Sammanhang och gemenskap
De som läste gårdagens blogg vet att jag är på kalas idag. Kladdkaka, bullar, kolakakor, potatisbakelser och choklad... Jag har rymt från onyttigheterna, in i 6-åringens rum. Här sitter jag med den bärbara datorn och skriver i min ensamhet. Jag försökte först i soffan i vardagsrummet men det gick inte. Där var alla alldeles för sociala. Jag kunde inte tänka. Här inne är det ro. Jag hör skratt och prat från vardagsrummet. Det är härligt att vara en del av ett sammanhang. En del av en helhet. Det känns ännu tydligare när jag är lite i utkanten av det hela. En bit i från. Några av mina varmaste barndomsminnen handlar om gemenskap, i utkanten.
Bara några år gammal fick jag följa med på fester. Som ett av de få barnen i bekantskapskreten fick jag mycket uppmärksamhet. Blev sedd, lyssnad på. Men fester brukar bli sena och det slutade ofta med att jag hamnade bakom allas ryggar, i soffan. Upptäckte de att jag höll på att somna sjöng de en vaggvisa, gitarren var alltid med. Där låg jag där mellan sömn och vakenhet och hörde de vuxnas skratt och prat som en dimmig drömridå. Sen bar trygga armar mig hem.
Några år senare hos kusinerna. Det var kring jul. Tappra lilla försäljarjenny gick runt och delade ut jultidningar som grannarna hade beställt. Det var kallt. Snön föll. Min näsa frös. Jag gick i den knarrande snön. Ensam. Ingen annan var ute. Men i husen som jag gick förbi var det människor och aktivitet. Det var som att se på TV. Där jag var hände inget, men innanför fönsterrutorna utspelade sig det enda skådespelet efter det andra. Människor skrattade, pysslade och dukade fram mat. Jag var åskådaren, den som stod utanför. Jag fortsatte att gå. Snart var jag framme. Jag öppnade dörren. Värmen slog emot mig. Hallen full av skor och kläder. Kaos på liten yta. En bild av gemenskap. Då kommer hon flygande. Hon rusar mot mig. Väl framme smyger hon in i min famn. De nakna små armarna om min hals. Hon ler i mitt öra. Kom får jag visa dig världen. Hon tar min hand och drar mig in i lägenheten. Och jag vet, att jag har kommit hem.
Finns det något som är viktigare för oss människor än gemenskap och tillhörighet? Att vara en del av ett sammanhang. Umeå är en del av mitt sammanhang. Ålidhem där jag växte upp och blev buren sena nätter hem från fester. Ersboda, som jag såg växa fram, där den övriga familjen bodde. Centrala stan som hela tiden har förändrats. Stadsbiblioteket som jag sett flytta en gång. (Flytta inte stadsbiblioteket från centrum. Det ska ligga precis så centralt som det ligger nu.) Nydalasjön, mitt utflyktsmål i över 30 år. Tomtebo som jag ser växa fram varje dag. Mitt sammanhang. Vårt sammanhang.
De har inte glömt mig. De saknar mig. Nyss knackade det på dörren till 6-åringens rum. De undrar var jag är. Och när jag kommer ut till dem. Jag vill gå ut och vara med dem i vardagsrummet. Med skratten och gemenskapen. Så - hejdå. Vi kanske ses igen. I något annat sammanhang.
Tack för mig.
Jenny! Kul att läsa och lära känna dig lite bättre.
Jag skrev en längre kommentar som försvann i intet då en automatisk uppdatering poppade upp... Gör en mer kortfattad:
Sport - kultur. Fattar inte heller varför man inte mer utnyttjar möjligheten när man bor i en sådan stad som Umeå! Är idrottande barn högre status än barn som kan röra sig i den kulturella sfären? Eller är föräldrarna i sig osäkra inför detta, man kanske inte har en egen vana? Upplevelserna av ett kulturarr biter sig fast på ett annat sätt, eller som teaterråttan Emma uttrycker det: "Riktiga rosor är bleka, mot en handmålad rosenkuliss"...
Läsande barn/vuxna: är det inte som du skriver. Vuxenböcker ger OSS en utmaning. Och vårt ansvar, både i skola och som föräldrar, blir att hitta böcker som passar just nu, just detta barn? Därför så viktigt att vi har läst det vi stoppar i händerna på de ungar som vi vill ska bli läsande människor... Vi håller tummarna för ett fint och tillräckligt stort bibliotek på Sjöfruskolan, samt en skolbibliotekarie som jobbar aktivt, i klasserna och nära er lärare, med lässtimulerande arbete (och informationskompetens förstås, se nedan).
Internet - datorer öht. I jobbet ser jag det stora gap som växer fram mellan barn som har tillgång till hela kitet hemma, och de som inte har det. Klyftan blir större, när samhället kräver av oss att hålla oss informerade samt att kommunicera via detta.
Jag avslutar som Lasse Ekholm: "Står det mellan tandborstning och bokläsning på kvällarna. Låt det för guds skull bli bokläsning. Trasiga tänder går att laga, men ett förlorat språk kan ingen ersätta"!
Vi ses!
