umea2014

Nej jag kan inte, jag är en fot kort i dag.
Jag har verkligen ONT i min högra fot efter dessa annars så varma och sköna Göteborgsdagar.

     Jag skrev att jag skulle berätta vem jag är. Det känns ju plötsligen så oerhört pretentiöst!
 Intresserad någon?
Jag gör det i alla fall. För jag är en väluppfostrad flicka...
Flicka. Tjej. Tant. Kvinna. Jag är bevisligen av honkön rent fysiskt. Det vet jag. Så mycket mer kan jag inte vara så säker på...
Den största delen  av mitt liv har jag ägnat åt teater i olika former. I många år stod jag själv på scenen, numera jobbar jag med barn och ungdomar som på olika vis har lust att uttrycka sig på  en scen. Det ultimata för mig vore att få  ihop bägge delarna. Det har ännu inte lyckats. Men jag är bara 50 år ännu.
Så jag har väl tiden för mig?
     Jag är väldigt lycklig över mitt arbete, på många olika sätt. Det är en förmån att få jobba med unga människor som är intresserade av just det som jag också är intresserad av. Vi leker tillsammans, men det är lek på blodigt allvar. Det är klart att det är på riktigt och på allvar när man lägger sina känslor på bordet/scenen och blottar sig. Föreställer sig att man är någon annan och  bjuder upp en kamrat till en trevande teatertango...
Nästan varje dag händer det något utöver det vanliga på mitt jobb. Det är klart att jag blir matt och trött ibland. Men lika ofta blir jag glad och ivrig och starkt berörd.
     Det är mycket kärlek som sveper över våra teaterrum på jobbet. Några av våra ungdomar är några av de mest kärleksfulla människor jag träffat. En del av dem gillar mig och visar det. Det är hisnande att vara med om. Det är kärlek utan censur. Ingen av dessa ungdomar bryr sig ett dugg om hur jag ser ut, vad jag tjänar, eller om jag är användbar på annat sätt. De bara gillar mig. Det är stort att få vara med om. Kärlek rakt av. En nåd.
      Så mycket mer vet jag inte om någon behöver veta om mig. Jag vet inte så mycket själv. Det tar väl en livstid att reda ut vem man är och jag är nog bara halvvägs...
Men jag kan säga att jag  har älskat och älskar många människor. Och jag ogillar några.
Jag retar mig grön på snikenhet och inskränkthet. Jag rasar när vuxna människor beter sig som kränkta galningar när deras makt på ett eller annat sätt hotas.
Jag är ytterligt tveksam till normalitets begreppet. Det är så mycket som går förlorat av både innovationer och kreativitet om allt ska snävas in i det som kallas normalt.
Jag tror benhårt på att man ska dela med sig av sin eventuella styrka och sina svagheter. Jag tror också benhårt på att man ska tillåta sig att njuta av andras framgångar, inte se dem som hot utan som inspiration. Om man lyckas njuta av andras lycka och är generös med både sin styrka och sina svagheter inför andra så tror jag att man blir en lyckligare människa.
     Jag har ett synnerligen kluvet förhållningssätt till kärnfamiljen. Överhuvudtaget är jag tveksam till alla "sanningar" om hur vi  ska leva våra liv.
Jag tror att unga människor behöver vuxna som tänker mycket, som ifrågasätter vedertagna sanningar. Vuxna människor som vågar vara vuxna utan att sitta inne med alla svar. Vuxna människor som är nyfikna.

Jag försöker att vara öppen och kärleksfull mot människor. I bland är det svårt
men det är något jag kämpar med. Och kämpa det måste man nog.

Jag hyser tillit till livet och försöker ge det vidare.

Jag älskar min dotter.
 Jag älskar min dotter, min blomma, min soluppgång!

Tack för mig.

