Don't be afraid little one, I'm here to protect you.
Hej hopp!
Jonas Danielsson heter jag och erkänner direkt att det känns lite mysko det här med bloggning, bloggande eller vad det heter på korrekt nusvenska. På något sätt känns det som att jag ska ha något viktigt att säga, som att jag måste motivera att just jag sitter och skriver saker som du ska slösa tid på att läsa. Det känns speciellt viktigt att hävda mig eftersom jag i skrivande stund är arbetslös.
Men jag tror att jag struntar i det där med självhävdelse och går pang på en ganska röd beta - mina första skräckfilmsupplevelser.
Har egentligen ingen aning om när det inträffade men jag kan inte varit mer än fem-sex år när jag lyckade vaka mig till att se King Kong en nyårsafton. Mäktigare apa får man leta efter. Med ett barns typiska perspektiv sympatiserade jag järnet med apan, fast det gör jag fortfarande, helt korrekt visar det sig eftersom filmen är uppbyggd så.
Knappt ett år senare eller så visade SVT en serie på lördagskvällarna med gamla Universalfilmer - Frankenstein, Mumien och inte minst Dracula, med Bela Lugosi. Just Dracula - den där romantiska vampyren som alla fruktade, men ändå fascinerades av, blev min stora hjälte i säkert ett årtionde framåt, minst.
En annan film som under samma period påverkade mig på ett annat sätt - nämligen skrämde skiten ur mig - var spökhusfilmen Det spökar på Hill House av Robert Wise (ni vet, han som gjorde Sound of Music :-). Den rädslan satte standarden och när brorsan något år senare tvingade mig att se Exorcisten var jag liksom totalt fast. Jag ville bli rädd!!! Och det vill jag tamejtusan fortfarande, bara jag slipper uppleva det på riktigt.
Jag minns också första gången jag såg en snutt av Exorcisten på TV.
Jag glömmer aldrig när jag såg Det spökar på Hill House på SVT. Kan inte ha varit särskilt gammal, typ 10 år. Minns att forskarna kom till en punkt i huset där det var iskallt och att en sa "det måste vara husets hjärta"... Brrrr. Den scenen och den när ett poltergeist bultar infernaliskt på dörren till ett av sovrummen, var då det mest jävulusiska jag sett. Antagligen var det ganska oskyldigt med dagens mått mätt, men då var det både coolt och skrämmande. Den nyare versionen av filmen blev tyvärr riktigt dålig. Saknar bra spökfilmer typ "Poltergeist".
Har också ett minne av att hela familjen satt med 3d-glasögon och kollade på monstret i den svarta lagunen. Inte lika läskigt, men oerhört bisarrt att sitta med 3d-brillor, käka popcorn och kolla på en gammal rulle. Det var tider det.
Jodu!
3D-brillornas tid borde snarast vara här igen. Skräcken i svarta lagunen var också en av mina höjdpunkter som barn. Ja inte bara mina, hela familjen var ju samlad om jag inte missminner mig...
Tänk om man kunde visa saker som Flesh For Frankenstein i 3D på SVT... det vore nåt :-)
3D-vågen återkommer med jämna mellanrum, men det finns anledningar till att den aldrig blir särskilt långvarig. Minnena av de fantastiska multidimensionella upplvelserna är bättre än vad de egentligen förtjänar.
Visst är minnena bättre - men den dyra optiska 3D-tekniken är faktiskt hur bra som helst! Blev förvånad när man fick se Huset som Gud glömde 3D och Flesh for frankenstein på Umeå filmfestival med den tekniken. Otroligt grymt, så att man knappt tror att det är sant. Går ej att visa på TV tyvärr...
