentemot tidningen och läsarna. Något större ansvar utöver det finns egentligen inte, en recension skrivs inte för
artisten/konstnären och något speciellt ansvar som skulle variera med inflytandet finns inte heller.
Det finns en utbredd uppfattning om att kritik ska vara konstruktiv - eller till och med rättvis - men ärligt talat förstår jag inte vad det är för sorts kritik man i så fall efterlyser. En recensent är en betraktare
som ska formulera sig och inte en utövande konstnär som ska ge tips eller goda råd.
2. - Rent generellt är väl det fortfarande en manlig dominans även om den inte är så stor längre. Men sedan varirerar det också mellan genrer. Åldern är i högsta grad varierande men de flesta av mina recensenter är 25-35 år, även om det finns både yngre och äldre. Etniskt är det vita, infödda svenskar som dominerar. Den gensomsnittlige recensenten har ett intresse för den kulturform som
han/hon vill skirva om och att formulera sig i text. Mycket mer exakt än så kan jag inte uttala mig.
3. - Jag läser på och jag ser den. Sedan försöker jag formulera mina intryck, åsikter och känslor på begriplig och tilltalande svenska som gör det roligt att läsa. Så kan den korta formuleringen se ut som sedan varierar beroende på vad det är för föreställning, hur mycket jag ska skriva och vilket allmän
intresse det finns. Viktigt att säga är att jag försöker utgå från mig själv och hur jag uppfattar vad jag ska se. Emellanåt kan man läsa om intentioner och ambitioner hos skaparna som jag inte ser i verket men då struntar jag i deras ambitioner. Det viktigast är vad som syns. En del kulturarbetare
anser då att recensenten missuppfattat verket och "har fel" men som recensent måste jag komma ihåg att jag är en betraktare som ska skriva om vad jag verkligen upplever, och det kan vara något helt annat än skaparna velat åstadkomma.
4. - Det beror på hur, var, av vem och i vilken utsträckning? Men egentligen tror jag inte att så mycket skulle hända. Många tidningar låter läsare kommentera krönikor och recensioner på webben men ofta liknar det oanvändbart toalettklotter. Jag tror inte recensenterna bryr sig så mycket om sådant.
En mer initierad genomgång skulle visserligen kunna ge bättre recensioner men det kan också leda till likriktning då det gäller att tycka "rätt". Om folk har åsikter om recensioner och skriver till VF publiceras det ofta.
Anders Sjögren, Kulturredaktionen Västerbottens-Kuriren, svarar:
Hej Jens!
Här har du i all hast mina svar. Nu till naprapaten!
Var på nätet kan jag se mina svar? Och kommer någon att reagera på dom? Du
till exempel?
Ha det,
Anders
1. - Konstig fråga. Litet eller stort inflytande ska väl inte spela någon roll för det ansvar som recensenten eventuellt ålägger sig. Så låt oss säga så här istället: en recensent skriver för läsaren och
ingen annan (okej då, sig själv och sitt ego också ibland...) . Vem läsaren är varierar förstås från recension till recension. Skriver jag om en bok som handlar om engelska 1800-talspoeter eller om Zlatan så kan ju den presumptiva läsekretsen variera. Därav, antar jag, en annan ton och en annan infallsvinkel i respektive recension. Vad gäller ansvaret gentemot den recenserade – författaren, utställaren,
teatersällskapet etc – så bör väl det vara så litet som möjligt. Skriv som du tycker – och motivera! – och skit i konsekvenserna för den recenserade. Dock, och det här är viktigt, finns ingen regel utan undantag.
Naturligtvis är det skillnad om jag recenserar en etablerad och framgångsrik författare eller en ung debutant. I det senare fallet finns det ingen anledning att sätta sig på sina höga hästar och borra in lansen i debutantens bröst.
2. - Ingen aning. Men traditionellt har recensenten varit en vit medelålders man. Som jag. Förhoppningsvis håller detta på att förändras. Det är livsviktigt att konstnärliga uttryck tolkas och kritiseras av alla slags människor i alla åldrar från olika klasser och etniskt ursprung. Inte minst socialt och politiskt!
3. - Det kan jag inte. Jag har ingen mall jag följer. Det blir olika från gång till gång beroende på hur föreställningen och jag ser på varandra.