Kajsa Reicke

Kristina Lugn och Bodil Malmsten. Det är två skrivande kvinnor som jag verkligen beundrar. Två författare som hjälpt mig många gånger.
Jag kan läsa en rad ur någon av deras böcker, en dikt eller pjäs och både storskratta och gråta samtidigt! Varje gång får jag ett välbehövligt avstånd till min egen gnällighet eller mina  egna tillkortakommanden. Det hela känns inte längre så förskräckligt förfärligt. Det går att skratta åt. Det går i alla fall att skruva till olyckan ett par varv så att den blir så absurd att skrattet  är enda utvägen.
De är väldigt olika i sitt sätt att formulera sig men båda har en skärpa, en klarsyn och en ömsint blick på människan. Det tycker jag är stort.
       Marie-Louise Ekman är en kvinna som jag är väldigt nyfiken på. Hon som nyligen blivit Dramatenchef. Vad månde inte hända i dessa dammande teater, korridorer framöver. Den som ändå kunde ordna sig en prao/pryo/praso - jag vet faktiskt inte vad det heter nuförtiden - där!
Jag har faktiskt PRYAT på Dramaten som ung. Endast 14 år gammal. Jag och min allra käraste kamrat i skolan, Karin Lind, vi tjatade oss till detta stora äventyr. Egentligen förstår jag inte hur vi lyckades, vi gick ju på Waldorfskolan, och där förekom inte pryo, åtminstone inte på den tiden.
Men vi fick till det och gled in på Dramaten med glödgade kinder! Vi fick följa repetitioner och satt andäktiga med gapande munnar och tittade och lyssnade. Efter den veckan visste jag vad jag skulle välja för yrke, det fanns INGA alternativ.
       Marie-Louise Ekman ja, hon verkar och uttrycker sig med en sån tillit till fantasin och lusten. Hon verkar så säker på sig själv och på sin tanke att hon därmed blir generös mot andra. Hon verkar genuint intresserad av alla sorters uttryck för detta  knepiga som är att vara människa. Hon är skarp, klarsynt, ömsint och med mycket humor. Precis som Malmsten och Lugn.
Det grämer mig väldeliga att det enda jag har gemensamt med dessa kvinnliga idoler är den röda hårfärgen.

       I dag har jag sett på en fotbollsmatch. Vårt lag vann. Det var ju bra. Tjejerna jobbade på i värmen med gott humör. Liseberg låg framför dem som lockbete.
Jag hinner bara byta ett par ord med min dotter dessa dagar, vi bor ju på olika ställen, men jag förstår av den knapphändiga informationen jag får att det är Liseberg som gäller varje ledig stund. Det är ju kul, för dem.

      Jag har varit på Saluhallen i dag också. Där doftade det så gott. Jag köpte hem ett knaprigt surdegsbröd. Jag köpte faktiskt en bit Fetaost också.
RIKTIG grekisk Feta. Det finns inget godare enligt mig.

      Fötterna, eller rättare sagt högerfot gör ordentligt ont idag. Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt med promenerandet, men det fungerade inte.
Att kryssa fram i stan för att leta efter små roliga butiker och att dessutom leta efter en fotbollsplan begravd bland hundra andra planer, det tar på fötterna det.
I morgon ska jag försöka ta mig ut på en liten båttur i skärgården. Om inte i morgon så på fredag...

      Jag kom just på att jag inte presenterat mig här på bloggen. Det kanske jag borde göra. Inte för att det är livsviktigt, men det hör väl till god ton.
Nå, i morgon ska jag bekänna färg. I morgon får ni veta vem jag är.

Idag har jag promenerat långt. Det känns. I både lår och fötter. Det känns skönt.

Jag har gått in till stan från Majorna. Sedan har jag gått från Centralstationen till Liseberg fram och tillbaka två gånger.

Jag är glad att jag kan gå. Jag njuter verkligen av det.

