umea2014

Såklart att det är käckt att leka med eld. Men farligt också. Det finns ju till och med ett uttryck, "att leka med elden", som syftar till att göra något riskabelt. Och sysslar man med sånt som jag och mina polare gör, får man aldrig aldrig aldrig glömma att det är ett av naturens mäktiga element man försöker kontrollera. Det finns verkligen massor som kan gå fel. När man tänker på det, kanske det vettigaste egentligen är att låta bli...

Eller. Nä. Det där sista tar jag tillbaka.

Man kan ju förebygga att det händer något farligt, även om man aldrig kan förutse vad som kan hända. Att veta hur man förebygger och hanterar olyckor är en förutsättning för att man ska kunna leka med elden. Jag tänker inte ge en lektion i eldsäkerhet här och nu, det skulle bara bli tradigt och långt. Men! Det finns uppenbarligen en stor fascination för eld, många vill prova att leka med den. Och det både förstår och stöder jag. Men jag blir riktigt ledsen i hjärtat när jag stöter på unga människor som utan förkunskaper ger sig in i leken. Jag har träffat berusade ungdomar runt femton bast som blåst eld. Sett folk ha på sig fel slags kläder som fattat eld när de gjort trick de inte helt behärskar. Hört skräckhistorier om folk som använt fel bränsle till fel saker. Sett folk elda utan brandfilt eller annan släckutrustning i beredskap. Eller utan något som skyddar håret. Då blir jag ledsen och orolig. Att syssla med eldkonst är inte så "bara" som man kanske först tror. Även om man övat in skillzen så man vet hur man hanterar sina leksaker, är det ett helt annat kapitel att hantera själva elden. Och det kan aldrig sägas för ofta, än hur länge man hållit på. Det är därför jag passar på att säga det nu också, även om det kanske inte verkar så spexigt att agera präktig moraltant.

Det är faktiskt bara ett stort missförstånd att det här med eldkonst skulle vara något som i första han kräver mod. Snarare än mod behövs en stor dos sunt förnuft. Den som försöker vara "modig" kan råka illa ut, helt i onödan. För hur ballt låter det med till exempel kemisk lunginflammation? Nej. Tänkte väl det.

Just för att det finns risker är det så fint att elda tillsammans! Hålla koll på varandra, vara beredda med släckduk, brandfiltar och vatten. Och fungera som skyddsnät som lär varandra hur man ska hantera olika situationer. Eldsäkerhet är stort viktigt, så om du känner suget att börja med eldkonst, kom och lek med oss! Vi lär gärna ut det vi kan!

Sedan jag flyttade hit till Umeå i höstas har jag haft siktet inställt på att Umeå ska bli norra sveriges nycirkus-mekka. Nu i maj känns det som att ja, jo, vi är nog rätt nära! Det finns så mycket glöd i Umeå, så många vackra människor som har så mycket att ge, så många vackra leenden som värmer hjärtat. För att glöden inte ska slockna blåser vi hela tiden på den, och det fungerar. Flammor, ljuv musik och vänskap uppstår när allt fler upptäcker hur chaussefritt det är att syssla med något som låter så avancerat som "nycirkus". Liksom. Cirkus. Måste man inte ha värsta schyssta skillzen och typ kunna klättra på väggar utan säkerhetslina? Måste man inte ha en tvättbräde-mage och ha hårdtränat sen tre års ålder, minst? Tja. Skadar väl inte, men det är inte vad det handlar om. Jag har aldrig varit bra på idrott. Jag har inte en enda muskel i kroppen som kan anses självförvållad. Jag är för feg för att göra kullerbyttor till och med. Ändå älskar jag nycirkus.