4. - Tja, det händer ju. I enstaka fall. Och ibland kan en replik på en recension vara rimlig. Men oftast inte. Recensioner av recensioner av recensioner... låter som en återvändsgränd. Den konstnärliga utövare som inte är nöjd med en recension får väl visa i nästa verk varför recensenten hade fel...
Hej Jens,
Här kommer ett försök till konstruktiva svar från min sida:
1. - Recensenten har, i likhet med alla andra som uttrycker sig i skrift, givetvis ett ansvar gentemot sina läsare. Enklast skulle man väl kunna definiera det ansvaret som att man måste vara sanningsenlig och professionell när man skriver, d v s inte sätta personliga känslor eller en undertryckt lust att formulera sig snyggt på bekostnad av konstverket i första rum.
Men jag tycker att recensentens inflytande också avgörs av kulturutövarna själva. Genom att exempelvis citera en viss recensent (och i en del fall fjäska för honom eller henne) och inte andra i sitt marknadsföringsmaterial, såsom annonser, och bara bjuda in sina favoritrecensenter till seminarier och debatter, tillskriver man vissa recensenter mer makt än andra.
Sedan tror jag inom parentes att läsaren av kulturrecensioner inte ”tror” på alla, utan är klok nog att skaffa sig favoritskribenter vars smak man känner förtroende för. Så fungerar i varje fall jag själv: ”Jaha, tycker han eller hon att den föreställningen är bra. Då måste jag också gå”.
2. - Det har jag ingen statistik på, men om jag ska se till de frilansskribenter som jag jobbar med på nummer.se, så jobbar vi med fler kvinnor än män, har en åldersspann som sträcker sig från 18 – 60 år c a och en geografisk spridning över hela Sverige - från Lund till Gnarp - och vidare upp till Umeå och Luleå (vårt uppdrag är att bevaka scenkonst i hela Sverige). När det gäller skribenternas etniska bakgrund, så kan jag inte gå i god för den då jag sällan träffar skribenterna personligen utan har i huvudsak telefon- och mailkontakt, men för att nämna några etniska bakgrunder jag vet: svensk, tysk, norsk, kurdisk, iransk, polsk, rumänsk, fransk. Utbildningarna varierar från en fil.kand i teatervetenskap på Universitetet till enbart högstadiet och praktisk erfarenhet av teater.
3. - Min utgångspunkt är att recensera utifrån regissören/ensemblen/gruppens intention med föreställningen snarare än vad jag själv gillar. Marknadsför man exempelvis föreställningen som sommarens roligaste buskis, så försöker jag förstås recensera utifrån buskiskriterier (vad kännetecknar en buskis och då i synnerhet ”sommarens roligaste”?) och inte utifrån om jag själv gillar buskis eller inte.
När det gäller min utbildning i konst-, litteratur- och teaterhistoria så är det inte något som jag låter märkas för mycket i recensionen, utan det är bara en kunskapsbank som jag lutar mig mot. Istället fokuserar jag på ”här och nu”-upplevelsen av föreställningen när jag formulerar mig. Funkar den eller funkar den inte på publiken (jag själv som en del av publiken och inte en utifrånblick). Sedan spelar det ingen roll hur mycket arbete/pengar ensemblen/gruppen har lagt ner på uppsättningen, det är slutresultatet som avgör om en föreställning funkar på publiken eller inte (vem vill exempelvis veta hela arbetsprocessen för tillverkningen av en klocka och hur jobbigt det var att göra den och hur synd det var om de anställda som gjorde den? Man vill bara ha en klocka som fungerar – för att dra en cynisk parallell).
Men sedan ser jag mig inte som den sista rösten i näringskedjan (åsiktskedjan), utan hoppas alltid att det jag skriver snarare är en stafettpinne som jag lämnar vidare till läsaren att utgå ifrån.
4. - Detta är faktiskt något som Nummer.se har försökt sig på. Vid starten av sajten hade vi något som hette ”Kontrareplik”, en avdelning där just de som blev recenserade fick motrecensera, men det var nästan ingen som visade något intresse för den, så vi lade ner den.