På väg in till stan hittade jag en liten secondhandaffär som var söndagsöppen. Det fanns ett vackert tyg där som jag gärna ville köpa. Men jag besinnade mig. Det var rätt så likt ett älskat blommigt tyg som jag har hemma. Men en annan färgställning. Jag är väldigt svag för blommiga tyger.

Men ibland, som idag, lyckas jag besinna mig.
 
Jag kände mig så glad under min promenad. Sjöng för mig själv. Det gör jag ganska ofta. Just idag kändes allting som ett äventyr. Vad som helst kunde hända. Och just idag hade jag bara ansvar för mig själv.
 
Jag hittade ett litet fik där jag satte mig och drack kaffe. Jag var tvungen att skriva i min lilla anteckningsbok. Jag skrev om den lite pirriga lyckokänsla som fyllde mig där jag satt med min kaffe på det lilla fiket. Världen kändes verkligen ny idag.
 
Senare på dagen var jag på Världshistoriska museet och såg en utställning om Indien och Bollywoodindustrin. Jag är ganska svag för Bollywoodtemat.

Jag tog flera bilder av de sanslöst romantiska filmaffischerna, som faktiskt handmålades fram till inte alls så länge sedan. Jag tog också bilder på några gudaskulpturer och en cykelriksha som jag gärna skulle ha i mitt vardagsrum.
 
Det visades Bollywoodfilm på en stor duk mitt i museisalen. Det var svårt att sitta still till den rytmiska musiken som pumpade ut. En liten pojke, kanske tre fyra år, dansade med stor inlevelse till musiken. Jag blev lite avundsjuk. Jag ville också dansa.

Jag minns när dottern var liten, då tog jag alla tillfällen att dansa med henne varhelst vi hörde musik. Vi började med det på ett torg i Växjö där vi bodde tillfälligt just då hon kom till oss. Den andra veckan vi bodde där så var det en mindre rockkonsert på ett litet torg och där dansade jag och den lilla rultiga babydottern. Hon skrattade och gurglade glatt. Och jag var så stolt som jag aldrig varit förr i mitt liv.
 
Gud, vad tiden går fort. Nu är dottern på väg att bli en ung vuxen. Hon är snart längre än vad jag är och vacker som en soluppgång. Jag kan inte se mig mätt på henne. Min dotter. Min fotbollsdotter.
 
Alla fotbollstjejer har varit på Liseberg i kväll. Äntligen fick de gå in. Från och med kl. 17.00 gällde Gothiakorten som berättigar till fri entré. Sedan fick de kvittera ut sina åkband. Hoppas nu att de hann åka allt de ville åka. Förhoppningsvis hinner de tillbaka till nöjesparadiset både en och två gånger denna Göteborgsvecka.
 
Jag hade en märklig dröm inatt. Jag var med i ett TV-program och skulle laga mat åt några kända personer. Jag var oerhört uppjagad för detta. Anledningen till min nervositet var att jag är en rätt så usel kock. Jag är bra på att lägga upp oliver, frukt, bröd och ostar så att det ser gott ut. Rätt bra på pasta med diverse improviserade såser. Mycket mer än så är det inte.

I drömmen skulle jag laga en trerätters måltid och där ingick både fisk och kött och en avancerad dessert. Sedan var det gästerna också... Följande var inbjudna: Bodil Malmsten, Kristina Lugn och Marie-Louise Ekman. De är tre kvinnor som jag verkligen beundrar och verkligen skulle vilja träffa. Men bjuda dem på middag det vill jag inte. Till på köpet skulle programmet heta: "Fyra röda runt bordet". Det röda syftade på att vi alla har rött hår. Det är väl det enda vi har gemensamt. Tyvärr. Jag skulle verkligen önska att jag delade mer med dem än hårfärgen. Nåväl i drömmen kom jag så långt att jag satte mig för att ringa upp dem  för att meddela dem att de ABSOLUT INTE fick komma till TV för jag hade ingenting att bjuda på...

