Inspiration för integration
För en tid sedan läste jag en rapport om människor med utländsk bakgrund som ansökt att få byta ut sitt utländskt klingande efternamn till ett svenskt. En fjärdedel av dem motiverade namnbytet med att de var trötta på att bli diskriminerade på arbetsmarknaden och att bli utsatta för mobbning.
För ett par år sedan genomförde jag en intervjuserie med en grupp studenter med utländsk bakgrund som studerade vid Umeå universitet. Ett problem som många av de här studenterna tog upp handlade om bemötanden och att bli placerad i kategorier. En manlig student berättade att några av hans kvinnliga studiekamrater hade berättat för honom att de redan vid deras allra första möte hade placerat honom i kategorin ”ung muslimsk man med nedsättande syn på kvinnor”. Studiekamraterna hade gjort sin kategorisering enbart efter hans utseende. Efter en tid talade de om för honom att de hade ändrat uppfattning när de fått veta att studentens föräldrar, som kom från Mellanöstern, var kristna och att han själv bott i Sverige sedan han var 2 år gammal!
Jag tillhör ju själv den grupp människor som har utländskt för- och efternamn. För många svenskar är det svårt att uttala mitt efternamn och jag reagerar inte ens på felaktiga uttal och felstavningar. Jag roar mig istället över felaktigheterna. En reporter som hade hört talas om mitt namn faxade en inbjudan som började så här: Bäste Mohammed Fazer Hasch Emi; alltså Fazer (som chokladmärket med samma namn), Hasch (som narkotikan med samma namn) och så Emi på slutet.
Jag har aldrig funderat på namnbyte, men det beror på att jag inte har hamnat i den situationen att söka hundratals jobb och aldrig bli kallad till anställningsintervju. Jag skulle kanske ha handlat på samma sätt, så jag har full förståelse för de människor som tar till sådana drastiska åtgärder.
Namnbyte kan kanske överbrygga de inledande hindren som att bli kallad till anställningsintervjuer. Men rätt som det är dyker den utländska bakgrunden fram som gubben ur lådan. Det är betydligt svårare med attityder och kategoriseringar och alla generella påståenden om människor som har sina rötter i andra länder, kulturer, etniska och religiösa grupper.
Det som behövs är en attitydförändring som tar begreppet integration på allvar. Integration betyder inte att man rycks upp med rötterna och tvingas till en ansiktslös assimilering. Den innebär inte heller att man ska behöva förneka sin härkomst.
Integration innebär en ständigt pågående och ömsesidig ansträngning som ska leda till att knyta alla till gemensamma och grundläggande värderingar. Den innebär att alla medborgare ska vara med och forma ett öppet samhälle med demokrati, respekten för individuella mänskliga rättigheter, pluralism och tolerans som grundregel.
Jag hämtar min inspiration för integration ur min kulturella bakgrund och jag tänker närmast på den persiske 1200-tals diktaren, Sa’di från Shiraz, som skriver om människosläktets samhörighet med följande ord:
Adams barn är delar av samma kropp,
ty de har skapats ur samma stoff.
När världen smärtar någon av dessa kroppsdelar
blir de andra utom sig av oro.
Den som är okänslig
för andra människors lidande
förtjänar inte kallas människa.
Det är ju helt rätt att integration handlar om att alla ska anpassa/utveckla sig, inte bara att invandrare ska förändra sig.
Ungefär såhär är det:
Ja, det är min pappa: han kom hit och tog arbete och svenska kvinnor från de stackars svenska männen. Han talar bara nästan perfekt svenska och har vuxit upp med andra traditioner och ett främmande språk.
Hans far var med som ung pojke i kriget. Pappa kom hit som 20-åring från arbetslöshetstyngda hemlandet till ett Sverige som dignade av möjligheter på 70-talet.
Som andra generationens invandrare från Finland upplever man sig inte så mycket som "invandrare" i den bemärkelsen som det ofta förmedlas. Jag brukar säga det ibland för att prova reaktionerna, att jag är invandrare, och det är nästan alltid så att folk tar det som ett skämt. För att jag är så himla svensk kan man undra eller för att dessa kategorier och deras definitioner måste få vara skarpa och igenkänneliga.
Men jag är faktiskt inte helt svensk även om jag är integrerad. Och jag tycker i alla fall inte att det svenska och finska är så likt varandra, varken språkligt eller kulturellt. För mig är det jätteviktigt att få utforska litteratur och annat från Finland för att förstå min bakgrund och jag förstår att det måste vara det för många andra också oavsett var de har sina rötter.
Att ändra sitt efternamn för att folk aldrig kommer att uppfatta det lika snabbt som Andersson och än mindre stava till det är inte värt det. Men när folk gör det för att hoppas att de ska få en chans att komma in i samhället då är samhället ute och cyklar på farliga vägar.
