umea2014

Snart tar vi farväl av år 2008 och välkomnar år 2009. Det var ett händelserikt år i år. Vi följde med stor nyfikenhet det amerikanska presidentvalet. Mot slutet verkade det hela lite tjatigt. Det blev nästan svårt att avgöra om det hela gällde nyheter eller det handlade om någon sorts underhållningsprogram på tv och radio. Jag hörde att en del tv-tittare hade hört av sig till SVT och oroade sig över att de inte hade fått sina valsedlar!

Det bästa var i alla fall att hela dramat fick ett bra slut i och med att Obama vann. Jag hoppas att han kommer att klara av en stor del av de förväntningar som finns på honom. För min del hoppas jag att han kan skapa en dialog med den iranska regeringen så att relationen mellan USA och Iran normaliseras och därmed röjs undan risken för ännu ett krig i mellanöstern. Det sista som behövs i den delen av världen är ännu ett krig.

Det känns så oerhört tråkigt med de senaste upptrappningar av våldet på Gaza och Israel. Det är ju ett regelrätt krig som pågår där och som vanligt är det de civila som drabbas hårdast på båda sidor. Jag önskar verkligen att vi kunde skicka en del av det lugnet som vi har här i Umeå dit som en nyårspresent så att alla kunde få slappna av lite.

Jag som tänkte att den stora branden på Ålidhem blev en sån tråkig händelse för vår stad i slutet av det här året. I och för sig måste det vara riktigt jobbigt för dem som drabbades direkt av branden och fick sina hem förstörda men tack och lov ingen kom till skada. Det kunde ha gått riktig illa.

Jag tror att man måste passa på att använda sådana kriser till att skapa något positivt. Jag är medveten att detta låter som en klyscha men är det inte så att det finns en stor del sanning i varje klyscha. Tänk när det brann på Ålidhem hade man satt upp ett skylt där som uppmanade förbipasserande att anmäla sig som frivilliga och hjälpa till på det sätt de kunde. Det var ju många som var drabbade så jag tror man kunde hjälpa till på olika sätt.

Sverige är ju en riktig välutvecklat land och de flesta aktiviteterna i samhället är så institutionaliserat vilket i och för sig är mycket bra. Samtidigt gör detta att många spontana aktiviteter uteblir. Jag tycker att det är lite synd. Om vi kan vara mer spontana och kunde delta aktivt i det som pågår i vårt samhälle skulle vi må mycket bättre. När man kan delta i något då känner man sig aktiv och inte bara som en hjälplös åskådare.

Tänk om de flesta människor kunde kanalisera sitt engagemang för miljö, för fred, för de mänskliga rättigheter eller något annat som de känner för, då skulle världen se mycket annorlunda ut. Jag tror att kultur och kulturella aktiviteter kan vara ett bra redskap för att ta tillvara på människors engagemang. Det gäller att vara kreativ och ta till vara de tillfällen som dyker upp särskilt nu när vi går i en ny fas av satsningar för att blir Europas kulturhuvudstad år 2014.

Önskar er alla ett riktig gott nytt år och vi hörs nästa år!

För några år sen fick jag åka tillbaka till Iran på besök efter att ha varit borta för 17-18 år. Den där resan var en märklig upplevelse. Det var som en intensiv släktträff som varade under de tre veckorna som jag var där. Jag hade aldrig fått så mycket nya intryck som jag fick under den där resan. Mycket värme och mycket kärlek av människor som jag hade inte sett på länge. Det mest märkliga var dock att jag kände mig mest som en turist än någon som hade kommit tillbaka hem. Jag var aldrig ensam där och sällan fick tillfälle att vandra runt omkring på egen hand. Det mesta som jag såg från gator och torg var från bilen när vi åkte till släktingar på besök.

Folk blev mycket förvånande när jag försökte ta bilder från saker som verkade vardagliga för dem. Stora politiska väggmålningar, biltrafik eller reklamskyltar verkade för de flesta av mina släktingar konstiga motiv för foto. Den där fotograferandet, eller snarare försöket att se, gav mig dessutom mycket motstridiga känslor. Jag hade en känsla att det kanske skulle ta mig ännu 17 år innan jag skulle komma tillbaka till Iran och därför ville se så mycket jag kunde, både av de fina sakerna och av de mindre smickrande sidorna av mitt hemland.

