Hur skapar vi vår bild av "De Andra"?
Igår söndag den 3 december var jag och tittade på dokumentärfilmen la raison du plus fort på Folkets bio i Umeå. Dokumentärfilmen var ett bidrag till Tempo Dokumentärfestival 06 och har tidigare vistats i Lund och Västerås och som avslutning här i Umeå. Dokumentärfilmen visar en mörk bild av invandrarnas situation i bl.a. Frankrike. Det som kommer fram är den avgrundsdjupa misstron, hopplösheten och en hel generation av ungdomar med utländsk bakgrund som saknar hopp inför framtiden och tilltro till majoritetssamhället. En återkommande fråga som ställs till i filmen är vart är vi på väg. Det går naturligtvis inte att jämföra förhållandena i Frankrike med Sverige och allra minst Umeå. Filmen är att betrakta som ett inlägg i den här diskussionen och kan kompletteras med många andra lägesrapporter. Men jag kunde inte släppa filmens budskap och gick länge efter filmen och funderade på en rad frågor som har att göra med hur vi människor skapar våra bilder om främmande människor och kulturer? Hur skapar en människa som anländer till en totalt främmande miljö sin bild av den nya miljön och människorna i det nya landet? Och hur gör människor som levt i generationer i sina egna hemmiljöer när de skaffar sina föreställningar om främmande människor? Frågan är om vi låter oss styras och påverkas av föreställningar som andra har skapat eller om vi hellre väljer att utgå från våra egna iakttagelser. Själv har jag sett hur ofta jag låtit mig ryckas av den allmänna bilden. Och för att motverka det försöker jag vid sidan av den allmänna bilden ta avstamp i mina egna iakttagelser. Det blir ofta så att jag gör mina egna iakttagelser på avstånd genom korta möten med främmande människor och kulturer och låter de här observationerna utgöra en grund för min syn på det främmande. Den persiske 1200-tals diktaren Jalal al-Din Rumi (1207-1273) använder sig av en tankeväckande metafor när han illustrerar hur vi människor skaffar oss en bild av det främmande. Han skriver om några män som inte hade sett någon elefant tidigare i sitt liv. De var mycket nyfikna på det främmande djuret, som de hade hört talas så mycket om, men aldrig sett med egna ögon. En dag får männen höra att de kungliga jägarna har infångat en livs levande elefant som skulle visas för allmänheten först efter att det kungliga sällskapet hade beskådat djuret. Men männen var allt för otåliga för att vänta till den allmänna visningen och bestämde sig för att ta sig in i lokalen där djuret förvarades. Mitt i natten smög sig männen förbi vakterna och tog sig in i lokalen, men de tordes inte tända något ljus. Eftersom det var mörkt i lokalen började de treva efter elefanten.Den enes hand rörde vid elefantens snabel varpå han sade: ”Den rör sig som en orm”.Den andres hand nuddade elefantens öra och för honom tycktes detta som en solfjäder.När den tredjes hand rörde vid elefantens ben sade han: ”Dess kropp liknar en pelare”.Den fjärde lade handen på djurets rygg och utbrast: ”Elefanten är sannerligen som en tron!” På så sätt föreställde sig var och en elefanten efter den kroppsdel han själv vidrörde. Deras föreställningar skiftade efter vad de kände i mörkret. Rumi avslutar sin dikt: Om de blott haft var sitt ljus hade de talat med samma stämma. Man kan fråga sig vad det är det för ljus som Rumi efterlyser. Och vad är det för ljus som vi människor behöver för att komma förbi våra fördomar? Rumis metaforik talar sitt tydliga språk: Man behöver någonting utöver sina bristfälliga iakttagelser. De enstaka iakttagelserna som vi gör på avstånd utan att kunna sätta de i sitt rätta sammanhang måste kompletteras med någonting annat. Det som behövs är ett positivt bejakande och insikten om att ”de andra” inte är väsensskilda i förhållande till oss. De är livs levande människor av kött och blod med samma vardagliga bekymmer och likartade problem och glädjeämnen. De är människor som finns runtomkring oss, som vi kan föra en dialog med och utbyta idéer och livserfarenheter.
Kommentarer
Trackback