Förhoppningsvis skulle det leda till fler och vassare teaterdebatter, men risken är förstås också att det bara resulterar i rundgång. Istället tror jag på att man i större utsträckning ska släppa in läsarna/tittarna/lyssnarna att själva få tycka till om själva föreställningen, alltså inte recensentens recension.
Några som redan i flera år har öppnat upp för läsarna att tycka i retur är svd.se och nummer.se, men responsen på detta är ganska låg, så frågan är hur intresserad läsaren är av att själv få tycka till. Jag tror att många läsare är bekväma och gärna lutar sig tillbaka på vad de yrkesverksamma kritikerna skriver. Kanske på samma sätt – för att åter dra en parallell till den krassa materiella världen – som konsumenten förlitar sig på att de som är motorjournalister och testkör bilar vet vilka bilar som är bäst, hellre än att själv testköra först.
----
Mange med Camaron
(I detta nu så är två av mina finaste vänner på väg upp i en bil från Göteborg till Umeå. Han som kör kallas av oss i gänget för ”Mange med Camaron”, eftersom det finns en till ”Mange” i gänget. Med i bilen sitter Peder, som har fler smeknamn; ”Big Bear”, ”Papa Bubba Diop” och ”Pejduren”. Det ska bli fint att träffa dom. )
Jag heter Jens Choong och har blivit ombedd att skriva här. Jag kommer tillsammans med mina vänner från Skuggteatern, Filmpalt och andra fria konstnärer i sju dagar att skriva om kultur i och utanför Umeå. En underbar ursäkt att få gräva i lite tankar som jag gått omkring med men aldrig gjort upp med ordentligt. Mitt upplägg är att jag tänkt skriva och diskutera om bl.a. dessa grejer:
Vem recenserar recensenterna? En recension kan hjälpa eller stjälpa, den trimmade kåren av elitkulturkonnässörer som aldrig någonsin behöver betala entré ger oss sina objektiva återberättelser. Men vem recenserar recensenten? Dom kan påverka huruvida en uppsättning ska bli hyllad eller inte. Men hur var det nu Spindelmannens farbror sa; ”With great powers comes great responsibility”. Jag ska försöka få tag i Umeås profilrecensenter och snacka lite med dom och höra vad dom tycker om det…
Elskåpen, olagliga reklampelare för undergroundscenen – att ta sig rätten att synas? Om man jobbar på marknadsavdelningen på Norrlandsoperan så har man en ganska stor fasad att smälla upp en backdrop med nästkommande opera på. Om man går i gymnasiet och tänker arrangera en punkkonsert på hamnis eller stallet, så har man inte samma möjligheter. Om du med stelfrusna händer, tvingats gömma dig för snuten kvart i fyra en decembernatt, för att du ville att det skulle komma publik till välgörenhetskonserten, så vet känslan av hur det är att känna sig som en kriminell fast man gör något gott.
Pirate bay. Jag har en kompis som har en kompis som polisen gjorde en razzia hos. Om den svenska rättsstaten tänkte bura in alla som tankar hem mp3 och filmer så tänkte jag protestera lite genom att dela ut filer här i bloggen. Kom och ta mig SÄPO!
Umeå hade en gång i tiden en kulturchef som hette Vladimir Oravsky. På frågan "Vad läser du?" svarar han: "Mina egna böcker. Om och om igen...". Kulturarbetare kan ibland tro att världen kretsar kring dom själva. Bilden på mig själv säger väl allt:)
Jens Choong är född 1980. Vid sidan av filmproduktion så arbetar han som producent för den fria teatergruppen "Skuggteatern" och är medlem i danskompaniet "Nomo Daco". Jens har bred erfarenhet av scenkonst och sitter i styrelsen för det rikstäckande arrangörsnätverket "Plural". På fritiden kollar han på Southpark eller Family guy med kompisarna på kollektivet.
Söndag och sol
Jag jobbar halvtid som lärare så för min del har skolterminen tagit slut nu.
I morgon är en ny dag. Då ska jag sätta i gång med att fördjupa min relation till min huvuderson, en kvinna som fått en gudomlig ingivlese om att det är hon som ska bli vald till Svenska Akademien nästa gång det är aktuellt. Jag har hållit på med idéen i över ett år och nu har verkligheten hunnit ikapp dikten. Snart är det aktuellt eftersom en av verklighetens ledamöter gått bort. Det ställer mig inför en fråga, hur ska jag nu förhålla mig till ämnet? Det här ska ju bli en rolig bok, hade jag tänkt.
