Svensk iranier eller iransk svensk?
För några år sen fick jag åka tillbaka till Iran på besök efter att ha varit borta för 17-18 år. Den där resan var en märklig upplevelse. Det var som en intensiv släktträff som varade under de tre veckorna som jag var där. Jag hade aldrig fått så mycket nya intryck som jag fick under den där resan. Mycket värme och mycket kärlek av människor som jag hade inte sett på länge. Det mest märkliga var dock att jag kände mig mest som en turist än någon som hade kommit tillbaka hem. Jag var aldrig ensam där och sällan fick tillfälle att vandra runt omkring på egen hand. Det mesta som jag såg från gator och torg var från bilen när vi åkte till släktingar på besök.
Folk blev mycket förvånande när jag försökte ta bilder från saker som verkade vardagliga för dem. Stora politiska väggmålningar, biltrafik eller reklamskyltar verkade för de flesta av mina släktingar konstiga motiv för foto. Den där fotograferandet, eller snarare försöket att se, gav mig dessutom mycket motstridiga känslor. Jag hade en känsla att det kanske skulle ta mig ännu 17 år innan jag skulle komma tillbaka till Iran och därför ville se så mycket jag kunde, både av de fina sakerna och av de mindre smickrande sidorna av mitt hemland.
Man kunde se mycket lätt de stora klyftorna som finns mellan olika samhällsklasser där och det gjorde verkligen ont i hjärtat. Redan första kvällen såg jag bl.a. små pojkar som sålde blommor längs motorvägen nära flygplatsen. Det kändes inte alls kul och det värsta var att det mesta verkade som normalt för de flesta. Det var ganska ironiskt att min ankomst till Iran påminde mig så mycket om min första tid i Sverige. Jag kom ihåg att just svårigheten att se direkta skillnader mellan fattiga och rika här i Sverige var något som verkligen hade förbryllat mig. Det verkade som om att jag hade svårt att orientera mig i det nya landets sociala landskap.
Under hela tiden då jag var där i Iran kunde jag inte låta bli att jämföra olika saker mellan Iran och Sverige. Hoppas ni inte missförstår mig. Det var inte alls så att jag hade hamnat i helvetet. Inte alls så. I Iran finns en stor spetkrum av olika saker. Det fanns mycket värme och familjära saker som jag hade saknat här, samtidigt var det mycket som jag inte kunde acceptera. Jag insåg att jag hade ändrats så mycket under den långa tiden som jag var borta och naturligtvis allt annat i Iran hade också ändrats. En del till det bättre och en del till sämre. Det var smärtsamt att inse att den bild som jag hade av mitt gamla hemland inte fanns längre. Det var ju bara en bild som tillhörde en tid som hade glidit förbi.
Så med en massa nya funderingar kom jag tillbaka hem till Umeå. Det kändes att jag behövde flera veckor av vila för att smälta alla mina intryck från min Iran resa. Jag började så småningom inse att det hela handlar om ställningstagande. Jag kunde välja att se mig som en man utan ett riktigt hemland. Jag var varken en iranier eller en svensk. Fast samtidigt kunde jag se mig som både en svensk och som en iranier. Så småningom i min nya hemstad Umeå kom jag till insikt att jag på olika sätt hade formats av både dessa länder. Det gällde bara att acceptera att jag är en svensk iranier när jag är i Iran och en iransk svensk när jag är hemma i Sverige.
