umea2014

När man frågar en serietecknare vad han använder för penna brukar man antingen få svaret ”det spelar ingen roll vilken penna man använder” eller så får man veta mycket mer än man någonsin velat veta om pennor. Jag är den senare typen.

När jag en gång började teckna mer seriöst försökte jag först med filtpenna, men de var alldeles för dåliga på den tiden för att vara ett seriöst alternativ. Sedan började jag använda stålstift. Stålstiftet sitter i ett pennskaft och man doppar stiftet i tusch. Det är svårt att få rätt mängd tusch i stiftet och det finns massor av möjligheter att klanta sej. Belöningen för att använda de besvärliga tingestarna är en absolut svart och exakt linje. På den tiden fanns det närmast oändlig tillgång. Det var bara att knalla in på vilken byaskola som helst så hade de en par lådor stift som de helst ville bli av med. Men över en natt blev de plötsligt svårtillgängliga. Sista gången jag handlade stift var på en butik som hette ”His Nibs” i London. Butiken var ungefär femton kvadratmeter men ungefär 7 meter hög. Två äldre gentlemen klättrade på långa stegar bland oändliga hyllor av stift. Jag köpte på mej ett livstidsbehov för en spottstyver.

Användandet av stålstift minskar i takt med att alternativen blir bättre, men det finns många som framhärdar. Stålstiftet lämpar sej bäst för teckningar med många streck eller tunna linjer.

En annan klassisk metod är att använda mårdhårspensel. Det är en akvarellpensel som man doppar i tusch. Den ger en enastående möjlighet att variera tjockleken på linjen. Den som kan använda en pensel har absolut kontroll.

Själv är jag en entusiastisk penslare och det är mitt viktigaste verktyg. Penseln är överlägsen när man vill skapa bilder med rörelse och dynamik.

Penseln är oerhört sensuell att arbeta med. Man kan inte arbeta mothårs och rörelsen måste alltid vara flytande och gärna snabb. Det tar åratal att lära sej och man blir aldrig fullärd.

Idag är det många som använder mer moderna pennor. Själv gillar jag dem inte riktigt. De luktar inte lika gott. Har man vant sej vid en penna så kan man ge sej rackarn på att just den pennan försvinner ur produktionen. Doften från bläcket känns ofta osunt syntetisk. Men många produktiva tecknare använder sånt där. Krister Petterson som ritar Ut i vår hage lär köpa filtpennor som han skär till för att få en spets som fungerar till hans teckningsstil. En del använder pennor som efterliknar penselns förmåga att ge en tjockare linje när man trycker lite hårdare.

Man kan teckna på datorn också men då får man inga doftupplevelser (annat än lätt bränt damm och konstiga plaster). Ett område där datatekniken slagit genom ordentligt är textningen. En del har till och med syntetiserat sin egen textningsstil till ett typsnitt. Själv har jag ännu inte hittat en font som passar ihop med min egen teckningsstil. Allt ser så obehagligt perfekt ut att det inte harmoniserar med min inte helt perfekta linjeföring.

Det här var mitt sista blogginlägg. Jag tackar så mycket för visat intresse. Eftersom flera bekanta har läst bloggen så tydligen finns det läsare. Nu när det är sommar är det lite problematiskt att lämna stafettpinnen vidare, så jag vet inte vem nästa bloggare blir. Jag önskar i alla fall vederbörande lycka till och er andra en trevlig sommar.