Väntan
Det är alldeles stilla nu. Jag sitter vid ett stort fönster. När jag tittar ut genom fönstret så ser jag en stor bro som det inte kör några bilar på. När jag nu tittar noggrant ser jag att det regnar ganska våldsamt mot brons betong, men jag kan inte höra regnet så även regnet upplever jag som stilla. Och här kommer en liten tax, Bellman heter han, och sätter sig bredvid mig i soffan. Han brukar inte vara stilla men det är han nu. Han sitter och tittar på Signhild som försiktigt bläddrar i några universitetspapper.
Jag är i Svendborg, längst ner på Fyn i Danmark hos SIghilds (det är min käresta) föräldrar. Och jag går här och liksom väntar på mig själv, tror jag. Därför passar stillheten mig bra; jag kan koncentrera mig på att vänta. Ibland upplever jag väntan som obehaglig, har jag sovit dåligt med mardrömmar så är den här typen av väntan mycket påfrestande. Men inatt sov jag gott och min väntan på mig själv känns nästan som en fortsättning på nattens drömmar.
Jag väntar på mig själv, i Umeå väntar en del på att kanske bli kulturhuvudstad, taxen Bellman vet jag inte vad han väntar på, men jag tror att dom flesta väntar på någonting. Det är bara en fråga om hur prioriterad ens väntan är. På många ställen i Afrika har jag hört att man kan få vänta på bussen i flera dagar. Jag undrar hur prioriterad deras väntan är. Det är en bra sak med att resa, man kan lära sig om människors prioriteringar.
Det är diffust att säga att jag väntar på mig själv, kanske passar en sådan sats bättre i en dikt. I den här bloggen kanske jag istället borde skriva att det jag tror att jag menar är att jag väntar på att jag ska förstå hur mitt liv kommer att se ut. Och för att ytterligare bryta ner min egen romantik så kanske jag skulle säga att det jag verkligen väntar på är bara att jag ska börja arbeta. För när jag arbetar så förstår jag mig själv och mitt liv bättre. Med arbete menar jag skriva.
Men den romantiska satsen är inte mindre sann, bara mer romantisk.
Det bästa med den här dagen är att jag kan tillåta mig att vänta utan frustration. Tänk om jag kunde lyssna på andra människors väntan. Bara sitta och titta på deras väntan. Tänk att ha ro till något så abstrakt! Det ska jag försöka nån gång längre fram.
Nu tar min bloggvecka slut, det blir inte mer än så här, om det inte kommer något ikväll. Jag har inte skrivit något om kulturhuvudstaden, den är bara nämnd, på ett nästan krystat sätt om jag får säga det själv, hehe. Andra kan skriva bättre om det. Men jag tycker det är ett fint initiativ med den här bloggrejen. Det är så många som vill berätta saker. När jag vaknar på morgonen så ser jag alltid på mina böcker, det gör mig glad på samma sätt som när jag ser alla som skrivit här under alla dessa veckor. Människor tror på saker och vill berätta om det. Det är fint.
Nu säger jag hej då och tack för att jag fick vara med här. Hej då!
Sökningar
Hej, Jag heter Samuel. Mitt humör påverkas inte så mycket av om jag ätit eller inte. Men jag kan bli väldigt grinig om jag missar vasaloppet på teve. Annan sport också. Nu bor jag i köpenhamn, här visas det mycket handboll trots att inte EM börjat en. Ett handbollsland alltså, Jag vilar när jag springer och stressar när jag ligger på sängen. Den senaste tiden har jag haft svårt att riktigt se mig själv. Jag tror det är för att jag har skrivkramp. Och det som blir kvar när jag inte skriver är vila eller stress. Jag är många personer men jag kan inte formulera dom så som jag brukar. Det kommer nog tillbaka, det är jag rätt säker på, men nu är jag i en bubbla. Det är mycket som jag tycker är viktigt. Men inte heller det kommer jag kunna formulera nu. I måndags sökte jag scenskolan, det ska jag försöka berätta om nu.
Teaterhögskolerna är en del av universiteten i Sverige. Att söka till dessa skolor är dock ingenting som påminner om att skicka in sina grundskolebetyg och vänta på besked. Att söka teaterhögskolan är snarare som att ställa sig i ett strålkastarljus framför en rad nollställda femtiotalister som sitter med en tidtagare, ta av sig sina kläder och säga: Älska mig! i exakt tre minuter. Efter sin monolog blir man utskickad ur rummet utan vidare kommentarer. Och då tror man att man har gjort det värsta, men det har man inte. För efter det så måste man gå på toaletten för att nervösbajsa. Första gångerna man söker, så nöjer man sig inte med den första toaletten eftersom det luktar vansinnigt därinne. Men åren går och man lär sig att sannolikheten att finna en toalett som inte luktar skit är mycket mycket liten. Alla sökanden har nämligen rännskita. Och så infaller sig den mest sorgliga trösttanken: Jag är i alla fall inte ensam.