Den fina är nämligen att det är så brett, det finns något för alla. Alla alla! Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung, hur vältränad man är, vad man har för tidigare erfarenheter, vilket etniskt ursprung man har, hur mycket pengar man har på kontot eller vilken färg man har på sitt sängöverkast. Ni förstår. Det finns något för alla. Nycirkus är ett så vitt begrepp att man med lätthet kan tillämpa Alla-principen: Alla alla! Alla alltid! Visst är det vackert? För inte så länge sedan var det öppen träff i Rådhusparken. Det kom folk i alla åldrar, hela familjer till och med, för att prova på eller bara betrakta spektaklet. Det svingades poi, snurrades stavar av alla slag, jonglerades bollar, blåstes gigantiska såpbubblor, balanserades devilsticks och mer därtill. Jag hade en dålig dag med blåmärken efter att ha ramlat med cykeln (sedär, jag har dålig balans också...) så jag satt mest på en filt och sjöng visor i glada vänners lag den gången. Och det bästa är att det är ok. För att leksakerna är det som binder ihop alla oss, de blir vår minsta gemensamma nämnare, men de är trots allt inte det viktigaste (och tro mig, leksakerna är VIKTIGA!). Vi som människor och gemenskap är viktigast. Vi som vackra vackra människor som vill skratta och dela leenden med varandra. Och vi är ett öppet vi - det finns inget "vi mot dem". Du är en av oss, vem du än är. Kom och lek!

Nu närmast ska vi ha öppen lekträff i MVG-gallerian i samband med Kulturnatta. Det sägs att vi ska finnas i en lokal någonstans i huset fredag 15:00-17:30 och lördag 13:00-15:30. Be there! Alla alla!

Peace out
//Elli

Hej!

Jag som ska kulturblogga den här veckan heter Elenor. En del känner mig som just Elenor, en ung kvinna som flyttade till Umeå i höstas för att börja plugga på universitetet. Andra känner mig som nycirkus-Elli som älskar att leka fast hon är vuxen, och får något glittrande i blicken vid åsynen av ett par poi. Det är som nycirkus-Elli jag bloggar den här veckan, och det är det där glittret, det är de där cirkusleksakerna och allra mest den där ELDEN som det kommer att handla om. Den där elden som brinner i hjärtat och den där faktiska brännade, farliga men förtrollande elden som är så fascinerande att leka med! Kort sagt är jag eldkonstnär, och älskar det jag gör.

Jag sysslar främst med poi, när man snurrar brinnade klot fästa i kedjor runt kroppen. Det blir ett slags dans med elden som är magisk att titta på och lätt rusig att utföra... Löjligt nog minns jag faktiskt inte hur jag först kom i kontakt med eldkonst, men jag vet att jag inspirerad efter ett av mina årliga nedslag på Urkultfestivalen byggde mina egna träningspoi och ställde mig på gräsmattan för att öva. Ensam men envis. Något jag däremot minns är förstås första gången jag svingade brinnade poi. Alltså. Eld. På riktigt. Hjärtat hoppade först över ett slag och fortsatte sedan bulta i dubbla tempot. Trots att jag övat massor blev huvudet bara blankt. Hur skulle jag kunna göra det här med eld? Var jag tokig? Och ljudet. Ingen hade talat om att elden skulle vråla så när den slungades genom luften. Eller att ljuset nästan var bländande. Och värmen sen. Men efteråt ville jag göra det igen. Och igen. Jag var fast. Det är klart att det är farligt, och det klart jag är tokig. Men än sen? Nån ska vara det också!

Så ser min bananskals-historia ut, jag tycker alltid det är lika kul att höra folk berätta sin brokiga bana inom eldkonstvärlden. Men många verkar liksom jag ha börjat ensamma på en gräsmatta, utan någon som kan instruera, med levande leklust som enda drivkraft. När jag kom till Umeå i höstas var mitt mål att bonda med alla eld-lirare jag kunde hitta för att slippa stå ensam på gräset. Det har byggt sig måste jag säga, men det kan jag berätta en annan dag.

Nu måste jag hinna äta så jag orkar med kvällen. Det är Öppen Nycirkusträning om måndagkvällarna nämligen! Först 18:00-21:00 på Hedlundaskolan*, och sedan ett pass på Mariehemsskolan 20:30-22:00 "för de lite äldre barnen" som får vara uppe sent. Tveka inte att ta en sväng förbi om du råkar vara i trakterna! Det är ju både gratis och kul!

Ta ta!

//Elli

*gamla Mimerträningen har blivit flyttad och fått nya tider, om någon därute inte känner igen sig

• Appendix
  
• Transjoik 
  
• Johan Piribauer och Gruvtolvan 
  
• Mexicoma
• Öppnar inom kort
• HIT!, Humaniora & IT
  

Vaknade upp i min Fars stuga och kunde inte låta bli att lyssna på tystnaden. Även om jag i Umeå bor på ett lugnt och fridfullt ställe går det inte att jämföra med känslan i stugan. Ibland kan man nästan fysiskt känna tystnaden. Ute på gården har precis de sista löven jagats bort och höstens monochroma färger börjar ge vika för vårens vackra palett av färger.

