umea2014

Alla som har träffat mig vet att jag har ett funktionshinder eller ett rörelsehinder, som jag föredrar att kalla det. Jag har en cp-skada sedan födslen, skadan på hjärnan inträffar precis före, under eller efter förlossningen och beror oftast på syrebrist. Skadan har ingenting med begåvning att göra, utan jag är normalstörd om man säger så.

Läkarna sa att jag aldrig skulle kunna gå, använda mina armar eller prata, ack så fel de hade. Idag klarar jag det mesta själv och behöver bara lite hjälp varje dag, jag är så himla tacksam för det. Jag har personlig assistans några timmar per dag, det höjer min livskvalité och jag kan mer göra det jag vill.Tack vare att mina föräldrar tränade mig varje dag under fem års tid, från 6-11 års ålder, så kan jag det jag kan idag och det är jag dem evigt tacksam för. Skälet varför vi slutade, var att passen bara blev ett enda stort bråk och jag var urless att träningen tog upp så himla mycket tid av min vardag. Idag tränar jag inte mer än någon annan, jag går på vattengympa några gånger i veckan och det får räcka. Jag är fullkomligt nöjd med hur jag ser ut och med det jag kan, jag behöver inget mer.

Många får kanske för sig att det svåraste med att ha ett rörelsehinder är just att ha svårt att röra sig, men ingenting kunde vara mera fel. Det svåraste är att leva med folks förutfattade meningar, rädsla och attityder. Att bli uttittad tillhör också mig liv och det ser jag som någonting naturligt, man tittar ju på det som är annorlunda. Det är inte varje dag som jag uppskattar det, men det är någonting som man lär sig att leva med. När jag var i USA den senaste gången, då tittade inte folk och då kliade jag mig i huvudet, hade jag kommit till en annan planet? Attityderna är bättre där!

Det finns mycket fördomar, som till exempel är det många som blir förvånade när jag säger att jag har bil och körkort, faktum är att de flesta med rörelsehinder faktiskt kan ta körkort. Jag skulle aldrig kunna fixa mitt jobb utan min bil, eftersom jag har hela Umeå som arbetsfält. Att åka taxi runt är inte att tänka på, då det skulle spräcka mitt schema totalt. Jag är en himla lyckligt lottad person som kan köra och det krävs väldigt lite anpassningar för att det ska vara möjligt. Det finns otroligt nog folk som tycker synd om en, då suckar jag och undrar om de inte har något bättre för sig. Jag vet på ett ungefär vilka personer som tycker synd om mig och det är ofta där som konflikterna uppstår, som jag blir en person som inte är särskilt trevlig att ha att göra med. Och jag kan svära på att jag aldrig tyckt synd om mig själv på grund a v mitt rörelsehinder, kan någon ge mig en anledning att göra det? Det finns INGEN och anledningen är att jag lever ett lika bra liv som alla andra, jag väljer att leva mitt liv fullt ut. Det finns ingen som kan ta ifrån mig det, tack och lov för det!

Människor som ska ha kunskap om hur det är att leva med ett rörelsehinder behandlar mig ibland sämre
än människor i övrigt, hur kan detta komma sig? De fokuserar bara på mitt yttre och tror att mitt liv endast handlar om det, de glömmer bort att även jag är en människa som har samma behov som alla andra. Jag brukar säga att jag har samma problem som någon utan funktionshinder och att mitt rörelsehinder är ett tillägg, det är lättare att försöka förstå då. Sedan finns det ju många bra professionella människor också, det är inte det som jag säger, men det finns ingen regel utan undantag.