När man söker teaterhögskolan är man inte ett namn, man är en siffra. Under sökdagarna ligger ens väsen nerpackat i en siffra någonstans mellan 001 och 800.
När dagen är slut så sätts en lista upp på väggen i anslutning till väntrummet som visar vilka siffror som har gått vidare till andra provet (av fyra totalt). Alla sökanden (som inte sitter på toaletten) tränger sig likt mellanstadiebarn i matsalskön fram till listan och letar efter den siffra som man bakats in i. Älskade dom mig? Älskade dom mig? Hon där som gråter älskade dom i alla fall inte, inte han heller, men hon blev älskad, men jag bryr mig inte, jag vill ju bara få veta om JAG JAG JAG ÄR ÄLSKAD av femtiotalisterna.
När min dag är klar väntar min kompis med biljard och mat och öl. Han behöver jag inte fråga vad han tycker om mig. Teaterhögskolesökningar är jobbiga men dom kan sätta saker i perspektiv.
Nu ska jag äta chips och se på skräckfilm. Eller gyserfilm som är danska ordet och roligare att använda.
Och mer än så här blir det inte idag, jag har inte mer. Jag måste öva mig i att kunna känna ett lugn när jag inte känner mig tillräcklig. Det är en av min största kamper i livet. Imorgon skriver jag lite till. Hej hej.
GRADUATION DAY
De svajande tablåerna. Spänna, spänna, och sen släppa. Mitt projekt är att illustrera barndomens historia i tablåer. Till min hjälp har jag två elvaåriga forskare. Vi jobbar på. Tittskåpen ska vara vägledande.
Allt jag gör har ju ett ytterst rangligt fundament av tvivel, feghet och skam. Jag ville göra bilder som såg ut som
I fablernas värld, men jag la jord på filtbitarna och det kom jord överallt, in i kameran också.
Misslyckande, tveksamhet och tvivel, så bortmotade de oftast är. Man lär sig täta läckorna. Allt ska gå att motivera. Gränserna till haveriet som ingrediens i allt, sopas under mattan.
Vill också ha ett piano. Spelar lite på det som finns till hands. Andras gitarrer, barnmunspel, marackas. Tänker låtar som är så rörande att det blir spektakel. Psalmer och billig underhållning. LÄTTHET. Och sorg.
Min mest hoppfulla mening finns i Buffy, i sista avsnittet när allt är förändrat och Buffys lillasyster frågar henne:
- Yeah, Buffy, what are you gonna do now?
Och hon bara ler.
The Hellmouth
Tänkte på det med Buffy, att hon bor intill ''The Hellmouth''. Munnen som öppnar sig och sluter sig. Ständigt dessa metaforer, dessa bilder som, ja, lever. Helvetesgapet.
Det är inte för inte.
Ida Linde: ''Det är mörkt i kroppen när munnen är stängd''.
Att stänga och hålla ute. Eller hålla inne. Eller öppna och låta saker komma ut, typ ord. Och så att återta.
''A WHILE AGO I DECIDED TO EAT''
Idag är som det är. Fragmenterat. Här finns sviktande teman. Ingenting i bestämd form och det som är är i helt obestämd plural men är inte, ingenting är, identiskt.
Tänker på Ellen DeGeneres och hur underhållande hon är. Hur viktigt det är med den där lättsamheten (nu kom den upp igen) som hon kan bjuda på. Jag saknar ''The Ellen Show'' Alltså inte hennes talkshow utan sitcom.
Så jag kommer att tänka på de levande bilderna igen. Tablåer och repetitioner.
Ingenting är som något annat på grund av skevheten. Denna skevhet som är och utgör livet.
Det enda att hoppas på och det är bra med hopp.
//Imri
Boplatser och livsformer
Björnen har en egen monter i Västerbottensutställningen, med hörlurar som man kan koppla in och höra en spökaktig röst från förr (kanske 1970-talet?) berätta om samernas myter kring björnen, medan en lampa lyser upp olika delar av en svartvit bild med olika björnmotiv.
Jag vill inte tänka på var jag bor.
Jag bor nog i den där nybyggarstugan, kryper ner under filten mellan de två papiermache-bröderna och stannar.
Ett tips, här går det att söka i Västerbottens museums samlingar, en mycket givande sysselsättning för varje sysslolös stund.
Här är tillexempel en häst.
