Tack och adjö

Det är dags för summering. Under den här veckan har jag medvetet valt att lägga tyngdpunkten på integrationsfrågan och hur vi formar våra attityder. Detta beror på att jag är intresserad av sådana frågor och tror att det är genom lyckad integration som Umeå kan utvecklas ännu mer. Min förhoppning är att Umeå ska uppnå målet som kulturhuvudstad år 2014. Men låt mig också säga några ord om hur jag tror, eller rättare sagt hoppas, att vi ska nå fram till ökad ömsesidig integration. Jag tror att denna målsättning kan uppnås i ett inkluderande samhälle där man har tagit itu med åtskiljande sociala, politiska, ekonomiska och kulturella strukturer. Ett samhälle som bygger på demokrati, jämlikhet, likabehandling och ömsesidig respekt. Kort sagt ett samhälle där människor känner gemenskap. För i ett samhälle där känslan av gemenskap lyser med sin frånvaro lyfter man fram sin särart i förhållande till varandra.

 

Jag tror att vi behöver satsa mer på upplysning, bildning och utbildning. Umeå är en universitetsstad med starka kulturinstitutioner och föreningsliv, så jag tror att Umeå har mycket goda förutsättningar för att kunna lyckas med en upplysningskampanj. Men jag läste någonstans att det inte alltid går att bekämpa fördomar med rationella argument, eftersom fördomar inte alltid bygger på förnuft. För att motarbeta fördomar bör man snarare satsa på att skapa kontaktytor i form av forum och mötesarenor där olika samhällsmedlemmar möter varandra på lika villkor. En viktig förutsättning för att dessa möten ska fungera är att de människor som ska möta varandra är utrustade med kunskap, en positiv och bejakande anda, nyfikenhet men också en god portion självreflektion.

 

Jag är övertygad om att fördomar inte uppstår på grund av genetiska egenskar eller någon omedveten mörk sida hos människan. Jag tror att jag vågar påstå att vi alla hyser fördomar på ett eller annat sätt. Det har kanske att göra med bristen på reflektion och prövande hållning eller att vi är tränade att tänka i vissa banor som gör att vi gärna tar till oss eller formar våra fördomar.

 

Jag är medveten om att det kan vara svårt att skapa de optimala mötesarenorna med de optimala deltagarna, för att då hade vi troligen inte behövt sådana mötesplatser. Det gäller dock att vara optimist och inte ge upp, eftersom i takt med bristen på sådana kontaktytor ökar risken för att fördomarna cementeras.

 

Nu ska jag sätta punkt. Tack för att jag fick låna er tid och tack för alla kommentarer och synpunkter på bloggen, genom mejl och samtal. Jag tar till mig synpunkterna.

Tack och adjö

Ha det!

Mohammad


Hundbajsteori

Det finns vissa minnen som man bär med sig genom hela livet. De är svåra att glömma och gör sig påminda när man minst anar det och för varje gång det händer framstår de som ett varnande exempel. Ett av sådana minnen som jag bär med mig går tillbaka till den allra första perioden när jag kom till Umeå som ung gäststudent.

 

Jag hade inga erfarenheter av utlandsvistelse och kontakter med främmande människor och kulturer. Sverige, Umeå och dess folk, natur och kultur var totalt främmande för mig.

 

Det var mycket som var nytt under den första tiden; de nya människorna och deras mentaliteter, språket, de nya sociala och kulturella koderna och mycket annat. Jag var liksom på en upptäcktsfärd. Det fanns också sådana saker som framstod som mystiska och oförklarliga. En sådan mystisk företeelse var den illaluktande doft som med jämna mellanrum lade sig över Umeå.

 

Mina bristande erfarenheter och språkkunskaper samt blygheten gjorde att jag på jakt efter förklaringar skapade mina egna teorier.