Man kunde se mycket lätt de stora klyftorna som finns mellan olika samhällsklasser där och det gjorde verkligen ont i hjärtat. Redan första kvällen såg jag bl.a. små pojkar som sålde blommor längs motorvägen nära flygplatsen. Det kändes inte alls kul och det värsta var att det mesta verkade som normalt för de flesta. Det var ganska ironiskt att min ankomst till Iran påminde mig så mycket om min första tid i Sverige. Jag kom ihåg att just svårigheten att se direkta skillnader mellan fattiga och rika här i Sverige var något som verkligen hade förbryllat mig. Det verkade som om att jag hade svårt att orientera mig i det nya landets sociala landskap.

Under hela tiden då jag var där i Iran kunde jag inte låta bli att jämföra olika saker mellan Iran och Sverige. Hoppas ni inte missförstår mig. Det var inte alls så att jag hade hamnat i helvetet. Inte alls så. I Iran finns en stor spetkrum av olika saker. Det fanns mycket värme och familjära saker som jag hade saknat här, samtidigt var det mycket som jag inte kunde acceptera. Jag insåg att jag hade ändrats så mycket under den långa tiden som jag var borta och naturligtvis allt annat i Iran hade också ändrats. En del till det bättre och en del till sämre. Det var smärtsamt att inse att den bild som jag hade av mitt gamla hemland inte fanns längre. Det var ju bara en bild som tillhörde en tid som hade glidit förbi.

Så med en massa nya funderingar kom jag tillbaka hem till Umeå. Det kändes att jag behövde flera veckor av vila för att smälta alla mina intryck från min Iran resa. Jag började så småningom inse att det hela handlar om ställningstagande. Jag kunde välja att se mig som en man utan ett riktigt hemland. Jag var varken en iranier eller en svensk. Fast samtidigt kunde jag se mig som både en svensk och som en iranier. Så småningom i min nya hemstad Umeå kom jag till insikt att jag på olika sätt hade formats av både dessa länder. Det gällde bara att acceptera att jag är en svensk iranier när jag är i Iran och en iransk svensk när jag är hemma i Sverige.

Jag heter Saeid Erfan, en umebo som bryter på persiska. Jag flyttade hit till Umeå från Göteborg år 2002 efter att jag hade fått ett jobb som systemutvecklare på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) här i Umeå. Jag var oerhört glad att jag hade fått det här jobbet. Det var en svår tid. Den så kallade IT-bubblan hade spruckit och det var tufft att få jobb som programmerare särskilt om man var nyutexaminerad med lite arbetslivserfarenhet och dessutom hade ett namn som mitt.

Jag var flitig att söka jobb och sökte många jobb överallt i landet. En blandning av hopp och rädsla var drivkraften i mitt sökande. Hopp på att få ett jobb och därmed få förutsättningar för att skapa ett bättre liv, och rädsla för att inte hamna i en långvarig arbetslöshet med allt vad det innebär för en. Som tur var fick jag till slut ett jobb här i Umeå fast priset var att jag skulle lämna många nära och kära i Göteborg som var min hemstad för många år.

Så var det tillfälligheter som gjorde att jag hamnade här i Umeå. Jag kunde lika gärna ha hamnat i Piteå, eller i Helsingborg. Det första året kändes mycket exotiskt för mig att bo här. Jag flyttade hit till en halvtom stad under värmeböljan i augusti som varade i flera veckor. Kunde inte tro att man bor så nära polcirkeln om det inte var för de ljusa nätterna. Den kommande kalla och mörka vintern gjorde det hela ännu bättre trots att jag frös som aldrig förr i hela mitt liv.