Idag i Malmö är det dimmigt. Lyssnar på Suzanne Vega. Funderar på nya bilder, texter, kanske nya låtar, hoppas Imri också gör det.
/Elin
De uppstoppade orrarna och Varför det är värt att bo här.
Jag och Elin har pratat mycket om Västerbottensmuseet. Vad det betydde för en som barn. Vad det är nu. De uppstoppade orrarna och nybyggarhuset och kåtan. Den underliga dova graven man måste böja sig ner för att kunna titta in i. Däri ligger en miniatyrmänniska lika murken som jorden och stenblocken.
Idag söker jag kedja. Det är svårt att hitta kedja i Umeå. Någon som vet av något annat än små påsar med 3 m dekorkedja? Jag vill ha snygg mäktig kedja.
Och så fortsätter jag tänka på saker som gör det värt att bo här. Det blir älven och Gammlia men mest människor, vad de är och gör. Familjen och så de storslagna vänner/kulturaktörer som ett sunt Umeå skulle slänga cash och cred på: Hyvönen, Selander, Lenny&Wild, Carlito, Emma-Lina etc etc etc, en massa typ vår älskade David Sandström och Iris den fantastiska som hur man än gör inte finner på nätet.
Då i Umeå, nu i Malmö
När jag först flyttade hit fick jag panik av att allt var odlat. Varenda yta var ägd och kontrollerad av någon.
När jag först flyttade hit trodde jag att jag skulle dö i saknad av Imri. Hon sa att hon gick omkring i Umeå och lyssnade på ?I get along? med Pet Shop Boys, och tänkte på mig, och jag börjar fortfarande gråta när jag hör den.
Jag dör fortfarande av saknad ibland. Långa, långa Sverige.
Undrar om de röda kroppsstrumporna finns kvar i något förråd på Kulturcentrum för barn och unga?
Nej det handlar inte alls om nostalgi (även om jag gärna romantiserar det sub-arktiska, nu när jag mig befinner mig sub-sub). En del i hur allt blivit som det blivit bara, hur man blev så här.
Teatermagasin, älv, bibliotek. Café Creme, Café Vasaplan, Cafébåt. Fula tegelskolor som det enda man gjorde var att rymma från.
Just nu ritar jag bara päls. Eller, päls och gräs. Djur och barn.
Då och Nu i Umeå
Jag går nere i kvarter jag kallar de gamla kulturkvarteren, Tullkammaren, Teatermagasinet, Hamnmagasinet, Café Creme. Tänker på vikten av de här platserna. Jag och Elin satt på Teatermagasinet och repade inför vår första spelning, de hade gett oss nyckeln. Vi sökte igenom klädförrådet och bestämde oss för de röda kroppstrumporna. Gick sedan ner till Hamnis och spelade, det var på Feministfestivalen 2001.
Vikten av att det fanns någonting utanför skolan, alltså bortom skolan. Helt bortom de reglerna och den där aprikosrosa och blekblå estetiken. Några som gav en nycklar och upplät svartalådan med ljus och ljud, kostymfröråd och instrument. Ingen övervakning. Det här handlar inte om nostalgi, kanske lite, men det handlar mer om vad i Umeå som gjorde det möjligt att leva här och gå lös och spela musik och söka sig vidare.
Sitter och jobbar idag. På skolan, Konsthögskolan. Det är sista året nu. Utställning om mindre än en månad, 2/2 på Galleri60, alltså uppe på Bildmuséet.
Planerar placeringen av texten. placeringen av högtalarna vill säga. Helgonen tar sig in i texterna. Oundvikligen. De följer mig, eller, det kanske är jag som följer dem.
Utdrag ur texten till "Behind the white door":
/Imri
WE ARE THE KIDS
Kids of the ranch här. Vi kommer från Umeå. Gimonäs/Ålidhem/Sofiehem, Sävar/Ersboda/Öst på stan. Heter Imri Sandström och Elin Mörkberg.
Vi bildades 2001.
http://www.myspace.com/kidsoftheranch
http://www.kidsoftheranch.com
Sista blogg-kvällen
sent på söndagskvällen avslutar jag nu min blogg-vecka med några framtidsdrömmar. Det har varit kul och utvecklande att skriva men det blev inte särskilt kontroversiellt. Trots mina påstötningar om kommentarer så har jag i stället fått svaret att "du skriver så trevliga saker". Ja ja man ska vara fena på att provocera om bloggen ska skapa debatt. Själv har jag förhoppningar om att Umeå och dess omland, dvs. Umeå-regionen får utmärkelsen "kulturhuvudstad" 2014.
