umea2014

Jo, jag funderar på låtar. Satt och spelade piano tills grannen kom och klagade. Imorse tittade jag på Buffy the Vampire Slayer och lyssnade på Cure. Allting blir bättre av det. Och danande låtar både mer levande och liksom lättsammare.

Tänkte på det med Buffy, att hon bor intill ''The Hellmouth''. Munnen som öppnar sig och sluter sig. Ständigt dessa metaforer, dessa bilder som, ja, lever. Helvetesgapet.
Det är inte för inte.

Ida Linde: ''Det är mörkt i kroppen när munnen är stängd''.

Att stänga och hålla ute. Eller hålla inne. Eller öppna och låta saker komma ut, typ ord. Och så att återta.



''A WHILE AGO I DECIDED TO EAT''


Idag är som det är. Fragmenterat. Här finns sviktande teman. Ingenting i bestämd form och det som är är i helt obestämd plural men är inte, ingenting är, identiskt.

Tänker på Ellen DeGeneres och hur underhållande hon är. Hur viktigt det är med den där lättsamheten (nu kom den upp igen) som hon kan bjuda på. Jag saknar ''The Ellen Show'' Alltså inte hennes talkshow utan sitcom.

Så jag kommer att tänka på de levande bilderna igen. Tablåer och repetitioner.
Ingenting är som något annat på grund av skevheten. Denna skevhet som är och utgör livet.
Det enda att hoppas på och det är bra med hopp.


//Imri