umea2014

Hoppet och det sköra. Det är det sköra i systemen som gör att de rasar hela tiden. Skevheten, skelettet, mungipan. Det som inte går att hålla i. Det stavas ofta Kids of the ranch.

De svajande tablåerna. Spänna, spänna, och sen släppa. Mitt projekt är att illustrera barndomens historia i tablåer. Till min hjälp har jag två elvaåriga forskare. Vi jobbar på. Tittskåpen ska vara vägledande.



Allt jag gör har ju ett ytterst rangligt fundament av tvivel, feghet och skam. Jag ville göra bilder som såg ut som
I fablernas värld, men jag la jord på filtbitarna och det kom jord överallt, in i kameran också.




Misslyckande, tveksamhet och tvivel, så bortmotade de oftast är. Man lär sig täta läckorna. Allt ska gå att motivera. Gränserna till haveriet som ingrediens i allt, sopas under mattan.

Vill också ha ett piano. Spelar lite på det som finns till hands. Andras gitarrer, barnmunspel, marackas. Tänker låtar som är så rörande att det blir spektakel. Psalmer och billig underhållning. LÄTTHET. Och sorg.

Min mest hoppfulla mening finns i Buffy, i sista avsnittet när allt är förändrat och Buffys lillasyster frågar henne:
- Yeah, Buffy, what are you gonna do now?
Och hon bara ler.