umea2014

Varför är barn så kinkiga med mat?  Hur många gånger har man inte som vuxen hört barn kommentera att maten inte är god?! (Och hur många gånger sa man det inte själv när man var liten...?!) Det är ofrånkomligt en aning tråkigt att äta med barn som gnäller om hur äcklig maten är. Nu är det på sin plats att poängtera att alla barn inte håller på så här. Men det finns ändå ett antal som gör det. Jag har hört att barn har fler smaklökar än vuxna och att de därför är mer känsliga för smaker och inte gillar allt. Stämmer det?

Nu har jag kommit in på två av mina favoritämnen, mat - och barn! Mat är kultur. Mat är liv. Mat borde få vara upptäckarglädje och samvaro. Men på något sätt lyckas mat och matsituationer ofta bli tjat, gnäll och suckar. Varför? Är det barnens smaklökar som spökar? Är det vi vuxna som serverar äcklig mat till våra stackars barn? Är barn ovana att äta olika sorters mat? Är de vana att bara äta sin favoritmat hela tiden? Om vi vuxna begränsar den mat vi erbjuder barnen så att de bara behöver äta den mat de tycker om - gör vi då barnen en björntjänst?

För ett tag sedan åt jag med ett barn som absolut inte skulle äta av köttbitarna på sin tallrik. De var inte goda, det visste han för han hade smakat förut en gång menade han. Jag ville att han skulle äta åtminstone en liten köttbit. Det blev en utdragen kamp som slutade med att han åt en liten köttbit. Först delade i små, små bitar och under stor vånda men när han väl började tugga gick det bättre och bättre. Till slut slank det sista ner utan kommentarer. Tårarna hade torkat. Kampen var över för länge sen. Med lätta steg lämnade han bordet.

Vi kanske ska ska sluta vara curling-vuxna åt våra barn vid matbordet? Eller?!