umea2014

När händer det egentligen? Den där tidpunkten då det ändras eller då det vänder. Det händer ibland att jag hittar den. Att jag mitt i ett andetag, mitt i stunden, vet att - nu. Det är nu det händer. Men det är sällan. Mer ofta är det så att jag står där, mitt i det hända, och undrar; När hände det?

Idag var jag ute med barnen på skolgården. Solen sken, vinden var stilla, snön var helt borta från marken och solen värmde så enormt skönt. Barnen hoppade hopprep, gungade, spelade fotboll och några satt på bänkarna och bara njöt av solen. Då slog det mig att det verkligen är vår. På riktigt. Det kändes nästan som sommar. Men... när hände det? Var det någon tidpunkt för ett tag sen då snön smälte och värmen kom? Ett klockslag då det vände. Skulle jag fråga några olika människor skulle de kanske kunna säga en tidpunkt då våren kom men jag skulle förmodligen få lika många tidpunkter som människor som svarade på frågan.

Jag upplevde en punkt i somras. Det var inte en vändpunkt. Det var en punkt. Den där stunden som man längtar efter under vintern. Den där stunden av ledighet, lugn och njuthet. Den där stunden som man sitter och tänker på under mörka vinterkvällar då man tänker på hur bra sommaren var. Eller den där stunden som man önskar att man hade haft. Jag upplevde den stunden i somras. Det finns många såna stunder, men det är inte alltid man är medveten om att det händer eller framför allt när de händer.

Jag låg på rygg i en eka. Ovanför mig såg jag himmel. Solen stekte. Jag bara låg. Det enda ljud som jag hörde  var årorna som långsamt fördes ner i vattnet, och upp igen. Vi rörde oss framåt. Tror jag. Jag bara låg. Då slog det mig. Det är nu det händer. Det här är stunden. Jag ligger här och har det bra. Otroligt bra. Jag är lycklig. Och jag är lyckligt lottad som får andas och smälta ner till botten av mig själv i en eka någonstans ute i Stockholms skärgård.

Den stunden slog mig. Och jag är glad att den gjorde det. Den har värmt mig under vinterkvällar. Och den har hjälpt mig stanna upp fortsättningsvis också. Stanna upp och märka stunden. Det finns så många stunder. Det gäller bara att se dem. Märka dem. Lyfta upp dem och säga... Här. Nu.