Sedan vaknade jag lätt panikslagen. Märklig dröm. Men nu när jag sitter här på kvällen och tänker på detta så tror jag att jag måste skriva något om dessa kvinnor i morgon. Eftersom de betyder och har betytt mycket för mig.

Ja, nu är jag här. I Göteborg.
Det blev inte många timmars sömn på tågresan ner. Jag är inte överdrivet förtjust att sova med människor jag inte känner.
Jag har dessutom väldigt lite förståelse för snarkare.
Men jag somnade till slut, av pur utmattning och självbevarelsedrift.

Fotbollsflickorna var också bleka om nosen i morse. Men de är ju på ÄVENTYR!

       I dag har jag åkt spårvagn. Det är roligt. När man väl sitter inne i spårvagnen. Utanför är jag orolig att bli nermejad av en. Jag fattar inte spårsystemet. Plötsligt kommer de bara, tyst susande. Då gäller det att kvickt nå en trottoarkant.
Men inne i spårvagnen är det lite spännande. Dels att hålla koll på var jag är, var jag ska gå av och dessutom fundera på om jag ska vara lite tuff och bara hoppa av och ta mig vidare till fots. I morgon är jag modig nog. Då regnar det nog inte heller.

       Att resa själv, övriga Gothia-gänget bor ju på annat ställe, är ganska häftigt.
Även om det inte är någon jätteutmaning att ta sig fram i Sverige. Men eftersom det är en del som ter sig lite annorlunda  i en annan stad och det ibland är svårt att hitta dit man ska, så är man tvungen att fråga folk och kommer i samspråk med främlingar på ett annat sätt än hemma. Det gillar jag.
Jag hamnade bredvid en äldre man på spårvagnen. Han var liten, vithårig och krum i ryggen. Jag log mot honom när han satte sig bredvid mig. Och han log tillbaka. Det fanns någon form av samförstånd i våra leenden. Det kändes så. Han var lite långsam och en aning tafatt i kroppen. Och jag var tafatt som nykomling och utböling i stan.
När vi närmade oss Chapmans Torg, där jag bor under denna vecka, och där jag följaktligen skulle gå av, så reste han sig mödosamt och gjorde plats åt mig så gott han kunde. Vi hade rest oss en aning för tidigt så då fick vi en anledning att prata om det. Jag berättade också snabbt varför jag var i stan och vad jag skulle försöka hinna se under veckan. Han berättade glatt att det minsann gick buss in till stan också, och bussen gick mycket snabbare än spårvagnen. Här fanns det resurser minsann. Han log lite finurligt och hans göteborgsdialekt lät så hemtrevlig. Han hade en väldigt stadig blick. Ögonen var blåklintsblå.
Han påminde lite om en äldre dam som jag brukar möta på Hemköp i Umeå.
Hon och jag pratar om väsentliga saker som fruktpriser, svårigheter att läsa innehållsförteckningar och att alla  människor verkar så stressade.
Jag blir alltid på så gott humör när jag träffar denna gamla dam. Glad och lugn. Det är som om livet blir på riktigt. Hon fokusera på det som händer i stunden och tar sig tid att prata med dem hon möter.
Sådan vill jag också vara. Oftare än vad jag är.

Jag kom i samspråk med en yngre kvinna i dag också, utanför Centralstationen. Jag frågade om biljettsystemet på spårvagnarna, men det fortsatte i en diskussion både om fotboll och om Sveriges trevligaste städer!
Det kändes som om vi träffats förr!

Jag sitter i min systersons lägenhet. Det är alltid lite konstigt att vara i någons hem när vederbörande inte är hemma. Det är extra konstigt nu eftersom det ligger små leksaker och klädesplagg här. Som tillhör lille Leo som jag bara sett på kort hittills. Han är ju i Syrien nu.
Nå, till julen ska jag väl få träffa honom. Han har stora grönbruna ögon och är sjövild enligt föräldrarna. Jag ser verkligen fram emot att träffa honom.

