En hyllning till SV-tanten
När jag var liten hamnade jag i en förening. Föreningen hette Vi Unga men det spelade ingen roll för oss just då. Vi spelade teater och vi hade fantastiskt roligt. Vi träffades i en bygdegård i en liten by där fotboll var den enda fritidsaktiviteten. När vår teaterledare slutade bildade vi en egen Vi Unga klubb och jag blev vald till ordförande. Jag gick i högstadiet då och var äldst i gruppen. Vi trodde inte att det skulle gå. Vad visste vi om att driva en förening? Vad kunde vi göra?
Som tur var fanns det andra som trodde att vi kunde. Det fanns SV-tanter. Vi kallade dem lite skämtsamt för det p.g.a. det studieförbund som de representerade. Våra SV-tanter hette Anna-Britta och Vivianne. De talade mycket bestämt om att vi visst kunde. Att vi skulle få åka på teaterledarutbildning. Att vi skulle få funktionärsutbildning. Att vi skulle ordna sommarläger för barn. Att vi skulle ha roligt. Att de skulle hjälpa oss.
Vi började rätt snart med att ordna läger och teaterverksamhet för de som var yngre än oss. Vi insåg att ungarna ville göra olika saker och under högstadie och gymnasietiden tog vi hand om en grupp barn och planerade olika aktiviteter tillsammans med dem. Vi insåg att SV-tanterna hade rätt. Vi slutade fundera på om vi kunde eller inte. Vi gjorde ändå. Och jag lärde mig att allt är möjligt. Om jag vill. Om jag är beredd att lägga ned tid och arbete. Det var bland annat det som lockade med Vi Unga och som gjorde att jag stannade kvar i den föreningen. Att jag fick göra själv och skapa egna projekt . Det fanns inget färdigt koncept. Men om jag ville skapa fanns verktygen och människor som backade upp.
Men inget hade hänt om det inte funnits SV-tanter. SV-tanter som orkar, som vill, som tror, som ser och som lyser i en värld av resignerade och trötta "det är ingen idé" människor. Att vara SV-tant är det finaste som finns. Det har inget att göra med ålder, kön eller vart man jobbar. Det är en inställning och roll man väljer. Så under min vecka i rampljuset, när alla tusentals människor läser mina blogginlägg, vill jag passa på att hylla alla SV-tanter i världen. Ni gör Sidensjö, Umeå, Europa och världen roligare att leva i.
Som tur var fanns det andra som trodde att vi kunde. Det fanns SV-tanter. Vi kallade dem lite skämtsamt för det p.g.a. det studieförbund som de representerade. Våra SV-tanter hette Anna-Britta och Vivianne. De talade mycket bestämt om att vi visst kunde. Att vi skulle få åka på teaterledarutbildning. Att vi skulle få funktionärsutbildning. Att vi skulle ordna sommarläger för barn. Att vi skulle ha roligt. Att de skulle hjälpa oss.
Vi började rätt snart med att ordna läger och teaterverksamhet för de som var yngre än oss. Vi insåg att ungarna ville göra olika saker och under högstadie och gymnasietiden tog vi hand om en grupp barn och planerade olika aktiviteter tillsammans med dem. Vi insåg att SV-tanterna hade rätt. Vi slutade fundera på om vi kunde eller inte. Vi gjorde ändå. Och jag lärde mig att allt är möjligt. Om jag vill. Om jag är beredd att lägga ned tid och arbete. Det var bland annat det som lockade med Vi Unga och som gjorde att jag stannade kvar i den föreningen. Att jag fick göra själv och skapa egna projekt . Det fanns inget färdigt koncept. Men om jag ville skapa fanns verktygen och människor som backade upp.
Men inget hade hänt om det inte funnits SV-tanter. SV-tanter som orkar, som vill, som tror, som ser och som lyser i en värld av resignerade och trötta "det är ingen idé" människor. Att vara SV-tant är det finaste som finns. Det har inget att göra med ålder, kön eller vart man jobbar. Det är en inställning och roll man väljer. Så under min vecka i rampljuset, när alla tusentals människor läser mina blogginlägg, vill jag passa på att hylla alla SV-tanter i världen. Ni gör Sidensjö, Umeå, Europa och världen roligare att leva i.
Kommentarer
Trackback