Min huvudperson bor i en framtida Umeå. Hon har en lägenhet i ett av höghusen på Öbacka 2 (de som inte ens är byggda än) med utsikt över älven åt ena hållet och det nya Resecentrum (som inte heller är byggt) åt andra.
Men i dag är mina projekt av annat slag.
1. Såga till ben i lagom höjd till hyllan jag skruvade ihop och sedan lasta i böckerna.
2. Min kompis ska permanenta mitt hår. Herregud, ska jag verkligen??
3. Idga lathet.
Och i går:
Det blev en heldag på Norrbyskär med massor med folk, vernissage och middag. Och varmt och skönt.
Mats Glanz ger oss en exklusiv guidning och fascinerande berättelser om Norrbyskär förr.
Mats är en av mina äldsta vänner här i Umeå, i tre år var vi klasskamrater på utbildningen och gjorde massor med projekt ihop.
Otroliga modeller av ön.
Man skulle vilja gå omkring där som en miniatyrmänniska.
Ja, tack för mig, jag tror på Umeå. Nu lämnar jag över stafettpinnen till en jätteduktig kille. Jens Choong som jobbar med både film och teater.
Puss och kram.
Solja
Om Umeå
Och jag gillade det där med att alla i studentkorridoren kom någonannanstansifrån. Andra länder, andra städer i Sverige, eller från byarna runtomkring. Alla hade ett annat språk eller en annan dialekt när de var hemma. Så det var lätt att smälta in.
Nuförtiden reser jag väldigt mycket. Läser dikter eller föreläser eller nåt. Och det roliga är att när jag är borta representerar jag Umeå i första hand, Norrland i andra hand, och först på tredje plats kommer Finland. Det är klart att jag är finne i varje detalj och blir lätt sentimental när jag råkar höra tango på radion. Men jag ser inte någon motsättning i att ha alla identiteterna: finne, norrlänning, umebo.
Många av mina poetkompisar bor i Stockholm och ibland undrar de varför jag inte flyttar dit. Men det finns ju ingen anledning.
Björkar och cyklar sedda från min balkong.
Snart sticker vi till Norrbyskär för att ha vernissage. Hoppas på bra väder.
Solja
Min bit
I morse skickade jag i väg min text till VK. Vet ännu inte om den duger, men hoppas på det bästa. Så är det att vara s.k. fri konstnär, arbetstiderna varierar. Ibland sitter jag uppe klockan två på natten, ibland halv sju på morgonen eftersom det var just då det kändes bäst, eller för att det var just då allting skulle bli klart. Så vet man ändå inte hur det blir.
Vad jag tänkte berätta om nu är min bit av kulturlivet i Umeå. Under väldigt många år har jag sysslat med någonting som heter Poetry Slam, tävlingar i poesi. I början var det väldigt många som rynkade på näsan, det lät inte som någonting fint. Men under årens lopp har Poetry Slam fått en ny klang. Det räknas, faktiskt.
Två gåner har vi tillochmed arrangerat SM här i Umeå. Ungefär sjuttio poeter från hela Sverige har kommit hit. Ungefär sjuttio av våra närmaste kompisar...
Det var så roligt. Kafé Station, Rådhuskällaren, Dragonen, Åkerbloms, Skytten, Rex festvånigar i Rådhuset, Studion i Folkets Hus för alla våra finaler, och inte minst kafébåten Vita Björn har varit involverade. Vid sådana tillfällen blir man delaktig i en stads kulturliv. Och jag har alltid tyckt att det har varit enkelt att arrangera saker i Umeå. Umeå Folkets Hus är en fantastisk tillgång, alla kulturchefer har varit vänligt inställda. Nu har vi ingen... det är också en diskussion...
Numera är det föreningen Poesipaddan som arrangerar Poetry Slam och Hamnmagasinet, Krogen Krogen och ljusgården i Stadsbiblioteket har varit fasta punkter.