 

Den teori som kom att framstå som mest trovärdig byggde jag på egna iakttagelser. Jag hade sett ett stort antal människor som tålmodigt rastade sina hundar vid olika tider på dygnet. Det mäktiga snötäcket avslöjade spåren efter rastningarna. Längs trottoarkanterna och promenadstråken syntes de karaktäristiska gula fläckarna och hundbajset som somliga hundägare inte plockat upp.

 

Jag tyckte mig ha funnit källan till den outhärdliga odören. Min teori gick ut på att lukten spreds när temperaturen kröp över nollstrecket. Att hela staden drabbades berodde, enligt min teori, på det stora antalet hundar och den stora mängden av deras efterlämningar längs stadens gator och torg.

 

Jag skrev om min teori till mina föräldrar och bekanta i hemlandet. Nyheten spreds som en löpeld bland vänner och släktingar. Jag fick många brev från vänner och bekanta som tyckte så synd om mig och undrade hur jag stod ut i den lortiga miljön. Många gav mig rådet att flytta från det mystiska landet.

 

Min teori kom på skam när min svensklärare förklarade sambandet mellan lukten och pappersmassafabriken i Obbola. Men då hade skadan redan skett. Under åren som gått sedan dess har jag genom brev och personliga kontakter försökt revidera den gamla teorin. Men än idag stöter jag på gamla bekanta som hört berättas om den hemska lukten i norra Sverige och orsaken bakom den.

 

Jag har många gånger blivit påmind om detta harmlösa och smått lustiga minne. Men varje gång jag möter liknande stereotypa föreställningar som handlar om människor, religioner och kulturer börjar det gamla minnet tala med mig.

 

Problemet med dessa föreställningar är att de är byggda på enstaka iakttagelser som dessutom har gjorts på avstånd. Oförmågan eller kanske oviljan att kommunicera över kulturella och språkliga barriärer har gjort att man inte kan etablera nära kontakter med människor och företeelser som ter sig annorlunda. Följden blir att observationerna inte kan placeras i deras rätta sammanhang och blir i stället grogrund för fördomar.

 

Ett annat problem med sådana föreställningar är att de ökar avståndet till våra medmänniskor. De släcker också lusten inom oss att upptäcka och lära mer om människor, religioner och kulturer som alltmer blivit en del av vår vardag.

    

Svart, vitt eller regnbågens alla nyanser?

Ett av mina starka minnen från mina tidiga barndomsår i Teheran, i början av 1960-talet, är alla aktiviteter för oss barn. Vi fick besök av teatergrupper, som spelade religiösa stycken, eller gatumusiker med dansande barn eller djur som gjorde roliga nummer. Det hände också att något äldre farbröder, som bar på speciella apparater, kom till våra kvarter. Apparaterna var en sorts tittskåp som visade bilder av livet i väst.  Vi var många som samlades runt tittskåpen och för en billig penning fick kika igenom de magiska hålen. Det var inkörsporten till en helt ny värld för oss. Vi fick beskåda kolorerade bilder som föreställde det fantastiska livet i väst; imponerande byggnadsverk, välskötta städer, fascinerande maskiner och framför allt glada och välmående människor.  Det var bilder av barn, vuxna och åldringar som var befriade från livets alla bekymmer och som levde det lyckliga livet. De fick oss att drömma oss bort från vardagen. Jag minns att vi talade oavbrutet om alla fina bilder och saker som vi hade sett. Vi försökte överträffa varandra genom att återge små detaljer i bilderna. Det hände att vi hittade på saker som skulle ha funnits med i bilderna. De andra barnen hängde på och bekräftade de påhittade detaljerna och lade till ännu fler.  Farbröderna med tittskåpen blev allt färre med tiden och förmedlingen av den glättiga bilden av livet i väst togs över av TV, radio, biograferna och veckotidningarna. Alla förmedlade bilden av det överlägsna väst vars främsta kännetecken var lyx, teknologiska framsteg och framför allt det harmoniska och bekymmerslösa livet. Om man ville vara modern skulle man överge sitt gamla jag och ta till sig den västerländska livsstilen. Det var också många som ryktes med i denna våg, men snart kom reaktionerna.  När jag hade hunnit bli tonåring hade pendeln svängt åt det motsatta hållet. I slutet av 1970-talet var alla bilder genomgående negativa. Västerlandets kultur framställdes som främmande och ytlig, utan andliga värden. Dess civilisation beskrevs som brutal. Västerlänningars tekniska framsteg sades vara destruktiva. Deras konst beskrevs som omoralisk och förfallen. Och västerlänningarnas tal om demokrati, humanism och mänskliga rättigheter, det var hyckleri och en enda stor lögn, eftersom de inte omfattade människorna i öst.  Med dessa två svart-vita bilder i bagaget kom jag till Sverige som ung student. Det tog mig inte så lång tid innan jag insåg att de inte stämde med verkligheten. Det visade sig att verkligheten i väst inte går att reducera till något svart eller vitt.  Idag ser jag hur barn och ungdomar lockas till tittskåpens motsvarigheter här i väst. I populärkulturen, i tv- och datorspelen och i andra medier förmedlas bilder av främmande kulturer och religioner som ofta skildras i svart eller vitt.  Det är antingen bilder av eländiga förhållanden som svält, katastrofer eller olika våldshandlingar. Eller så är det bilderna av paradiset på jorden med sol, bad, värme och det bekymmerslösa livet.  Jag undrar hur dagens unga kommer att möta människor från främmande kulturer?  Är det de förenklade svartvita bilderna som kommer att prägla deras syn? Eller kommer de att upptäcka att verkligheten är mycket mer komplex och bär på regnbågens alla nyanser och många kombinationer utöver det.