På vägen hem så bröt jag med den vanliga rutten och valde att åka genom Gubböle ackompanjerad av Slayers South of Heaven. Mäktig känsla att sakta glida fram genom det sömniga samhället till ondskefulla toner. Borde nog göra det oftare, lyssna på ondskefulla toner alltså.

Nu bär det av till älven för en mysig söndagsmiddag som min Anna förberett. Pinnbröd, korv, äppeljuice och engångsgrill. Kan det bli bättre? Efter det blir det Final Fantasy XII resten av veckan.

Tack för mig, det har varit både kul och jäkligt svårt att skriva dessa små inlägg spritt över veckan. Hoppas att någon smålett eller hetsat upp sig över något jag skrivit.

Vale

I dag har den tredje delen av Spider-man premiär. Stora galapremiärer har avlöst varandra och det vackra folket har välvilligt vinkat till kamerorna. Filmen är den första av sommarens stora publiklockare till biograferna. Den följs av Pirates of the Caribbean 3 (23maj), Oceans Thirteen(7juni), Die Hard 4.0 (27juni), Transformers(4juli), Harry Potter (13juli), The Simpsons movie (27juli) och Shrek 3 (31aug). Massor av mastodontfilmer som kommer att fylla ut duken till bredden. Ser verkligen fram emot att efter en lång dag på stranden få krypa in i mörkret och mysa med en bra film. Hoppas bara att SF håller sitt löfte om att även ge plats till de lite mindre filmerna.

Det som tidigare var lågsäsong har kommit att bli den viktigaste perioden för de stora filmbolagens kioskvältare. Förutom att man översköljs av trailers och hamburgermål med filmreklam så finns det andra viktiga reklam spots som bolagen satsar rejält på. En av dessa viktiga PR prylar är Standees. En standee är för er som inte vet ( och det är många ) de stora byggen som normalt finns på landets biografer. Dessa byggen av hård papp försöker överträffa varandra i att locka en potentiell publik till en viss film. Uppfinnarglädjen vet oftast ingen gräns och genom åren har jag byggt allt ifrån Mr. Bean med viftande ben till Arkiv X.

Problemet är bara att de som gör i ordning manualerna för hur man bygger dessa måste fått sparken från Ikea. Maken till svårlästa och irriterande varianter lovar jag är svåra att hitta. I onsdags byggde jag och en kollega på Filmstaden Transformers. Både jag och min kollega är vana byggare ( enligt oss själva ), ändå tog det oss nästan två timmar var att tillsammans att få ihop denna gigant. Så nästa gång ni undrar vad biografmaskinisten gör när bion stängt, titta efter någon på knä slitandes sitt hår i förtvivlan.

Just nu spelas Friday I´m in Love med The Cure på radion och visst är det så. :)

I kväll ser jag fram emot att laga lite god mat och att med någon god vän kvasianalysera en flaska gott vin. Har som många andra upptäckt hur fantastiskt givande det kan vara att lära sig mer om en speciell sak. Utmaningen med vin är gränslös. Bara en sådan sak som att det finns över 1000 olika druvtyper i Italien. Lägg till alla olika klassificeringar, odlingsområden, producenter, årgångar mm så förstår man hur svårt området är, men också givande. För när man hittar rätt är det så stor magi.

Var i Stockholm på Gondolens eminenta vinbar förra veckan och fick möjlighet att smaka några helt sublima droppar. För er som älskar vin rekommenderar jag ett besök även om notan gärna betalas av någon annan.

På tal om goda saker så har Umeå äntligen fått en butik värd att besöka. Massor av fina choklader, ostar, oljor, hängmörat kött, teer, kaffe mm Extra kul är också att samma butik erbjuder ett samarbete med Film i Västerbotten och en chans att se bra kort och dokumentärfilm. Så besök denna pärla ta en kaffe och be om att få låna och titta på lite bra Västerbottnisk film. Vad den heter? Tyvärr ingen reklam på denna blogg, men kolla in Emmaus gamla lokaler vid busstationen.

Tjiho! Äntligen helg.