Det kanske blir en bra vecka det här. Kanske får jag tid att tänka. Det är mycket jag vill tänka på just nu.
Det är mycket jag vill göra också. Jag vill skriva en bra historia. Och jag vill få till en bra bild. Men jag saknar pastellkritorna.
Men pastellkritor finns väl i Göteborg också.

Det blir nog en spretig blogg det här. Men jag är ingen rutinerad bloggare.
Vet inte om jag är särskilt rutinerad överhuvudtaget och blogga brukar jag inte göra...

Jag startade i måndags  med  att skriva en liten sammanfattning av min och min familjs Spaniensemester. I tisdags skrev jag några rader om vår nya familjemedlem, lilla valpen Tobbetott eller Tottetobb. Den ljuvlige och underbare lille marodören som väcker mig 06.00 på morgonen. Han väcker mig och har mage att kräva att jag ska gå ut! Men han är underbar ändå!
Och nu i skrivandes stund är jag i färd med att packa inför stundande Göteborgsresa.
Jag och min dotter ska åka till Gothia Cup!!!

När jag, efter många års svidande längtan äntligen fick min älskade dotter i mina armar, då svor jag heligt och dyrt inför mig själv:
- Fotbollsmamma, det blir jag aldrig!
Och nu, x antal år senare är jag och dottern på väg till Gothia!

Det är naturligtvis jättekul. För henne. Själv är jag ytterligt tveksam.

Den allra första planen var att jag/vi, i samband med Gothia, skulle hälsa på min härliga systerson och hans fru och deras lille son Leo. Det var något jag verkligen såg fram emot!  Men det blev inte så. I samma veva som vi reser i från Umeå reser göteborgarna till Syrien för att döpa den lille!
Extra försmädligt eftersom min systerson är den ende i släkten som delar dotterns fotbollintresse!
Vi gjorde alla vad vi kunde för att det inte skulle tjorva till sig, men det gjorde det ändå.
Så nu bär det av utan lockbete för min del.
Men jag måste ge min dotter  en eloge för att hon, i så många år,  tappert har envisats med sin fotboll. Hon har ju inte haft någon samstämd hejar klack här hemma precis.

- Ska du inte pröva något instrument? Trummor? Gitarr? Trumpet?
Det är vad fadern har sagt när han har försökt att få dottern på andra tankar. 
- Dans, teater, sång, det måste du pröva!
Det är  vad modern, alltså jag, har försökt övertyga dottern om. Nämligen om att det jag är intresserad av, det borde hon också intressera sig för!
Den envetna dottern har alltid svarat sin mor och far med ett milt och överseende leende på läpparna.
- Det där är sådant som ni är intresserade av. Inte jag!
Sedan har hon seglat i väg med högburet huvud till en träning eller match.

Fotboll?
Jag förstår att det är kul att sparka boll till varandra. Men vad spelar det för roll i vilket mål bollen hamnar? Varför är det så viktigt att tävla, att vinna? Man springer, hoppar, studsar och passar till varandra en timme eller två, det är ju helt OK och dessutom bra motion. Men tävla,vinna?
För att inte tala om allt  skrikande runt planen. De vuxnas skrikande.
Det är ett annat löfte som jag givit mig själv, och faktiskt hållit:
- Jag kommer aldrig att skrika på en fotbollsmatch. Jag gör det bara inte!
Det beror inte på att jag inte kan skrika, jag har goda röstresurser. Men det är ju så ofantligt stressande och hysteriskt! Skulle jag själv vara spelare så skulle jag begära: Största möjliga tystnad tack...
En gång var det en fotbollsmamma som skrek så mycket att hennes röst försvann! Vid närmare eftertanke kanske det finns en marknad här? Jag kanske borde bli röstcoach åt fotbollsföräldrar? Då skulle de åtminstone få lära sig att använda stödet när de tar i.
Jag förstår ju att allt gormande är välment och att föräldrapubliken drabbas av någon form av kollektiv utlevelseaffekt.
Men det är något med skrikandet och hetsen och  det där allvaret som vilar över det hela, som jag inte riktigt kommer sams med. Det är som om världen fullständigt brakade samman inför en missad  poäng eller en missad målchans.
Men jag förstår ju inte vitsen med det hela. Med fotboll.
Dyrt är det också. Otroligt dyrt. Och vi föräldrar ska ställa upp på diverse märkliga arrangemang för att dra in pengar till laget. Ändå verkar det fattas pengar hela tiden. Det går liksom inte i hop. Och ställer man inte upp som förälder så får man VÄLDIGT dåligt samvete...