Inspiration för integration

För en tid sedan läste jag en rapport om människor med utländsk bakgrund som ansökt att få byta ut sitt utländskt klingande efternamn till ett svenskt. En fjärdedel av dem motiverade namnbytet med att de var trötta på att bli diskriminerade på arbetsmarknaden och att bli utsatta för mobbning.

 

För ett par år sedan genomförde jag en intervjuserie med en grupp studenter med utländsk bakgrund som studerade vid Umeå universitet. Ett problem som många av de här studenterna tog upp handlade om bemötanden och att bli placerad i kategorier. En manlig student berättade att några av hans kvinnliga studiekamrater hade berättat för honom att de redan vid deras allra första möte hade placerat honom i kategorin ”ung muslimsk man med nedsättande syn på kvinnor”. Studiekamraterna hade gjort sin kategorisering enbart efter hans utseende. Efter en tid talade de om för honom att de hade ändrat uppfattning när de fått veta att studentens föräldrar, som kom från Mellanöstern, var kristna och att han själv bott i Sverige sedan han var 2 år gammal!

 

Jag tillhör ju själv den grupp människor som har utländskt för- och efternamn. För många svenskar är det svårt att uttala mitt efternamn och jag reagerar inte ens på felaktiga uttal och felstavningar. Jag roar mig istället över felaktigheterna. En reporter som hade hört talas om mitt namn faxade en inbjudan som började så här: Bäste Mohammed Fazer Hasch Emi; alltså Fazer (som chokladmärket med samma namn), Hasch (som narkotikan med samma namn) och så Emi på slutet.

 

Jag har aldrig funderat på namnbyte, men det beror på att jag inte har hamnat i den situationen att söka hundratals jobb och aldrig bli kallad till anställningsintervju. Jag skulle kanske ha handlat på samma sätt, så jag har full förståelse för de människor som tar till sådana drastiska åtgärder.

 

Namnbyte kan kanske överbrygga de inledande hindren som att bli kallad till anställningsintervjuer. Men rätt som det är dyker den utländska bakgrunden fram som gubben ur lådan. Det är betydligt svårare med attityder och kategoriseringar och alla generella påståenden om människor som har sina rötter i andra länder, kulturer, etniska och religiösa grupper.   

 

Det som behövs är en attitydförändring som tar begreppet integration på allvar. Integration betyder inte att man rycks upp med rötterna och tvingas till en ansiktslös assimilering. Den innebär inte heller att man ska behöva förneka sin härkomst.

