Väntan

Det är alldeles stilla nu. Jag sitter vid ett stort fönster. När jag tittar ut genom fönstret så ser jag en stor bro som det inte kör några bilar på. När jag nu tittar noggrant ser jag att det regnar ganska våldsamt mot brons betong, men jag kan inte höra regnet så även regnet upplever jag som stilla. Och här kommer en liten tax, Bellman heter han, och sätter sig bredvid mig i soffan. Han brukar inte vara stilla men det är han nu. Han sitter och tittar på Signhild som försiktigt bläddrar i några universitetspapper.


Jag är i Svendborg, längst ner på Fyn i Danmark hos SIghilds (det är min käresta) föräldrar. Och jag går här och liksom väntar på mig själv, tror jag. Därför passar stillheten mig bra; jag kan koncentrera mig på att vänta. Ibland upplever jag väntan som obehaglig, har jag sovit dåligt med mardrömmar så är den här typen av väntan mycket påfrestande. Men inatt sov jag gott och min väntan på mig själv känns nästan som en fortsättning på nattens drömmar.


Jag väntar på mig själv, i Umeå väntar en del på att kanske bli kulturhuvudstad, taxen Bellman vet jag inte vad han väntar på, men jag tror att dom flesta väntar på någonting. Det är bara en fråga om hur prioriterad ens väntan är. På många ställen i Afrika har jag hört att man kan få vänta på bussen i flera dagar. Jag undrar hur prioriterad deras väntan är. Det är en bra sak med att resa, man kan lära sig om människors prioriteringar.


Det är diffust att säga att jag väntar på mig själv, kanske passar en sådan sats bättre i en dikt. I den här bloggen kanske jag istället borde skriva att det jag tror att jag menar är att jag väntar på att jag ska förstå hur mitt liv kommer att se ut. Och för att ytterligare bryta ner min egen romantik så kanske jag skulle säga att det jag verkligen väntar på är bara att jag ska börja arbeta. För när jag arbetar så förstår jag mig själv och mitt liv bättre. Med arbete menar jag skriva.

       Men den romantiska satsen är inte mindre sann, bara mer romantisk.


Det bästa med den här dagen är att jag kan tillåta mig att vänta utan frustration. Tänk om jag kunde lyssna på andra människors väntan. Bara sitta och titta på deras väntan. Tänk att ha ro till något så abstrakt! Det ska jag försöka nån gång längre fram.


Nu tar min bloggvecka slut, det blir inte mer än så här, om det inte kommer något ikväll. Jag har inte skrivit något om kulturhuvudstaden, den är bara nämnd, på ett nästan krystat sätt om jag får säga det själv, hehe. Andra kan skriva bättre om det. Men jag tycker det är ett fint initiativ med den här bloggrejen. Det är så många som vill berätta saker. När jag vaknar på morgonen så ser jag alltid på mina böcker, det gör mig glad på samma sätt som när jag ser alla som skrivit här under alla dessa veckor. Människor tror på saker och vill berätta om det. Det är fint.


Nu säger jag hej då och tack för att jag fick vara med här. Hej då!


Kommentarer
Postat av: Caroline

Samuel, du borde verkligen skaffa en egen blogg. Du är ju så fantastisk med ord. Så Fantastisk. Jonas Gardell har en blogg. Den påminner om dina texter här. Roliga, poetiska, personliga. Fan vad bra du är Samuel.

2008-01-23 @ 15:31:41
URL: http://www.vardagsmat.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0