Det kändes som sagt exotiskt att bo här då och det tog mig flera år tills jag kunde och ville kalla mig för umebo. Att bo i en stad och att kunna erkänna samma stad som sin hemstad är två helt skilda saker. Många tror att man ska vara född och uppvuxen någonstans för att man ska kunna kalla den där platsen för sitt hem. För mig handlar det om att vilja erkänna någonstans som sitt hem. När man börjar inse att man är en del av sin livsmiljö och har en ömsesidig relation med sin omgivning då börjar en känsla av tillhörighet växa i en. Och det är då som man börjar känna sig hemma.

Nu när jag har fått det här privilegiet att blogga här då vill jag berätta lite om min relation till Umeå. Hoppas ni alla får en riktig trevlig måndagskväll och vi hörs imorgon.

- The Original Scandinavian Santa Cap, upprepade skräddaren klentroget.

- Just det, sa vi. Mycket röd, gummiband runt huvudet och spetsig i andra ändan, som hänger ned på nacken.

Vi kunde också ha sagt att den första som avbildade den svenska tomteluvan var Jenny Nyström som illustrerade berättelsen Lille Viggs äfventyr på julafton.

- Längst ner på ryggen kan man ha en bjällra, sa maken Calle och trallade Jingle Bells.

Skräddaren serverade ett leende av så bred modell att mungiporna blockerade öronen.

- Små klockor. Pling, pling, försökte vi.

- Kyrkklockor, utbrast mannen. Små kyrkklockor längst ner på tomteluvan.

- Yes, sa vi.

- Naturligtvis, utbrast skräddaren glädjestrålande. Jag ska åka in till marknaden och köpa små klockor till luvorna. Det gör jag så gärna. Jag är nämligen kristen.

Det sista sa mannen med uppenbar stolthet. Han presenterade sig som Thomas efter aposteln Tomas Tvivlaren, och följdaktligen tillhörde han den syriansk ortodoxa kyrkan. Enligt legenden ska aposteln ha anlänt till Kerala år 52 e Kr för att missionera. Enligt samma, helt obekräftade uppgifter, ska den helige invandraren ha omkommit vid en jaktolycka på ett berg utanfor Chennai på östkusten. En jägare tog den bedjande aposteln för en påfågel och kastade sitt spjut mot honom.

Stränderna har inte varit sa fina i Kovalam på flera år som i år. Vattnet är klart och det går lagom stora vågor. Hotellen har investerat i förbättringar av olika slag, restaurangerna har anställt folk och affärsägarna har målat sina fasader. Allt i väntan på turisterna som man trodde skulle slå förra årets rekord i antal.

Redan i oktober förstod man att den svaga världsekonomin skulle innebära färre turister. Keralas högsäsong sträcker sig från november till mars. Åttio procent av turismen utgörs av indier, resten är från Europa och några få från USA och övriga Asien. Den 15 november när vi kom ner var bokningarna inför högsäsongen vida färre än förra året. Men man hoppades på ett underverk innan jul. Tron på "The shining India" och en ständigt pågående positiv utveckling av vad det än månde vara, är oforbehållsamt stark hos de flesta indier.

Så kom terroristattacken i Bombay och allt hopp om en någorlunda god turistsäsong försvann inom loppet av ett dygn. Avbokningarna från alla håll i världen rasade in. Taj Hotel i Kovalam (samma kedja som Taj i Bombay) fick 300 individuella avbokningar på bara några dagar. Små och större grupper, bland annat flera yogagrupper, avbokade. Alla hotell, husbåtar, resorts, homestays, alla turistoperatörer i hela Indien fick känna av rädslan för nya terrorattacker. Till och med de mest optimistiska måste erkänna att det är kört för turismen i Indien den här säsongen.

Det är värre än September eleven 2001, säger man i Kovalam. Egentligen tror jag inte på det, men skillnaden ligger i att förväntningarna idag är så mycket större. Förra året var ett rekordår och man trodde allmänt att året skulle bli lika bra eller bättre.

Turismen är en känslig näring, konstaterar vi och lider med de drabbade. Brist på folk i allmänhet är det däremot inte. Kerala har 33 miljoner invånare på en yta så stor som Småland och halva Blekinge. Det kryllar för det mesta, däremot inte av turister, detta terrorattackernas år 2008.