 

Integration innebär en ständigt pågående och ömsesidig ansträngning som ska leda till att knyta alla till gemensamma och grundläggande värderingar. Den innebär att alla medborgare ska vara med och forma ett öppet samhälle med demokrati, respekten för individuella mänskliga rättigheter, pluralism och tolerans som grundregel.

 

Jag hämtar min inspiration för integration ur min kulturella bakgrund och jag tänker närmast på den persiske 1200-tals diktaren, Sa’di från Shiraz, som skriver om människosläktets samhörighet med följande ord:

 

Adams barn är delar av samma kropp,

ty de har skapats ur samma stoff.

När världen smärtar någon av dessa kroppsdelar

blir de andra utom sig av oro.

Den som är okänslig

för andra människors lidande

förtjänar inte kallas människa.

 

Vad gör du på fritiden?

”Vad brukar svenskarna göra på sin fritid?” Den frågan fick jag av en gammal vän som efter många års yrkeserfarenhet från sitt gamla hemland och en tids språkstudier sökte arbete i Sverige. Han ville ha tips om fritidsaktiviteter som var typiska för svenskar.  Efter visst betänkande svarade jag att de flesta som jag kände hade någon form av aktivitet. Men det var svårt för mig att ge en samlad bild, eftersom mina kollegor har så olika intressen.  Men han ville trots det veta vilka aktiviteter det rörde sig om. Men när jag undrade varför svarade han att han ville öka sina chanser att få en anställning. Han berättade att han hade kallats till flera anställningsintervjuer, men trots det inte fått något jobb.  Vid tidigare anställningsintervjuer hade han fått frågan vad han gjorde på sin fritid och han brukade svara att han vilade så mycket som han kunde. Han hade sagt att njuta av god sömn var det bästa han visste.  Efter att ha fått så många negativa svar ringde han upp en personalchef och undrade varför han inte fått jobbet. Personalchefen hade svarat att hans meriter var helt okey, men han var ändå inte den rätten typen för företaget. Och när han skulle sätta fingret på något konkret så hänvisade han till den gode vännens fritidsaktiviteter eller rättare sagt bristen på sådana. Han menade att företagets policy var att skapa en homogen arbetsorganisation genom att anställa personer med likartade intressen.  För en tid sedan träffade jag en grupp personalchefer som gick en kurs där jag medverkade som föredragshållare. Det visade sig att de hade nästan inga anställda med utländsk bakgrund i sina företag. Det var inte brist på sökande som var problemet och flera sökande med utländsk bakgrund hade kallats till anställningsintervjuer, men sedan hade alla sorterats bort.  Med den gode vännens erfarenheter i färskt minne undrade jag om hans berättelse var någonting som den här gruppen kände igen. Och visst gjorde de det. De flesta ansåg till och med att det var helt okey att ställa sådana frågor. Det hjälpte de att skaffa sig en bild av den arbetssökande. Genom personkännedomen kunde de rekrytera folk som passade in i företagskulturen.  När jag ser på mina arbetskamraters fritidsintressen kan jag förvissa mig om att vi är en brokig samling av individer med så olikartade intressen som fågelskådning, körsång, jakt, vinprovning, frimärkessamlande, schackspel och det finns också en person som sysslar med DX-ing, det vill säga att han ligger och lyssna på utländska radiostationer sent på småtimmarna. Vi har också skilda bakgrunder, karaktärer, och olika syn på saker och ting här i världen. Men trots det har vi en väl fungerande arbetsorganisation.  Jag undrar om det här med integration är samma sak som enhetlighet. Hur som helst min gode vän har ännu inte fått någon ny chans att, som han säger, ”ljuga till sig” en typisk svensk fritidsaktivitet. Han går och filar på ett trovärdigt koncept som han ska dra vid nästa anställningsintervju.

Hur skapar vi vår bild av "De Andra"?

