Midsommar i Nor
Snaps mygg och sydnorrländsk gnälldialekt... Svenskt pastorallandskap och så jävla myket sommar att man kan skära tjocka skivor av sommarromantik för att sedan svälja eller för all del sätta i halsen... Funderar som tillrest till min barndomssommarbygd på vad midsommarfirande egentligen är bortsett från att bli lite fullare än vanligt i en lite ljusare natt än vanligt. Vilken stämning är det egentligen man söker? Var på traditionellt firande i parken i det lilla sovande brukssamhället utan bruk och funderade över vad det egentligen är för stämning man borde söka en sån här dag. Runt omkring mig hoppade små grodor och lotteriberusade barn. Jag kastade ut frågan över det kaffefläckade bordet och fick olika svar. Det som jag tog till mig kom från en pondustant i släkten som tyckte att det enda som betyder något är den egna upplevelsen av det som händer och att det mest är fånigt att söka efter en allmän stämning som alla kan dela. Jag håller med henne, men har kanske inte varit frustrerad tillräckligt många gånger än över att inte hitta rätt stämning för dagen. Problemet med högtider är ju att dom alltid ramlar över en oavsett vad som händer rutomkring en. Och just idag kändes det faktiskt inte som midsommar även om jag vadade i små grodor och sommarlandskap. Carro knäckte koden och gav dagens visdomsord. FEJKA PEPPEN!
Nu åter till snaps och fler småbråk med halvfulla släktingar. Solen kommer ju iaf knappt att gå ner i kväll.
/Gästbloggare Olle
En annan anledning till att många bra band kommer från Umeå kan kanske vara att vi har haft bra musiklärare som uppmuntrat dem.
Helt riktigt LE! Jag hade en musiklärare i mellanstadiet som heter Tomas Fredlander. Han satte igång en musikfestival som slutade med att alla på skolan kunde spela ett instrument och framföra sina favoritlåtar. Det var där min bana som kulturarbetare började. Tack Tomas och alla musiklärare som peppar och inspirerar!
tänkte bara kommentera den första texten där du undrade om umeå's mångfald där det gäller band....
Man borde kanske läsa på lite mer, men är det inte så att Umeås historia inom musikkulturen sträcker sig längre bakåt än så?
Hade inte vi extremt progressiva artister som valde att komma hit till umeå på 50-60talet, medans göteborg, malmö o andra stäger låg efter i tiden när det gällde dessa genrar?
Har inte umeå alltid varit ett mekka när det gäller jazz och underground, kanske beror det mest på alla de eldsjälar vi har/haft här?
Jag är inte så insatt själv, men umeå har väl alltid haft ett stort utbud och behov av duktiga musiker..