Marianne Hård af Segerstad

I år inföll Khartika den 10 december. Datum varierar något år från år enligt den mayalamska kalendern som bestäms av månen. Dagen innan hade det regnat och på morgonen på Khartikadagen regnade det.

- Från och med imorgon slutar det regna, sa Onni, vår granne. Sen är höstmonsunen över.

- Hur vet du det, frågade jag.

- Det vet alla, sa Onni. Det regnar aldrig efter Khartika.

På Khartikadagens kväll brinner tusentals stearinljus i Kovalam. På murar, verandor, bord och i fönster, på alla upptänkliga ställen har man tänt fladdrande stearinljus och lyktor. På stranden brinner elder och över alltihop lyser månen full och rund. Ljusen ska dra till sig Lakshmi, som är rikedomens gudinna, tillika hustru till en av hinduismens huvudgudar Vishnu. Man vill bli rikare helt enkelt. Och efter Khartika slutar det regna.

En av de saker jag är mest fascinerad av i Indien är den orubbliga tro som människorna har. Man tror på hinduismens gudavärld, reinkarnationen, astrologi, spådomar, ayurvedans helande kraft, Gud och Jesus och Mohammed... Man ifrågasätter inte, lägger inga krångliga naturvetenskapliga aspekter på tingens ordning. Man tror helt enkelt. Så är det.

Ibland när jag åker till Trivandrum med vår vän Vinod Kumar brukar vi stanna till vid det stora Ganeshatemplet. Vinod ska offra några kokosnotter till sin personliga gud, Ganesha, älskad son till Shiva och Parvati. Vinod köper några nötter, krossar dem mot den för ändamålet avsedda tempelväggen, kastar sig ner framför Ganeshastatyn och mumlar sitt mantra och sen fortsatter vi... Det är inget märkvärdigt med det.

Häromdagen stannade en limosinliknande bil utanför templet, en kostymklädd herre steg ur medan chauffören satt kvar i bilen. Mannen köpte tre säckar kokosnötter, kastade själv ett par stycken och gav sedan några sedlar till tempelmannen som fick kasta resten.

- Han ska antagligen göra en viktig affär idag, sa Vinod. Eller gifta sig. Då kastar man sådär tusen nötter.
Mannen hastade tillbaka till bilen och dess chaufför... Vinod och jag fortsatte vår färd.

Det är en vecka sedan det var Khartika och det har inte regnat sedan dess.
- Självklart, sa Vinod, det regnar aldrig efter Khartika. Det bara är så.

Marianne Hård af Segerstad

Förra veckan var vi på ett hinduiskt bröllop. Brudparet heter Radakrishnan och Bindu, han 28 år och hon 24 år. Äktenskapet var liksom 90% av alla andra äktenskap i Kerala arrangerat av föräldrarna. Radhakrishnans pappa arbetar i hälsoministeriet och Bindus pappa i något annat ministerium i regeringsbyggnaden i Trivandrum (papporna hade väl gjort upp med varandra i lunchrummet). Båda är nairer, vilket är den näst högsta kasten i Kerala. Antalet gäster var 1800 stycken. Vår anknytning till brudparet var att vår vän Vinods syster arbetar på hälsoministeriet och därfor blev vi bjudna. Ska man få ihop 1800 gäster så...

I Trivandrum finns en mängd wedding halls som man kan hyra för bröllop. Bröllopet är den viktigaste tilldragelsen i en människas liv. Att inte vara gift är en skam. Ett utanförskap, kan man saga på Rheinfeldtspråk. Kvinnor gifter sig vid 22-24 års ålder, män några år senare. När det börjar bli dags ser föräldrarna ut en lämplig partner och diskuterar ihop sig innan de berättar för de unga tu. Accepterar dessa föräldrarnas val, vilket de oftast gör, börjar förberedelserna för bröllopet. I de allra flesta fall betalar brudens föräldrar en hemgift för sin dotter till brudgummen och hans familj. Hemgiften blir en slags betalning för att dottern ska bli gift och försörjd resten av livet.