Dessutom känner jag mig så oerhört löjlig och obekväm i de flesta sportsammanhang. Det var likadant när dottern testade innebandy en termin. Jag vet inte hur jag ska föra mig, vad jag ska prata om eller vad jag ska ha på mig. De flesta föräldrar har käcka och praktiska träningsoveraller.  Jag hatar träningsoveraller!
De flesta föräldrar har ordentlig koll på cuper, serier och poängställningar. Jag hatar att ens försöka ha koll på sådant. Jag är glad om jag överhuvudtaget är i närheten av något som liknar en plan i något sånär god tid. Det räcker för mig.

MEN, min unga dotter är det dyrbaraste jag har och hon älskar fotboll, så jag packar glatt vidare alla våra väskor inför Gothia.

Jag ska försöka njuta av staden Göteborg, gå på museer, besöka någon skärgårdsbåt och sitta på café.
En och annan match ska jag också gå på.
Min dotter är ju med och spelar.
Hon älskar fotboll hon.
Och bra är hon också!

I sommar blev det 10 dagars semester i Spanien.
10 dagar och ett sällskap på 10 personer.
Det var härligt, bökigt, varmt och gemytligt.
Vi bodde en bit söder om Barcelona, i ett tjusigt hus med egen pool. Skönt.
     Vi var i åldrarna från 1 ½ år till 64 år. Alla med varsin egensinnig personlighet.
Den yngsta hade svårt att komma till ro på sina vilostunder. Hennes moder var blek om kinderna, men mycket tapper. Den äldste var snar att skälla på det som inte fungerade som hemma. Han piggnade dock till mot slutet av veckan då det var gay festligheter på gång. En av dem i den gyllene medelåldern ville gärna  utforska det mesta på egen hand. De ljuvliga tonåringarna önskade sig kanske mer faror och äventyr, men välsignade oss äldre med små överseende leenden emellanåt. Den äldsta kvinnan, mig kär och närstående, halkade illa intill pool kanten och kunde följaktligen inte följa med in till byn mer än en gång. 5 åringen var ett under av gosighet om han bara fick spela Ludo sådär 50 gånger om dagen.
Det är en del av min familj det här och jag älskar dem alla högt och innerligt.

     Själv kunde jag knappt bärga mig till middagstid för att få sätta tänderna i en och annan solmogen tomat och dricka ett och annat fantastiskt gott, om än billigt, vin.
      Sedan är det det där speciella ljuset... Jag älskar soldis och jag klarar värmen bra. Jag håller mig helt enkelt i skuggan så mycket det går. I min ålder och med min fisljusa hud är det helt enkelt av nöden.

     Ja denna första del av semester bestod av huset, solen, poolen och havet. Och så tomaterna förstås. Härligt.
Härligt att vara många också. Egentligen skulle jag nog alltid vilja ha en stor familj omkring mig. Naturligtvis skulle var och en ha eget boende, men gemensamma utrymmen för umgänge.
     Vi njöt av vår solvecka så gott vi kunde, alla utefter sin egen näbb, och över alltihop låg ett tjockt lager solskydd 30 +.

