umea2014

Det finns vissa minnen som man bär med sig genom hela livet. De är svåra att glömma och gör sig påminda när man minst anar det och för varje gång det händer framstår de som ett varnande exempel. Ett av sådana minnen som jag bär med mig går tillbaka till den allra första perioden när jag kom till Umeå som ung gäststudent.

Jag hade inga erfarenheter av utlandsvistelse och kontakter med främmande människor och kulturer. Sverige, Umeå och dess folk, natur och kultur var totalt främmande för mig.

Det var mycket som var nytt under den första tiden; de nya människorna och deras mentaliteter, språket, de nya sociala och kulturella koderna och mycket annat. Jag var liksom på en upptäcktsfärd. Det fanns också sådana saker som framstod som mystiska och oförklarliga. En sådan mystisk företeelse var den illaluktande doft som med jämna mellanrum lade sig över Umeå.

Mina bristande erfarenheter och språkkunskaper samt blygheten gjorde att jag på jakt efter förklaringar skapade mina egna teorier.

Den teori som kom att framstå som mest trovärdig byggde jag på egna iakttagelser. Jag hade sett ett stort antal människor som tålmodigt rastade sina hundar vid olika tider på dygnet. Det mäktiga snötäcket avslöjade spåren efter rastningarna. Längs trottoarkanterna och promenadstråken syntes de karaktäristiska gula fläckarna och hundbajset som somliga hundägare inte plockat upp.

Jag tyckte mig ha funnit källan till den outhärdliga odören. Min teori gick ut på att lukten spreds när temperaturen kröp över nollstrecket. Att hela staden drabbades berodde, enligt min teori, på det stora antalet hundar och den stora mängden av deras efterlämningar längs stadens gator och torg.

Jag skrev om min teori till mina föräldrar och bekanta i hemlandet. Nyheten spreds som en löpeld bland vänner och släktingar. Jag fick många brev från vänner och bekanta som tyckte så synd om mig och undrade hur jag stod ut i den lortiga miljön. Många gav mig rådet att flytta från det mystiska landet.

Min teori kom på skam när min svensklärare förklarade sambandet mellan lukten och pappersmassafabriken i Obbola. Men då hade skadan redan skett. Under åren som gått sedan dess har jag genom brev och personliga kontakter försökt revidera den gamla teorin. Men än idag stöter jag på gamla bekanta som hört berättas om den hemska lukten i norra Sverige och orsaken bakom den.

Jag har många gånger blivit påmind om detta harmlösa och smått lustiga minne. Men varje gång jag möter liknande stereotypa föreställningar som handlar om människor, religioner och kulturer börjar det gamla minnet tala med mig.

Problemet med dessa föreställningar är att de är byggda på enstaka iakttagelser som dessutom har gjorts på avstånd. Oförmågan eller kanske oviljan att kommunicera över kulturella och språkliga barriärer har gjort att man inte kan etablera nära kontakter med människor och företeelser som ter sig annorlunda. Följden blir att observationerna inte kan placeras i deras rätta sammanhang och blir i stället grogrund för fördomar.

Ett annat problem med sådana föreställningar är att de ökar avståndet till våra medmänniskor. De släcker också lusten inom oss att upptäcka och lära mer om människor, religioner och kulturer som alltmer blivit en del av vår vardag.