umea2014

Jag vill bli rockstjärna.
Helt allvarligt.
Ända sedan jag var 3 år gammal och framförde ?främling?
(jag blev hårdrockare som 7-åring så ni får ursäkta schlagerreferensen)
hemma hos farmor och farfar har jag sagt samma sak.
Jag vill bli rockstjärna.
Jag startade mitt första band ?Blixten? som 6-åring, med hits som
?oh baby speak to me? & ?fågel du fina fågel?.
Sen började man på högstadiet och vågade inte säga att man ville något alls.
Eller jo, kanske advokat eller lärare.
Sen någon gång i slutet på årskurs åtta slog det till igen.
& jag (och min trogna följeslagare från ?Blixten?- Helena Henriksson)
startade band.
Och återigen kom drivet tillbaka:
Jag vill bli rockstjärna.
Man kände att det här var det man levde för ? musiken.
Sen slutade gymnasiet och man blev medveten om att
Det är schysst att kunna köpa mat och betala hyra så man
Slöpluggade lite, hade ströjobb aldrig mer än 50%
(precis så man klarade sig ekonomiskt)
-Resten av tiden ägnades åt drömmen, kreativiteten.
(fattig konstnär som väntar på ett break, ni har hört det förut)
Men i takt med att man blir äldre och vän efter vän skaffar sig
Ett riktigt jobb.
En stadig inkomst, så man kan unna sig att äta ute, köpa saker
Känner man att för att hänga med i det sociala
(eller skaffa nya vänner) måste man också skaffa sig
Ett riktigt jobb.
Äta ute, köpa saker, börja betala igen sina studieskulder.
& Before you know it
Står man där med vovve, volvo, fast anställning (trust me I know).
Och allt det nödvändiga
(precis så man klarar sig ekonomiskt)
Kräver plötsligt en heltidslön, och utrymmet för det kreativa kulturutövandet
Krymper och krymper, fram till den dag då
?Jag vill bli rockstjärna?
lämnar stämbanden som ett skämt i fikarummet och
dina arbetskamrater & vänner kallar
Din dröm för din hobby.

Det ska jag skriva mer om imorgon.