Igår söndag den 3 december var jag och tittade på dokumentärfilmen la raison du plus fort på Folkets bio i Umeå. Dokumentärfilmen var ett bidrag till Tempo Dokumentärfestival 06 och har tidigare vistats i Lund och Västerås och som avslutning här i Umeå. Dokumentärfilmen visar en mörk bild av invandrarnas situation i bl.a. Frankrike. Det som kommer fram är den avgrundsdjupa misstron, hopplösheten och en hel generation av ungdomar med utländsk bakgrund som saknar hopp inför framtiden och tilltro till majoritetssamhället. En återkommande fråga som ställs till i filmen är vart är vi på väg. Det går naturligtvis inte att jämföra förhållandena i Frankrike med Sverige och allra minst Umeå. Filmen är att betrakta som ett inlägg i den här diskussionen och kan kompletteras med många andra lägesrapporter. Men jag kunde inte släppa filmens budskap och gick länge efter filmen och funderade på en rad frågor som har att göra med hur vi människor skapar våra bilder om främmande människor och kulturer? Hur skapar en människa som anländer till en totalt främmande miljö sin bild av den nya miljön och människorna i det nya landet? Och hur gör människor som levt i generationer i sina egna hemmiljöer när de skaffar sina föreställningar om främmande människor? Frågan är om vi låter oss styras och påverkas av föreställningar som andra har skapat eller om vi hellre väljer att utgå från våra egna iakttagelser.  Själv har jag sett hur ofta jag låtit mig ryckas av den allmänna bilden. Och för att motverka det försöker jag vid sidan av den allmänna bilden ta avstamp i mina egna iakttagelser. Det blir ofta så att jag gör mina egna iakttagelser på avstånd genom korta möten med främmande människor och kulturer och låter de här observationerna utgöra en grund för min syn på det främmande.  Den persiske 1200-tals diktaren Jalal al-Din Rumi (1207-1273) använder sig av en tankeväckande metafor när han illustrerar hur vi människor skaffar oss en bild av det främmande.  Han skriver om några män som inte hade sett någon elefant tidigare i sitt liv. De var mycket nyfikna på det främmande djuret, som de hade hört talas så mycket om, men aldrig sett med egna ögon.  En dag får männen höra att de kungliga jägarna har infångat en livs levande elefant som skulle visas för allmänheten först efter att det kungliga sällskapet hade beskådat djuret. Men männen var allt för otåliga för att vänta till den allmänna visningen och bestämde sig för att ta sig in i lokalen där djuret förvarades. Mitt i natten smög sig männen förbi vakterna och tog sig in i lokalen, men de tordes inte tända något ljus. Eftersom det var mörkt i lokalen började de treva efter elefanten.Den enes hand rörde vid elefantens snabel varpå han sade: ”Den rör sig som en orm”.Den andres hand nuddade elefantens öra och för honom tycktes detta som en solfjäder.När den tredjes hand rörde vid elefantens ben sade han: ”Dess kropp liknar en pelare”.Den fjärde lade handen på djurets rygg och utbrast: ”Elefanten är sannerligen som en tron!” På så sätt föreställde sig var och en elefanten efter den kroppsdel han själv vidrörde. Deras föreställningar skiftade efter vad de kände i mörkret. Rumi avslutar sin dikt: Om de blott haft var sitt ljus hade de talat med samma stämma.  Man kan fråga sig vad det är det för ljus som Rumi efterlyser. Och vad är det för ljus som vi människor behöver för att komma förbi våra fördomar? Rumis metaforik talar sitt tydliga språk: Man behöver någonting utöver sina bristfälliga iakttagelser. De enstaka iakttagelserna som vi gör på avstånd utan att kunna sätta de i sitt rätta sammanhang måste kompletteras med någonting annat.  Det som behövs är ett positivt bejakande och insikten om att ”de andra” inte är väsensskilda i förhållande till oss. De är livs levande människor av kött och blod med samma vardagliga bekymmer och likartade problem och glädjeämnen. De är människor som finns runtomkring oss, som vi kan föra en dialog med och utbyta idéer och livserfarenheter.