Så var eldarna uppbrunna och häxorna bortjagade. Min sambos fest visade sig bli en fantastisk uppvisning i god mat och trevliga vänner. Alla ombeddes ta med sig något till buffébordet och något litet att bränna. Detta gjorde att bordet snabbt fylldes med allt från bulgursallad, västerbottens pajer, ostar, tårtor till kallskuret och hembakade pizzor. På elden offrades deklarationer, rulltårtor, julbockar och moderatknappar mm i en härlig blandning.

Var förra veckan på en seminariedag som skulle ta tempen på framtiden inom filmen. Titeln var Film via nätet ? vilka möjligheter finns det? Kan vi tjäna pengar på de nya visningsfönstren eller springer konsumenterna ifrån oss?. Dagen hade ett antal duktiga talare som gav sin syn på vad som behövs för att filmbranschen skall överleva. Representanter för musikindustrin berättade om vikten av att våga och vara beredda att förändra från grunden, allt med facit om hur snabbt den egna ekonomin kan fallera om man inte förstår vilka krafter man har att göra med. En av de mest intressanta presentationerna stod 25- årige Sorosh Tavakoli för, projektledare för Rörliga bilder 2007. Han har gjort en studie om svenskens nedladdningsvanor utifrån frågeställningar som: vilka är det som laddar ned, hur ofta laddar man ned, vad och hur mycket av det man laddat ned man egentligen ser, var ser man det, var hittar man det, skulle man vara beredd att betala för innehållet etc. Efter denna presentation så gav han en kort redogörelse för hur han som konsument skulle vilja att köp/lån av film på nätet borde se ut. 

Gemensamt för alla som talade under dagen var en optimism inför att den digitala transformationen inom filmen på sikt kommer att leda till större mångfald och fler sätt att tjäna pengar. Ett modeord som nöttes var så klart Chris Anderssons The Long Tail. Alla ville exemplifiera med hur konsumenten sitter i bestämmande-stolen och hur vi går från att vilja likna andras sätt att konsumera till att vilja göra det motsatta. Framtiden ligger i nischprodukter och allt och alla får plats i de virtuella lagerhyllorna. Som sagt allt kändes så hoppfullt och intressant, som om jag och alla i rummet satt på en skatt ingen visste om.

Sedan kom det? paneldebatten med representanter för filmbranschen. Plötsligt var all framtidsoptimism som bortblåst. Varför? undrar ni, jo, för att enligt dem så är det enda problemet att folk stjäl film och att lagens långa arm inte bryr sig. Tyvärr hamnade all fokus på denna fråga och under avslutande delen av dagen satt panelen i försvarsställning och morrade. Det som skulle kunna ha varit en manifestation för möjligheterna med den nya tekniken blev istället en pajkastning där fienden blev alla som inte vill begränsa utvecklingen. Allra lättast att hacka på blev tidigare nämnda Sorosh, som enligt panelen i princip ville legitimera illegal nedladdning. I stället för att ta till vara på vad en smart konsument i rätt ålder sa, så blev han, bara igenom att förstå nätkulturen, måltavla för bakåtsträvandets och okunskapens riddare.

Missförstå mig inte, illegal nedladdning är ett problem för filmbranschen men samtidigt så kan den i det långa loppet vara en tillgång. Problemet för konsumenten i dag är att det inte finns tillräckligt med bra alternativ till den illegala varianten. Visst finns det en del bra försök, t ex film2home, itunes etc, men som konsument räcker inte de till. För att kunna köpa ett avsnitt av Heroes på itunes måste jag ha ett amerikanskt kreditkort eftersom svenska itunes inte tillhandahåller samma utbud som den amerikanska. Vill jag se Babel på film2home så finns den inte, plus att tjänsten inte funkar på mac. Framtidens tjänster måste bygga på enkelhet och ett oändligt stort utbud, från stora blockbusters till kortfilm och dokumentärer, för vi vill se olika filmer. Jobba sedan nära kunderna och lyssna på vad de säger, våga och lär så kommer framtiden att bli otroligt givande för alla parter. För vad Sorosh studie visade är att de flesta vill vara lagliga och göra rätt för sig och de andra? Ja, de finns ju alltid ändå.

I kväll blir det fet mat och De andras liv av Florian Henckel von Donnersmarck för andra gången. För er som missat den, spring till videobutiken, bjud in nära och kära och se förra årets bästa europeiska film.