När vi hade SM här kändes det som om vi intog stan, vi tillförde den någonting nytt, och att vi visade våra poetvännner från hela Sverige och Amerika och Finland hur bra vi har det. Jag minns vid SM 1999 att björkarna på Rådhusesplanaden var nedhuggna. Det var så tråkigt. Vi skulle ha ett möte på Skytten och Rådhusesplanaden såg inte ut som den brukade. Vi ville ju visa Umeå från dess bästa sida.
Nu har björkarna kommit i gång. Poesin i Umeå har många starka röster.
Nu ska jag berätta om min dag.
Den började med blod. På blodcentralen. Genast när sköterskan såg mig, sa hon: "Värmedyna, höger arm, den bädden?" Så härligt att bli hågkommen för att man behöver värmedyna!
Sen fortsatte det med tårar. Avskedstal på sista personalkonferensen i skolan.
Och det avslutades med en smärre trafikförseelse. När jag hade tvättat bilen, och upplevt regnbågen i biltvätten råkade jag backa på en medtrafikant. Förlåt, du fick en massa besvär. För mig blev det dyrt att leva.
Solja
Djup och bredd
Om folk inte sjöng i duschen skulle det inte finnas körer.
Om man inte skrev dagbok/anteckningar/klotter på servetter skulle inga dikter bli till.
Och det räcker inte med opera. Vi måste också ha kultur som är en halvmeter från publiken. I knät på mäniskorna. Det blir inte sämre för det. Det är vid såna kulturella upplevelser vi berörs. Det är kvalitet.
Som häromveckan på Kulturnatta, vi kunde inte låta bli att dansa till storbandsjazz på torget (herregud, vuxna människor!), och så gick vi på poesibingo (jätteroligt, att leka och ändå ha respekt för poeterna och deras dikter). En fantastisk kväll. Och vi hann dessutom lyssna en bit på Birgit Lindberg som spelade på Åkerbloms. Hon är alltid bäst.
Nu ska jag sätta i gång med att slipa på en text om väder som jag ska skicka till tidningen. Den har legat några dagar när jag hållit på med annat. Hmm, det handlar om hur det är när det blåser på en liten ö i en stor sjö i Västerbottens inland.
Solja
P.S. Inget ont om opera. Opera får också finnas...
P.P.S. Visst hade du rätt, låten var Invincible. Det syntes på vibratot. D.S.
Roligt med kommentarer
I dag är det skolavslutning på gymnasieskolorna i stan. (Lite pirrigt för min egen del för jag ska få vara konferencier på min skola.) I dag är det den dagen då de lövade vagnarna kommer att blockera alla gator och det är en kollektiv framtidsdröm och -skräck och -förväntan som sjungs ut. Ta med paraply.
Jag och kollegerna i arbetslaget ska ut och äta lite senare. Vi ska krama adjö till en av mina kära kolleger som blir pensionär och ska få njuta av alla böcker som hon ska få läsa alldeles för ros skull, måla akvarell och spela piano, kanske plantera ett nytt träd. Kanske åka till ett exotiskt land. Att vara delaktig i världen vet jag att hon kommer att vara.
Det är också kultur, tycker jag. Att vara en del av en stad, att vara en del i det som händer. Att få uppleva saker tillsammans med andra. I Umeå är det inte svårt. Den som vill har ett helt buffebord att hämta ur. Och man får hämta flera gånger. (Man får backa, som det heter) Den som vill uppleva all slags kultur, från visor till opera, från teater till berättarkaféer, kan få göra det i Umeå. Lätt.
I dag är en speciell dag. Att se hur människor i ens närhet går från en fas i livet till nästa, min kollega som går över till ett nytt upptäckarliv, eleverna som lämnar skoans skyddade värld och ska klara sig på egen hand. Och fortsätta att bygga på den här världen, den här stan.
Solja
En bit av dekoren som Bildtvåorna gjorde till avslutningen. Att flyga. På väg.
Ragnarök och salta stänk
Det är så skönt att vila i det ena från det andra. När man till exempel har hållit på med väldigt mycket ord, både skrivna och talade, kan det vara otroligt skönt att bara måla. Alldeles tyst kommunikation. Och så åt andra hållet: när man har hållit på med bilder bilder bilder i skolan, då är det skönt att skriva. Lite mer precist.
Jag vet inte om jag kunde vara utan något av det.
