umea2014

Får inleda med att säga att leverantören av bloggen lade in ett driftstopp på bortåt en halv dag precis när jag höll på skriva gårdagens blogg... så det blev bara delar av texten som kom med. Mycket störande och jag ber att få belysa det. Här kommer den kompletta texten för i går. Och till Umeå 2014 kan jag väl bara säga: Ni kan väl köpa en egen funktion på egen server i stället för att nyttja standardbloggar?  Känns lite B ärligt talat... Om ni vill åt effekten att synas här bland alla andra bloggar går det väl att kopiera och lägga upp även här...

Ok. I går skrev jag ett konkret förslag på åtgärd som ska ha effekt. Men jag vill faktiskt förtydliga något som en del frågat mig kring efteråt. Det är viktigt att inte snöa in på detaljfrågor och genreexempel när man talar om en kulturpolitisk helhetsbild, såklart, men det är också viktigt att ta konkreta exempel och peka på var brister finns för att man ska kunna åtgärda dem, samtidigt som man helst bör kunna komma med förslag på åtgärd såklart. Ibland är det nödvändigt att gå in på sakfrågor för att belysa en större helhet och ibland fungerar metaplanet lika bra direkt.

Men jag talade om eldkonsten, som jag här förenklat kallar företeelsen som är ack djupare än så, men jag frågar mig: måste allting ha storslagna och högtravande titlar för att anses ha ett värde inom den så kallade kulturen? Vem definierar vad som är kultur och för vem egentligen? Samma personer som i nästa andetag pratar om att bryta gränser, våga vara öppen för nya former, samarbeta och samverka, att vara kända för att våga? Kanske är det lätt att avfärda nycirkusen som idrott då, så det helt enkelt inte behöver ställas inför den kulturella informella domstolen som ingen ser, men vet och som ändå tycks verka tydligt. Skulle det vara farligt om det blev ett prejudikat?

Just eldkonsten är ett perfekt exempel på en genre som dels faller mellan stolarna när man ska ta ansvar.. för VEM ska ta ansvar tycks alltid vara den stora frågan då. Är nycircus idrott? Är det performancekonst? Är det folkbildning? Är det nåt som borde bäras av sponsring? Är det en helt ny kulturform? Eller hemska tanke, KAN det vara lite allt möjligt? Kan det vara så att det faktiskt hör hemma på flera ställen och inte är så lätt kategoriserat men trots detta betydelsefullt och värt att satsa på? Sådant skrämmer tyvärr många gånger har jag fått erfara. Det okända har alltid varit aningen obekvämt för somliga, medan andra finner det kittlande, inspirerande, något som väcker en nyfikenhet och vilja att ta reda på mer. Hur som haver hoppas jag att man i alla fall inte resonerar som så att så länge man inte lyfter in eldkonsten i debatten/kulturpolitikiska resonemang och tar den på allvar så finns den inte..

Tyvärr är det så att de flesta tycks lovorda eldkonsten och talar gärna om hur fina shower man får bevittna, förvånas över att denna kompetens finns i Umeå, men när det kommer till vem som faktiskt ska stå för fiolerna för att utveckla något så tittar man på varandra och sätter på de byråkratiska skygglapparna. Alltför ofta känner jag att det ska finnas men viljan att ta ansvar för att det ska få utvecklas på lika villkor som andra kulturyttringar är begränsad.

Varför tar jag upp detta igen? Jo därför att jag tänkte i dag börja med att berätta om något som jag och en skara andra människor valt att kalla hybridkultur, något som faktiskt kan ge förklaringar och lösningar om man tar tanken vidare tror jag.

Vadå hybridkultur tänker ni nog direkt och jag ska ge mig på att försöka förklara en aning vad jag menar. Jag är själv aktiv på min fritid i en kulturförening som heter KF Kretsen (www.kretsen.org). Att berätta om den enorma verksamhet som föreningen bedriver skulle ta mig en bok snarare än en blogg, men för att göra en lång historia hyfsat kort så är det en mycket aktiv kulturförening (i alla fall definierar vi oss själva som en sådan) med en omfattande verksamhet och som bland annat driver projekt, arrangerar, arbetar med ungdoms och inflytandefrågor samt verkar som en samarbets- och stödpart för andra kulturföreningar.  Förutom det så driver föreningen ett eget kulturhus med verksamhet året runt.

Trots detta och mycket mer har det varit svårt att få ett kontinuerligt och verksamhetsrelaterat adekvat stöd för verksamheten från offentig sektor då det verkar ha varit svårt att kategorisera en förening som arbetar med nya metoder och nya målgrupper och finna vem eller vilka som ska ta ett ansvar. När något inte går definiera ärligt som en arrangerande förening eller en teaterförening, en replokalsförening utan definitionen snarare är - ja vi är allt av det där och även mer, så är det svårt att skapa förståelse för den verksamhet som omfattas och åsyftas.

Vi har haft många medlemsdiskussioner kring detta och vad vi ska göra åt saken. Under ett seminarium denna vinter kom detta åter på tal. En av medlemmarna gjorde då liknelsen med föreningens representanter och verksamhetsformer som hybridkultur - resultat av en kulturevolution: kulturhybrider, dvs inte kloner, produktioner på löpande band, flörtar och fåret Dolly... utan snarare en reell gränsöverskridande verksamhet, en korsning där mötet redan uppstått, där man befinner sig i en slags twillight zone mellan en traditionell kulturvärld och en värld som står för nya kulturella uttryck, men där man kanske har en del av båda. Kanske är det därför man förstår språket men inte alltid blir förstådd.

Jag fann denna teori mycket intressant och utvecklingsbar och jag tror jag får all anledning att återkomma till den. Man talar ofta inom kulturpolitiken om gränsöverskridande möten, korsbefruktningar och nyskapande. Så, efter korsbefruktningen, är man beredda att ta hand om avkomman? 

Med den frågan avslutar jag dagens blogg, jag återkommer när timmen inte är så sen. Dagarna är långa nu..