Förvisso trodde man att hemgift var en förlegad historia (och den är dessutom förbjuden i lag) men tyvärr är det fortfarande mer regel än undantag med hemgift. En fattig familj med bara flickor har det svårt. I en familj med både pojkar och flickor arbetar pojkarna ihop hemgiften för sina systrar innan de själva gifter sig och kan få tillbaka i egen hemgift vad de pungat ut för sina systrar.

Tillbaka till bröllopet som ägde rum i Trivandrums största och mest luftkonditionerade wedding hall, nämligen Trivandrum Club i stadens finaste kvarter. Här hade man inte sparat på någonting. Den jättelika hallen med rader av stolar, var dekorerad med tiotusentals jasminblommor. Längst fram var uppbyggt ett blomsterprytt podium där själva cereminin skulle äga rum precis klockan 12.30. Väggarna pryddes av sköldar i guld och gudafigurer. De 1800 gästerna minglade runt i färgstarka saris och högtidsdräkter. En liten orkester med tablas och citar spelade. Innan själva bröllpet fick alla gäster lunch. Vi bänkade oss kring jättelika långbord i en angränsande hall där maten var uppdukad på bananblad, den traditionella bröllopsmåltiden "sadya" med 14 småratter plus ris. I Indien äter man alltid mycket snabbt och en bröllopsmåltid är inget undantag. Vi håvade i oss maten på cirka en kvart för att ge plats för nästa omgång gäster. Allt fungerade perfekt med massor av serveringspersonal som dukade in och ut. Något sådant som tal och skålar förekommer överhuvudtaget inte.

Precis klockan 12.20 skred brudparet in. Bindu i en fantastisk bröllopssarsari, Radahkrishnan i en vit traditionell lungi och skjorta av finaste tyg. Om halsen jättestora kransar (Malas) av jasminblommor. Ceremonierna som sedan utspelade sig på podiet har jag svårt att berätta om. Invecklade procedurer med mummel och rökelser, kransar som lyftes fram och tillbaka på det arma brudparet som såg fullständigt utmattat ut, vattenstänk och ringöverlamning, en hinduisk ordning, som tog cirka en kvart innan det hela var klart. Efter det fick föräldrar och släktingar komma fram och lämna gåvor. Hemgiften, fick vi veta, hade utbetalats i 160 gram guld, en bil, en lägenhet i Bangalore och en okänd summa pengar i cash.

När allting lugnat ner sig klev vi (som utgjordes av elva svenskar som jag tillsammans med Eva Norlander, var reseledare för i två veckor i Kerala) fram för att gratulera brudparet. Vi överlamnade en present varefter vi med höga och ljudliga stämmor (två i gruppen var körsångare) klämde i med Ja ma dom leva och hurrade. Bindu och Radakrishnan log då första gången och gästerna runtomkring applåderade åt denna oerhört märkliga ritual vi företagit oss.

Radhakrishnan och Bindu är båda från Trivandrum. De hade träffats live tre gånger innan bröllopet, men mailat och SMS:at en hel del. Radhakrishnan arbetar i Bangalore och så snart han fått lägenheten klar kommer Bindu att flytta dit. Båda är utbildade ingenjörer. Just nu finns ingen tid för bröllopsresa, Radhakrishnan måste tillbaka och jobba, men de planerar en resa senare.

- I am very happy, säger Radhakrishnan.

Bindu ler. Vi önskar dem lycka till.

Marianne Hård av Segerstad

Klockan sex varje morgon gal tuppen i grannhuset. Som på en given signal vaknar fåglarna till liv och sätter igång sitt tjatter. Tidningspojken slänger "The Hindu" på trappan, småpojkarna på gården intill tjoar till varandra, Atchi som jobbar på bank i Trivandrum och måste åka buss tidigt skyndar förbi med portfölj och vit skjorta. Dagen börjar när solen går upp och slutar tidigt. Vi sover minst nio timmar per dygn.

Idag är jag ensam hemma. Calle och Andreas (= besökande son) har tagit tåget till Kochi for att se på starten av Volvo Ocean Race och jag ska gå på invigningen av Kerala International Filmfestival (mer om detta i senare blogginlägg). Men först ska jag dricka kaffe och läsa tidningen.