Men jag tvivlar på att Umeås internationella rykte och omnämnande kommer att påverkas särskilt mycket pga ett sådant år. Däremot tror jag att regionens befolkning mer kommer att värdera och diskutera olika kulturella uttryck i samband med ett sådant år. Vet du förresten vilka städer som har stafettpinnen under 2008? Jo, Liverpool i Storbritannien och Stavanger i Norge. Surfa in och kolla vad de pysslar med.
Själv har jag förhoppningen att Vännäs kommun tar några strategiska tag för att stärka sin roll i arbetet med kulturhuvudstadsåret. Både näringslivsservice och kommunchefen har gjort ett slag för Kulturhuvudstadsåret, bara så du vet.
Vännäs har en unik chans att marknadsföra sig inom Umeå-regionen med hjälp av Stenbrottet. Ett fantastiskt sceneri med hjälp av imponerande bergväggar i ett stenbrott, endast ett sten!-kast från Vännäs city. Ovanpå detta har Vännäsborna chansen att besöka ett nytt allaktivitetshus som just nu är under utredning. Vi får hoppas att det inte stannar vid en hyllvärmare utan att Vännäsborna verkligen får en genomgripande uppvärdering av sitt intresse för kultur.
Själv arbetar jag med kulturutveckling hemma i Strand, bl. a med vår Björkallé som sträcker sig från Överboda till Brån. Den är Sveriges (kanske Europas) längsta bevarade björkallé och ger en fantastisk upplevelse när du en varm vårdag cyklar genom allén och samtidigt får höra storspoven spela ute på lägdorna. Väl i Brån kan du stanna till vid Brånsjön och besöka fågelreservatet som några lokala eldsjälar har färdigställt.
Tack för mig välkommen till Strand
Martin Paju
Torsdags blogg - Kinesen från Bjurholm
Hej det var nu ett tag sedan. Värst vad tiden går undan. Har stundtals svårt att hinna med. Hur kommer det sig att tiden är en bristvara? Tid är ju ngt man får gratis hela tiden. Grejen är att jag bokar in för många aktiviteter för de minuter som erbjuds. Tidsoptimism kallas visst egenskapen.
Har i går kväll upplevde jag en otroligt magisk konsert med Kraja och Nordic. Scenen på Midgårdsskolan är mycket bra men ligger dessvärre så långt från city med E4an som avgränsare, vilket begränsar publikantalet. Det märktes inte i kväll. Det var kanske 100 personer i lokalen. Den som känner Kraja sedan tidigare blev kanske inte överraskad, de gör sin grej bra, men Nordic är helt klart en kommande stjärna. Kompetent musikanteri med lyhördhet inför varandras bidrag och närvaro med publiken.
Jag lovade tidigare att berätta något om Värner Ölund, Kinesen från Bjurholm.
Han emigrerade till USA i slutet av 1800 och blev indragen i teatervärlden för att avsluta sin karriär som stor filmskådis. Med artistnamnet Warner Oland blev han en världsberömd Hollywood-stjärna och gjorde, pga. av sitt orientaliska utseende, den kinesiske detektiven Charlie Chan. Jämförelsen med James Bond-filmerna är dålig, Chan gavs ett mer konfucianskt förhållningssätt till sitt polisarbete. Oland medverkade i en lång rad amerikanska filmer, han hann med 16 Charlie Chan- filmer men gjorde även roller mot Marlene Dietrich och Greta Garbo.
Chan gjorde sig känd som detektiven som placerade ordstäv på rätt plats, som blev en viktig del av lösningen på brottet. Min favorit är "Mind like parachute - only function when open!" från filmen Charlie Chan at the Circus. Mitt förslag till slogan för Umeåregionens Kulturhuvudstadsår 2014.
Oland avslutade sina dagar alldeles för tidigt på ett sjukhus i Stockholm. Starkt utarbetad och alkoholberoende reste han 1938 hem till Bjurholm för att under några veckor vila upp sig och åter känna barndomens slätter under fötterna. Under Sverige-besöket insjuknade Oland i lunginflammation och dog på Tyresö sjukhus i Stockholm i augusti. Charlie Chan i Monte Carlo blev Olands sista insats som Charlie Chan, den 17:e i raden. Rollen gestaltades av ett flertal efter dödsfallet, men ingen kunde som Värner Ölund från Bjurholms socken, ge denna rundlagde filosof samma rättvisa. En stor personlighet som få Västerbottningar känner till. Minnet av honom finns tydligt i form av namnet på biografen i Bjurholms Folkets hus, "Warner Oland Cinema".
Det finns en mytbildning som säger att kvarlevorna efter Oland aldrig fraktades till USA utan blev, efter hans uttryckliga önskan, begravd i Bjurholm. Läs mer om "Kinesen från Bjurholm" här eller se filmen med samma namn.
Martin Paju