Min bit
Ännu en helt underbar dag med allt som ett liv kan innehålla: blod, tårar och en smärre trafikförseelse.
I morse skickade jag i väg min text till VK. Vet ännu inte om den duger, men hoppas på det bästa. Så är det att vara s.k. fri konstnär, arbetstiderna varierar. Ibland sitter jag uppe klockan två på natten, ibland halv sju på morgonen eftersom det var just då det kändes bäst, eller för att det var just då allting skulle bli klart. Så vet man ändå inte hur det blir.
Vad jag tänkte berätta om nu är min bit av kulturlivet i Umeå. Under väldigt många år har jag sysslat med någonting som heter Poetry Slam, tävlingar i poesi. I början var det väldigt många som rynkade på näsan, det lät inte som någonting fint. Men under årens lopp har Poetry Slam fått en ny klang. Det räknas, faktiskt.
Två gåner har vi tillochmed arrangerat SM här i Umeå. Ungefär sjuttio poeter från hela Sverige har kommit hit. Ungefär sjuttio av våra närmaste kompisar...
Det var så roligt. Kafé Station, Rådhuskällaren, Dragonen, Åkerbloms, Skytten, Rex festvånigar i Rådhuset, Studion i Folkets Hus för alla våra finaler, och inte minst kafébåten Vita Björn har varit involverade. Vid sådana tillfällen blir man delaktig i en stads kulturliv. Och jag har alltid tyckt att det har varit enkelt att arrangera saker i Umeå. Umeå Folkets Hus är en fantastisk tillgång, alla kulturchefer har varit vänligt inställda. Nu har vi ingen... det är också en diskussion...
Numera är det föreningen Poesipaddan som arrangerar Poetry Slam och Hamnmagasinet, Krogen Krogen och ljusgården i Stadsbiblioteket har varit fasta punkter.
När vi hade SM här kändes det som om vi intog stan, vi tillförde den någonting nytt, och att vi visade våra poetvännner från hela Sverige och Amerika och Finland hur bra vi har det. Jag minns vid SM 1999 att björkarna på Rådhusesplanaden var nedhuggna. Det var så tråkigt. Vi skulle ha ett möte på Skytten och Rådhusesplanaden såg inte ut som den brukade. Vi ville ju visa Umeå från dess bästa sida.
Nu har björkarna kommit i gång. Poesin i Umeå har många starka röster.
Nu ska jag berätta om min dag.
Den började med blod. På blodcentralen. Genast när sköterskan såg mig, sa hon: "Värmedyna, höger arm, den bädden?" Så härligt att bli hågkommen för att man behöver värmedyna!
Sen fortsatte det med tårar. Avskedstal på sista personalkonferensen i skolan.
Och det avslutades med en smärre trafikförseelse. När jag hade tvättat bilen, och upplevt regnbågen i biltvätten råkade jag backa på en medtrafikant. Förlåt, du fick en massa besvär. För mig blev det dyrt att leva.
Solja
I morse skickade jag i väg min text till VK. Vet ännu inte om den duger, men hoppas på det bästa. Så är det att vara s.k. fri konstnär, arbetstiderna varierar. Ibland sitter jag uppe klockan två på natten, ibland halv sju på morgonen eftersom det var just då det kändes bäst, eller för att det var just då allting skulle bli klart. Så vet man ändå inte hur det blir.
Vad jag tänkte berätta om nu är min bit av kulturlivet i Umeå. Under väldigt många år har jag sysslat med någonting som heter Poetry Slam, tävlingar i poesi. I början var det väldigt många som rynkade på näsan, det lät inte som någonting fint. Men under årens lopp har Poetry Slam fått en ny klang. Det räknas, faktiskt.
Två gåner har vi tillochmed arrangerat SM här i Umeå. Ungefär sjuttio poeter från hela Sverige har kommit hit. Ungefär sjuttio av våra närmaste kompisar...
Det var så roligt. Kafé Station, Rådhuskällaren, Dragonen, Åkerbloms, Skytten, Rex festvånigar i Rådhuset, Studion i Folkets Hus för alla våra finaler, och inte minst kafébåten Vita Björn har varit involverade. Vid sådana tillfällen blir man delaktig i en stads kulturliv. Och jag har alltid tyckt att det har varit enkelt att arrangera saker i Umeå. Umeå Folkets Hus är en fantastisk tillgång, alla kulturchefer har varit vänligt inställda. Nu har vi ingen... det är också en diskussion...
Numera är det föreningen Poesipaddan som arrangerar Poetry Slam och Hamnmagasinet, Krogen Krogen och ljusgården i Stadsbiblioteket har varit fasta punkter.
När vi hade SM här kändes det som om vi intog stan, vi tillförde den någonting nytt, och att vi visade våra poetvännner från hela Sverige och Amerika och Finland hur bra vi har det. Jag minns vid SM 1999 att björkarna på Rådhusesplanaden var nedhuggna. Det var så tråkigt. Vi skulle ha ett möte på Skytten och Rådhusesplanaden såg inte ut som den brukade. Vi ville ju visa Umeå från dess bästa sida.
Nu har björkarna kommit i gång. Poesin i Umeå har många starka röster.
Nu ska jag berätta om min dag.
Den började med blod. På blodcentralen. Genast när sköterskan såg mig, sa hon: "Värmedyna, höger arm, den bädden?" Så härligt att bli hågkommen för att man behöver värmedyna!
Sen fortsatte det med tårar. Avskedstal på sista personalkonferensen i skolan.
Och det avslutades med en smärre trafikförseelse. När jag hade tvättat bilen, och upplevt regnbågen i biltvätten råkade jag backa på en medtrafikant. Förlåt, du fick en massa besvär. För mig blev det dyrt att leva.
Solja
Kommentarer
Postat av: Dr. Bil
Att ha bil ger en frihetskänsla. Man kan tillexempel spela sin favoritmusik jättehögt och sjunga med utan att störa någon annan. Men det är en dyr frihetskänsla. Själv cyklar jag den här årstiden och får nöja mig med att nynna.
Trackback