I helgen var vi på Norrbyskär för att hänga en utställning. Vi är fem bildlärare som ställer ut egna bilder i väldigt många olika tekniker. Ofta är det så, tycker jag, att man blir så inspirerad när eleverna håller på med att måla eller trycka eller vad det nu kan vara. Jag också, tänker jag då, jag också, jag vill. Jag måste också få måla!
(Samtidigt är man sin egen skolfröken med kravpaketet i ryggsäcken. Usch! Så jag har helt enkelt bestämt mig för att slänga av mig prestationsångesten och bara njuta.)
Norrbyskär är ett fantastiskt ställe. Jag inbillar mig att det skulle ge en massa kickar även till områden runt omkring Umeå, inte bara själva stan, om vi skulle bli kulturhuvudstad. Som när Annika Burholm hade kulturlagård i Anumark för några år sedan. Helhärligt. Mer sånt.
Hoppas jag.
Glitter vid överfarten till Norrbyskär
Tre av mina kolleger studerar utställningslokalen på Norrbyskärs Museum. Ljuset faller in.
I går var det Ragnarök på Midgårdsskolan. Elevrådet hade organiserat det. Med brännbollsturnering och öppen scen med uppträdanden. Sol och äppelblom, sommarens hittills hetaste dag.
Människan leker hela livet. Manniskan sjunger en sång och täljer en pinne. Spelar på tuba och föreställer ett träd. Vi gör saker som inte direkt har med överlevnad att göra, saker som inte i sig ger mat i magen. Men som ändå handlar och att leva vidare. Såna där onödiga saker. Jag tror det kallas för kultur.
Solja
Ragnarök på Midgårdsskolan. Gissa låt!
Jodå, nu sätter vi i gång
Jag arbetar som bildlärare på en av Umeås gymnasieskolor, Midgårdsskolan, men nu har jag fått en stafettpinne i handen. Det betyder att jag ska sätta i gång den här bloggen, och överlämna den sedan vidare till någon annan. En pinne med en färggrann bild hoprullad på. En massa ungdomar som manifesterar för att Umeå ska bli Europas Kulturhuvudstad 2014.
År 2014.
Tjugohundrafjorton! Kan tyckas att det är en halv evighet dit.
Tvåtusenfjorton, en dimhöljd framtid.
Men om man vill vara med, så måste man börja redan nu. Första etappen att sikta mot är 2009, för då ska EU:s ministerråd bestämma vilken svensk stad som ska få äran. Dit är det bara tre år. Och som vi vet - vi som varit med ett tag - att tiden går väldigt fort. Jättefort. Tre år är bara en blink. Under den tiden ska vi övertyga, bygga upp, inspireras, peppa varandra och växa. Visa vad vi har, och vad vi skulle kunna göra.
När jag går genom korridorerna på Midgårdsskolan hörs det gitarrpling, en och annan sångstump, nån kör som övar inför avslutningen. Uppe på Bilden har avgångseleverna staplat upp sina saker från vårutställningen. Vid stora entrén har tvåorna målat en Midgårdsorm på stenläggningen. Jag är helt säker på att många av eleverna på min skola (och inte bara gymnasieleverna utan också de som varje dag får undervisning i musikskolan) kommer att vara direkt inblandade om Umeå om sju och ett halvt år blir Europas Kulturhuvudstad. För då är de unga vuxna. Många av dem aktiva kulturarbetare.
Och när jag studerar stafettpinnen lite nogrannare inser jag att jag känner många av ungdomarna på bilden. Vad roligt! Så är de alltså redan i gång.
Solja
Midgårdsormen biter sig själv i svansen och några elever målar akvarell.
Första inlägget
umea2014bloggen är en spännande stafettblogg där varje bloggare själv överlämnar "stafettpinnen" till en annan person. Antalet bloggare per månad kan variera men vi tror att stafettpinnen kommer att vandra till tre till fyra personer per månad. Vi ser därför fram emot att få läsa många spännande inlägg och lika många spännnande kommentarer.
Solja debuterar!
Först ut på umea2014.blogg.se blir Solja Krapu, scenpoet från Umeå.
Solja är bildlärare och arbetar på Midgårdsskolan i Umeå.
Varmt välkommen till umea2014bloggen Solja!
Solja Krapu tar emot stafettpinnen från Marit Andersson, projektledare för Umeå2014.