Kidz
Visst är det lite konstigt? Jag är medelklass, bor i villa med sambo barn och etanolbil. Ändå har jag inte skrivit nåt om barn eller att vara pappa (det har ju liksom blivit rätt modernt), utan framstår istället som nån slags tonåring med naiva ideal. Nu tycker ju jag iochförsig att naiva ideal är de bästa, men ändå.
Jag har två barn, varav det yngsta är två månader exakt idag medan det äldsta fyller tre år i sommar. Det är på många sätt helt fantastiskt att vara tvåbarnsfar, men på några andra sätt helt utmattande. Jag har inte återhämtat mig helt från första barnets koliknätter, märker jag. När nya barnet skriker går jag upp i stressvarv på nivåer som säkert matchar George Bush när han ser en turban på stan. Det gör att jag har svårt att uppvisa det där tålamodet man måste ha med småbarn och handikappar mig på något sätt i kontakten med barnet. Den lille märker det såklart och producerar en ond cirkel genom att gärna skrika när just jag har honom – ungefär som en katt som direkt hoppar upp i knät på en kattallergiker.
Nåja, det är ingen katastrof. Jag varken slår eller skriker i onödan åt mina barn. Men som en man som svurit på att försöka leva lite mer jämställt här i livet är det problematiskt. Dessutom känns det ju i fadershjärtat när jag inte riktigt förmår mig att uppleva den där Kontakten.
Dottern är sjuk idag och jag har precis tvingat i henne febernedsättande. Själv ska jag till stan för att träffa Kulturnyheterna och lämnar alltså hela familjen hemma en stund med sjukdomar och allt.
Jag har två barn, varav det yngsta är två månader exakt idag medan det äldsta fyller tre år i sommar. Det är på många sätt helt fantastiskt att vara tvåbarnsfar, men på några andra sätt helt utmattande. Jag har inte återhämtat mig helt från första barnets koliknätter, märker jag. När nya barnet skriker går jag upp i stressvarv på nivåer som säkert matchar George Bush när han ser en turban på stan. Det gör att jag har svårt att uppvisa det där tålamodet man måste ha med småbarn och handikappar mig på något sätt i kontakten med barnet. Den lille märker det såklart och producerar en ond cirkel genom att gärna skrika när just jag har honom – ungefär som en katt som direkt hoppar upp i knät på en kattallergiker.
Nåja, det är ingen katastrof. Jag varken slår eller skriker i onödan åt mina barn. Men som en man som svurit på att försöka leva lite mer jämställt här i livet är det problematiskt. Dessutom känns det ju i fadershjärtat när jag inte riktigt förmår mig att uppleva den där Kontakten.
Dottern är sjuk idag och jag har precis tvingat i henne febernedsättande. Själv ska jag till stan för att träffa Kulturnyheterna och lämnar alltså hela familjen hemma en stund med sjukdomar och allt.
Kommentarer
Trackback
