umea2014

Kristina Lugn och Bodil Malmsten. Det är två skrivande kvinnor som jag verkligen beundrar. Två författare som hjälpt mig många gånger.
Jag kan läsa en rad ur någon av deras böcker, en dikt eller pjäs och både storskratta och gråta samtidigt! Varje gång får jag ett välbehövligt avstånd till min egen gnällighet eller mina  egna tillkortakommanden. Det hela känns inte längre så förskräckligt förfärligt. Det går att skratta åt. Det går i alla fall att skruva till olyckan ett par varv så att den blir så absurd att skrattet  är enda utvägen.
De är väldigt olika i sitt sätt att formulera sig men båda har en skärpa, en klarsyn och en ömsint blick på människan. Det tycker jag är stort.
       Marie-Louise Ekman är en kvinna som jag är väldigt nyfiken på. Hon som nyligen blivit Dramatenchef. Vad månde inte hända i dessa dammande teater, korridorer framöver. Den som ändå kunde ordna sig en prao/pryo/praso - jag vet faktiskt inte vad det heter nuförtiden - där!
Jag har faktiskt PRYAT på Dramaten som ung. Endast 14 år gammal. Jag och min allra käraste kamrat i skolan, Karin Lind, vi tjatade oss till detta stora äventyr. Egentligen förstår jag inte hur vi lyckades, vi gick ju på Waldorfskolan, och där förekom inte pryo, åtminstone inte på den tiden.
Men vi fick till det och gled in på Dramaten med glödgade kinder! Vi fick följa repetitioner och satt andäktiga med gapande munnar och tittade och lyssnade. Efter den veckan visste jag vad jag skulle välja för yrke, det fanns INGA alternativ.
       Marie-Louise Ekman ja, hon verkar och uttrycker sig med en sån tillit till fantasin och lusten. Hon verkar så säker på sig själv och på sin tanke att hon därmed blir generös mot andra. Hon verkar genuint intresserad av alla sorters uttryck för detta  knepiga som är att vara människa. Hon är skarp, klarsynt, ömsint och med mycket humor. Precis som Malmsten och Lugn.
Det grämer mig väldeliga att det enda jag har gemensamt med dessa kvinnliga idoler är den röda hårfärgen.

       I dag har jag sett på en fotbollsmatch. Vårt lag vann. Det var ju bra. Tjejerna jobbade på i värmen med gott humör. Liseberg låg framför dem som lockbete.
Jag hinner bara byta ett par ord med min dotter dessa dagar, vi bor ju på olika ställen, men jag förstår av den knapphändiga informationen jag får att det är Liseberg som gäller varje ledig stund. Det är ju kul, för dem.

      Jag har varit på Saluhallen i dag också. Där doftade det så gott. Jag köpte hem ett knaprigt surdegsbröd. Jag köpte faktiskt en bit Fetaost också.
RIKTIG grekisk Feta. Det finns inget godare enligt mig.

      Fötterna, eller rättare sagt högerfot gör ordentligt ont idag. Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt med promenerandet, men det fungerade inte.
Att kryssa fram i stan för att leta efter små roliga butiker och att dessutom leta efter en fotbollsplan begravd bland hundra andra planer, det tar på fötterna det.
I morgon ska jag försöka ta mig ut på en liten båttur i skärgården. Om inte i morgon så på fredag...

      Jag kom just på att jag inte presenterat mig här på bloggen. Det kanske jag borde göra. Inte för att det är livsviktigt, men det hör väl till god ton.
Nå, i morgon ska jag bekänna färg. I morgon får ni veta vem jag är.