The Hellmouth

Jo, jag funderar på låtar. Satt och spelade piano tills grannen kom och klagade. Imorse tittade jag på Buffy the Vampire Slayer och lyssnade på Cure. Allting blir bättre av det. Och danande låtar både mer levande och liksom lättsammare.

Tänkte på det med Buffy, att hon bor intill ''The Hellmouth''. Munnen som öppnar sig och sluter sig. Ständigt dessa metaforer, dessa bilder som, ja, lever. Helvetesgapet.
Det är inte för inte.

Ida Linde: ''Det är mörkt i kroppen när munnen är stängd''.

Att stänga och hålla ute. Eller hålla inne. Eller öppna och låta saker komma ut, typ ord. Och så att återta.

image364

''A WHILE AGO I DECIDED TO EAT''



Idag är som det är. Fragmenterat. Här finns sviktande teman. Ingenting i bestämd form och det som är är i helt obestämd plural men är inte, ingenting är, identiskt.

Tänker på Ellen DeGeneres och hur underhållande hon är. Hur viktigt det är med den där lättsamheten (nu kom den upp igen) som hon kan bjuda på. Jag saknar ''The Ellen Show'' Alltså inte hennes talkshow utan sitcom.

Så jag kommer att tänka på de levande bilderna igen. Tablåer och repetitioner.
Ingenting är som något annat på grund av skevheten. Denna skevhet som är och utgör livet.
Det enda att hoppas på och det är bra med hopp.


//Imri

De uppstoppade orrarna och Varför det är värt att bo här.

Päls och hud och vinter och skydd mot kyla. Det får mig att tänka på Västerbottensmuseet. Den skrämmande nybyggarstugan med de sovande barnen. Mannen som halvligger under täcket med det grova tyget. Han varken sover eller är vaken. Och om man står vänd mot honom är kvinnan vid spisen bakom ryggen. Om man vänder sig mot henne kommer han vara bakom ryggen. Det finns inget sätt att gardera sig.

Jag och Elin har pratat mycket om Västerbottensmuseet. Vad det betydde för en som barn. Vad det är nu. De uppstoppade orrarna och nybyggarhuset och kåtan. Den underliga dova graven man måste böja sig ner för att kunna titta in i. Däri ligger en miniatyrmänniska lika murken som jorden och stenblocken.

Idag söker jag kedja. Det är svårt att hitta kedja i Umeå. Någon som vet av något annat än små påsar med 3 m dekorkedja? Jag vill ha snygg mäktig kedja.

Och så fortsätter jag tänka på saker som gör det värt att bo här. Det blir älven och Gammlia men mest människor, vad de är och gör. Familjen och så de storslagna vänner/kulturaktörer som ett sunt Umeå skulle slänga cash och cred på:
Hyvönen, Selander, Lenny&Wild, Carlito, Emma-Lina etc etc etc, en massa typ vår älskade David Sandström och Iris den fantastiska som hur man än gör inte finner på nätet.

Då och Nu i Umeå

Att skriva Umeåbloggen får mig att tänka på Umeå. Naturligtvis. Vad det är, har varit, kan vara. Och så bristen på Elin. Hon bor i Malmö. Det är väldigt långt dit.

Jag går nere i kvarter jag kallar de gamla kulturkvarteren, Tullkammaren, Teatermagasinet, Hamnmagasinet, Café Creme. Tänker på vikten av de här platserna. Jag och Elin satt på Teatermagasinet och repade inför vår första spelning, de hade gett oss nyckeln. Vi sökte igenom klädförrådet och bestämde oss för de röda kroppstrumporna. Gick sedan ner till Hamnis och spelade, det var på Feministfestivalen 2001.

Vikten av att det fanns någonting utanför skolan, alltså bortom skolan. Helt bortom de reglerna och den där aprikosrosa och blekblå estetiken. Några som gav en nycklar och upplät svartalådan med ljus och ljud, kostymfröråd och instrument. Ingen övervakning. Det här handlar inte om nostalgi, kanske lite, men det handlar mer om vad i Umeå som gjorde det möjligt att leva här och gå lös och spela musik och söka sig vidare.

Sitter och jobbar idag. På skolan, Konsthögskolan. Det är sista året nu. Utställning om mindre än en månad, 2/2 på Galleri60, alltså uppe på Bildmuséet.

Planerar placeringen av texten. placeringen av högtalarna vill säga. Helgonen tar sig in i texterna. Oundvikligen. De följer mig, eller, det kanske är jag som följer dem.

Utdrag ur texten till "Behind the white door":


image362


/Imri