Redan första gången vi bodde i Kerala upptäckte vi hur snabbt The Hindu och Indian Express blev intressantare för oss än både VK och DN, som man kan läsa på natet. I Kerala finns ett hundratal dagstidningar (de flesta på delstatens språk malayalam och en handfull på engelska). En prenumeration kostar 100 rupies/månad (18 kr). Läskunnigheten är högst i hela Indien, cirka 95% för alla, att jämföra med 60/40 för män/kvinnor i vissa andra delstater. Dagstidningen är en viktig del av dagen för de allra flesta.

Nyheterna i The Hindu idag toppar med extra sakerhetspådrag med anledning av filmfestivalen i Trivandrum, korruption av politiker i ett stadsplaneärende som handlar om höghusbebyggelse, en planerad manifestation mot terrorattacken i Bombay plus den dagliga bilden av en segerrusig cricketspelare som varit med och vunnit någon match. Indierna är helt galna i cricket, ett arv fran den brittiska tiden. Annat som de ärvt är språket förstås, järnvägssystemet (världens största), skoluniformerna och teet. Det var faktiskt en britt som kom på att Indien lämpade sig utmärkt för teodling.

Nu ska jag promenera genom palmskogen till busshållplatsen. Bussen till Trivandrum tar 30 minuter och betingar en kostnad av 8 rupies (1,50 kr). Den är ALLTID fullsatt.

Vi hörs i morgon.

Marianne Hård af Segerstad

Jag som ska blogga den här veckan heter Marianne Hård af Segerstad, till vardags en del av projektgruppen för Kulturhuvudstad 2014, just nu tjänstledig i drygt två månader och bor då i Indien.

I förra veckan, närmare bestämt tisdagen den 9 december tänkte jag min första kulturhuvudstadstanke sedan jag kom ner i mitten av november. Då inföll nämligen Dagen D, den dagen då den tretton man starka juryn skulle meddela beslutet om vilka städer som kommer att gå vidare. Kl 17.00 svensk tid (21.30 indisk tid) skulle beslutet offentliggöras. Jag var beredd att följa rapporteringen på nätet och internetcaféet var förvarnat. Champagne finns förvisso inte, men något slags firande kunde det säkert bli... Killarna på internetcaféet var påtagligt intresserade även om de nog inte riktigt begriper det här med kulturhuvudstad... 

Kvart i nio kom monsunregnet. Maken Calle och jag var just på väg att gå ut fran vårt hus i palmskogen i Kovalam i Kerala i södra Indien när säsongens sista (tror vi) riktiga monsunregn valde att slå till. Ett monsunregn har absolut inga som helst likheter med ett vanligt stilla sommarregn, inte ens en gång ett hällregn en tråkig höstdag. Ett monsunregn ar något helt annat. Man kan helt enkelt inte gå ut. Man dränks... Tio minuter over nio blev det totalt strömavbrott i hela Kovalam. Allt var kolsvart. Regnet vräkte ner.

Efter att ha trevat oss fram i kolmörkret fick vi fram en ficklampa och två IKEA-ljus och satte oss på verandan. Någon promenad till internetcaféet blev det givetvis inte tal om. I ficklampesken kokade vi spaghetti och stekte tomater och vitlök, varefter jag lyckades orientera mig fram till mobilen. Kolsvart, ihållande regn, i palmskogen i södra Indien. Men - telefonen fungerade.

- Hej, sa Fredrik Lindegren, segerrusig från Filmhuset i Stockholm. Vi går vidare. Vi och Lund.
Det hördes lika bra som om jag ringt fran Öst på stan till Vännfors. I bakgrunden sorlade EU och Umeås politiker.

- Det var svåra frågor, sa Fredrik, men vi svarade bra!

Jag suckade lättad.

Efter en timme avtog monsunregnet och naturen torkade upp så snabbt som den bara gör i tropikerna. Maken hade redan somnat, så jag firade själv med en kopp te pa verandan. Strömmen kom tillbaka. Palmskogens alla ljud började åter höras. Syrsorna, gräshopporna, ekorrarna, grodorna...

Imorgon ska jag berätta mer om vårt liv i södra Indien.

Marianne Hård af Segerstad