umea2014

Hej, Jag heter Samuel. Mitt humör påverkas inte så mycket av om jag ätit eller inte. Men jag kan bli väldigt grinig om jag missar vasaloppet på teve. Annan sport också. Nu bor jag i köpenhamn, här visas det mycket handboll trots att inte EM börjat en. Ett handbollsland alltså, Jag vilar när jag springer och stressar när jag ligger på sängen. Den senaste tiden har jag haft svårt att riktigt se mig själv. Jag tror det är för att jag har skrivkramp. Och det som blir kvar när jag inte skriver är vila eller stress. Jag är många personer men jag kan inte formulera dom så som jag brukar. Det kommer nog tillbaka, det är jag rätt säker på, men nu är jag i en bubbla. Det är mycket som jag tycker är viktigt. Men inte heller det kommer jag kunna formulera nu. I måndags sökte jag scenskolan, det ska jag försöka berätta om nu. 

Teaterhögskolerna är en del av universiteten i Sverige. Att söka till dessa skolor är dock ingenting som påminner om att skicka in sina grundskolebetyg och vänta på besked. Att söka teaterhögskolan är snarare som att ställa sig i ett strålkastarljus framför en rad nollställda femtiotalister som sitter med en tidtagare, ta av sig sina kläder och säga: Älska mig! i exakt tre minuter. Efter sin monolog blir man utskickad ur rummet utan vidare kommentarer. Och då tror man att man har gjort det värsta, men det har man inte. För efter det så måste man gå på toaletten för att nervösbajsa. Första gångerna man söker, så nöjer man sig inte med den första toaletten eftersom det luktar vansinnigt därinne. Men åren går och man lär sig att sannolikheten att finna en toalett som inte luktar skit är mycket mycket liten. Alla sökanden har nämligen rännskita. Och så infaller sig den mest sorgliga trösttanken: Jag är i alla fall inte ensam. 
När man söker teaterhögskolan är man inte ett namn, man är en siffra. Under sökdagarna ligger ens väsen nerpackat i en siffra någonstans mellan 001 och 800.
När dagen är slut så sätts en lista upp på väggen i anslutning till väntrummet som visar vilka siffror som har gått vidare till andra provet (av fyra totalt). Alla sökanden (som inte sitter på toaletten) tränger sig likt mellanstadiebarn i matsalskön fram till listan och letar efter den siffra som man bakats in i. Älskade dom mig? Älskade dom mig? Hon där som gråter älskade dom i alla fall inte, inte han heller, men hon blev älskad, men jag bryr mig inte, jag vill ju bara få veta om JAG JAG JAG ÄR ÄLSKAD av femtiotalisterna.
När min dag är klar väntar min kompis med biljard och mat och öl. Han behöver jag inte fråga vad han tycker om mig. Teaterhögskolesökningar är jobbiga men dom kan sätta saker i perspektiv.
Nu ska jag äta chips och se på skräckfilm. Eller gyserfilm som är danska ordet och roligare att använda.

Och mer än så här blir det inte idag, jag har inte mer. Jag måste öva mig i att kunna känna ett lugn när jag inte känner mig tillräcklig. Det är en av min största kamper i livet. Imorgon skriver jag lite till. Hej hej.