     Vi hann se lite av Barcelona också. Dit ska jag resa tillbaka. Kanske ensam nästa gång. Jag har nämligen fått se en skymt av Gaudis mästerverk och jag förstår att jag måste tillbaka och detaljstudera. Porslinet lever farligt här hemma efter besöket på Park Guell...

     Det var stora gayfestligheter i Barcelona. Två jätteparader hade vi turen att få vara med om. Det var verkligen häftigt och det piggade märkbart upp min svåger! En sådan härlig galenskap och stolthet. Det gick inte att stå still till samba  trummorna. Jag och en betydligt äldre dam gnuggade höfter med varandra och log. Vi var glada och danslystna. Just så borde livet vara oftare.
Tonåringarna var fulla av intryck från paraderna och reste hem med väskorna fulla med informationsmaterial och dessutom en packe kondomer. Det kan vara bra att ha på kommande  resor tänkte jag. I och för sig har jag ingen aning om kondomers livslängd. Men ändå.

     Jag hatar att flyga. Men det gick så bra. Både dit och hem. På dit vägen hamnade vi i business class, planet var fullt så det var vad som återstod. Det var skönt och rymligt. Mannen framför oss var definitivt van vid detta och sa med hög röst :
- Om någon har tagit MIN PLATS så slänger jag ut honom !
Det var klara besked. Ett ögonblick tänkte jag att det skulle bli bekymmer med gubben. Men han var nöjd och tyst sedan han fått sina drinkar. Det var nog tur det. För honom.

     Jag gör gärna fler resor med mina vimsiga och egensinniga släktingar. Helst med ännu fler av dem.
Med gummistövlar på och ett gott humör är det bara att hett och intensivt satsa ännu en gång på ännu en sommar.

Kultur kan vara många saker. Enklast att ta på är kanske dans, teater, musik, m.m. Även andra saker som mat och traditioner är sådant som man oftast pratar om när det gäller andra kulturer. Men de viktiga sakerna. De som verkligen betyder något är svårare att ta på.

När jag var yngre trodde jag att svensk kultur var luciatåg, dalahästar och allsång på skansen. När jag var 21 hade jag möjlighet att jobba tillsammans med en kille från Zambia i ett projekt kring ungt ledarskap. Vi jobbade först en period i Sverige innan vi åkte till Zambia för att jobba. Jag fick lära mig helt andra saker om vad det innebar att vara svensk. I Zambia bodde jag i en vanlig zambisk familj med åtta barn och jag upptäckte många saker om mig själv. T.ex. att jag hade en obändig tro på evolutionsteorin trots att jag inte hade några bevis. Men jag fortsatte att upprepa saker som jag blivit tillsagd genom uppväxtåren och märkte till slut att jag var lika "hjärntvättad" som de religiösa ungdomar som jag diskuterade med. Eller var jag kanske bara kulturellt programmerad?

Det visade sig också att jag hade värderingar som jag inte kunde släppa. Vissa saker som jag vägrade anpassa sig till. Har ni hört uttrycket  "Man ska ta seden dit man kommer". Min erfarenhet är att de som säger det aldrig har behövt leva i en kultur där det ibland krävs att man ger avkall på saker som man har en viss syn på t.ex. demokrati, jämställdhet eller barnuppfostran.  

Även om det inte var något som var lätt så önskar jag att alla någon gång skulle prova på att vara i minoritet, att vara den som ser annorlunda ut, som är annorlunda, som med sitt blotta utseende väcker fördomar, att vara den som ifrågasätts och som själv blir tvungen att ifrågasätta sitt eget liv och det man alltid trott var sant.  Kanske, kanske, kanske skulle människor då kunna förstå andra bättre. Kanske skulle vi vara lite mer toleranta mot andra. Jag vet att jag blev det.

"De flesta dömer mer efter skenet än efter verkligheten, för alla kan se, men få förstå"

Det viktigaste var nog ändå att jag under lagren av inlärda beteenden, vanor, och kulturell programmering hittade vad som var viktigt för mig.